Svenska svärmor blev sur för att vi inte ville ta hand om hennes student-son
Min man och jag har varit tillsammans i elva år. Vi bor i en tvåa som vi slitit för att betala av med bolån. Vi har en åttaårig son, och allt i vårt liv verkar gå enligt planen. Om det inte vore för min svärmors “geniala” idé som än en gång störde vår frid.
Min man har en yngre bror, Anders. Han är sjutton, och för att vara ärlig har vi inte haft mycket kontakt med honom genom åren. Min man umgås knappt med honom – alldeles för stor åldersskillnad. Dessutom har det alltid irriterat honom hur föräldrarna pysslar om Anders, skämmer bort honom, ursäktar allt och låter honom slippa alla ansvar.
Anders är usel i skolan, håller på att bli utsparkad. Och ändå får han belöningar för varje snålknullad godkänd uppgift – antingen en ny surfplatta eller dyra skor. Min man har sagt mer än en gång: “Jag fick sitta och plugga dygnet runt om jag fick en tvåa, men han får prylar för det!”
Jag håller helt med. Vi har sett flera gånger hur Anders inte ens kan värma mat själv. Han sitter vid bordet tills mamma och pappa dukar fram, matar honom och diskar efter honom. Efter maten – inget “tack”, inget “hej då”. Han bara reser sig och går till sitt rum. Han vet inte var hans strumpor ligger, kan inte brygga te och blandar ihop sina egna grejer. Allt sköts av hans föräldrar. Min man har försökt prata med sin mamma: “Ni gör honom till en handikappad”, men hon bara viftar bort det: “Han är inte som du. Han behöver mer omtanke.”
Skrik, sura miner och tystnad i veckor – det var den vanliga reaktionen på såna samtal. Vi försökte hålla oss utanför hela dramat. Tills det plötsligt blev dags för Anders att söka till högskolan i vår stad. Då började det roliga.
Svenska svärmor, utan att skämmas, föreslog att Anders skulle bo hos oss. Hon menade att studentbostäder inte skulle ta honom – ingen folkbokföring där, en hyreslägenhet är för dyr, och han klarar sig inte ensam. “Ni är ju familj! Ni har en tvåa, det finns plats för alla!” försökte hon övertala oss med en min av absolut självklarhet.
Jag försökte förklara varsamt: i ett rum sover vi, i det andra vår son. Var, ursäkta, ska vi placera en till vuxen människa? Då kom svärmor med en lysande idé: “Vi sätter en extra säng till grabben, så kan de dela rum!” Inget fel med det, killarna kommer säkert bli kompisar.
Då exploderade min man. Han avbröt henne tvärt:
“Jag är ingen barnvakt, mamma! Vill du dumpa din ‘gosse’ på oss? Nej! Det är din son – ditt problem! Jag bodde själv när jag var sjutton, och jag överlevde!”
Svenska svärmor blev röd i ansiktet, brast i gråt, kallade oss hjärtlösa och smällde igen dörren. Samma kväll ringde svärfar och klagade:
“Så här ska familj inte fungera! Du lämnar din bror i sticket!”
Men min man stod fast. Han sa att han kunde hälsa på Anders om föräldrarna hyrde en lägenhet åt honom. Men bo hos oss? Aldrig. “Sluta behandla honom som en hjälplös bebis. Det är dags att växa upp.”
“Han är bara sjutton!” försökte fadern protestera.
“Jag var sjutton när jag flyttade hemifrån. Det gick ju bra! Ingen tog mig under sina vingar!” morrade min man och lade på.
Efteråt ringde svärmor några gånger – min man svarade inte. Sedan kom ett SMS: “Du kan glömma arvet.” Ärligt? Om det här “arvet” betyder att vi ska ta hand om en bortskämd kille, tack men nej tack. Vi har redan förtjänat vårt – genom hårt arbete, vår egen familj och vår egen frid.
Alla måste ta ansvar för sina egna val. Och om någon valt att skämma bort sitt barn – ja, då får de själva stå för det. Vi är skyldiga ingen någonting.
