Det var en gång jag tänkte att det svåraste i en kvinnas liv varken var graviditeten, hushållet eller andras sjukdomar. Det fruktansvärda var att kämpa för rätten att vara fru när svärmor dök upp, redo att offra allt för sin “älskade pojke”. Pojken var för övrigt trettiotre år. Han kunde själv skilja en förkylning från domedagen. Men inte för sin mamma…
Min man, Mattias, blev sjuk. En vanlig förkylning: snuva, hosta, lätt feber. Ingen “corona”, smaken fanns kvar, testet negativt, läkaren ställde en lugn diagnos — virus. Varma drycker, ventilation, vitaminer om han ville. Han ställde upp — gick till affären och diskade. Jag var ju i sjunde månaden, kunde inte lyfta tungt. Han jobbade fortfarande — chefen var sträng, privatägare, och att ta ledigt var riskabelt. Låg lön, men stabil. Jag skulle snart i mammaledighet, varje krona räknades.
Vi följde instruktionerna: varm filt, te med hallon, rädisa med honung — jag omhändertog honom så gott jag kunde. Allt var lugnt tills han — av trötthet eller dumhet — nämnde sin sjukdom i telefon till sin mamma. Just hon som vi inte ville oroa. Inom en timme var hon på bussen. Sista kvällsavgången, trots att vi bodde i en annan del av Göteborg. Klockan var över midnatt när hon stod utanför dörren.
Mattias fick gå upp och möta henne, för jag, i mitt tillstånd, kunde inte gå ut så sent. Och där stod hon — himlens vredesmakter — tog genast kontroll. Första ordern: “Fönstren förblir stängda! Drag ska inte döda den sjuke!” Andra: “Hämta kokande vatten! Jag har med mig rotörter, de måste bryggas nu!” — klockan ett på natten. Tredje: “Du, svärdottern, gå till ett annat rum. Du ska föda, du behöver inte samla på dig bakterier.”
Från det ögonblicket existerade jag knappt. Jag — en vuxen kvinna, hustru, blivande mor — var borta ur ekvationen. Mamma skulle läka nu. Mamma visste bäst.
Hon ringde hans chef och, trots Mattias protester, förkunnade att sonen var allvarligt sjuk och inte kunde arbeta. “Du hittar ett nytt jobb, men inte ny hälsa!” morrade hon i luren och lade på. Mattias satt blek, ordlös. Jag försökte invända — förgäves.
Sedan hämtade jag vitaminerna läkaren rekommenderat. Fick en föreläsning om att allt var “kemikalier” och “strunt”. Köpte äpplen — fick höra att importerad frukt var full av gifter. Lagade Mattias favoritsoppa — fick en tillrättavisning: “Kycklingbuljong är det enda som hjälper mot förkylning!” Ironiskt nog hatade han kyckling sedan barnsben, den gav honom illamående.
Hon krävde våt städning med klorin varje timme. Att lukten gjorde Mattias illa brydde sig inte hon om. Bara det följde “gamla goda metoder”. Köp medicin, brygg örter, ta emot order, men själv — håll dig undan.
Jag höll inte längre tyst. Vid middagsbordet försökte jag försiktigt, artigt, med respekt inleda ett samtal. Tack för hjälpen, men låt oss samarbeta, jag bryr mig också om min man… Hon avbröt: “Du förstår dig inte på sånt. Var brukar ni köpa naturläkemedel?”
Jag bad Mattias — han får säga åt henne att åka hem. Försiktigt, lugnt. Han teg. Han var rädd för henne. Han föredrog att tiga. Men jag orkade inte. För snart skulle barnet komma, och jag visste: så fort det föds, upprepar allt sig. Hon ska behandla, mata, ge råd. Min röst — ingen skulle lyssna.
Och jag är rädd. Inte bara för mig själv. Jag är rädd att under hans “sjukfrånvaro” hittar chefen en ersättare. Vad händer då? Inkomstlösa? Kommer hon hjälpa oss? Med sin pension? Jag sparar redan på mig själv för barnets skull.
Nu sitter jag ensam i köket, hör hennes befallningar genom dörren, och inser — denna strid börjar först. Men jag tänker inte tiga längre. För det här är min familj. Mitt barn. Mitt liv. Och jag har full rätt till det.
