Mamma och Filip gifte sig för elva år sedan. Filip hade en dotter, Linnéa, som då var 14 år, från sitt första äktenskap. Han överlät sin lägenhet till sin gamla familj och gav upp alla sina rättigheter till bostaden. Istället flyttade han in hos mamma och mig, i den lägenhet vi ärvt från min pappa. Filip hade ingen kontakt med sin dotter hon ville själv inte se honom. Han betalade underhåll, och där slutade hans inblandning i Linnéas liv.
Jag kan inte direkt säga att jag och Filip haft någon varm relation, och jag blev aldrig riktigt fäst vid honom som till min egen pappa. Han varken skrek eller slog mig, och försökte aldrig uppfostra mig egentligen. Och det var kanske lite sent, jag var ändå en sextonåring med skinn på näsan. Jag bodde kvar i tre år, sedan gifte jag mig och fick barn. Vi var tvungna att flytta eftersom mamma och Filip vägrade att låta min man flytta in: de ville helt enkelt inte bo med någon främling.
Det har aldrig fungerat mellan min man och min mamma. Filip brydde sig inte alls om vem jag gifte mig med, han höll sig undan. Mamma brukade hjälpa till med barnbarnet, hon sa aldrig nej till att passa honom. Alltså, det gjorde hon fram tills nyligen. Häromdagen ringde jag och bad henne hämta min son på förskolan, men fick till svar att hon inte kunde hon hade hand om Filips barnbarn.
Då mindes jag att Filip ju hade en dotter någonstans. Hon har alltså fått barn, och det är där barnbarnet dyker upp. Jag svalde min besvikelse, men det var inte första gången jag känt mig undanträngd. Så jag började misstänka saker, och åkte förbi lägenheten oanmält.
Det var tomt hemma. I mitt gamla rum stod en spjälsäng, det hängde små kläder överallt och mitt gamla överkast låg i en hög. Jag ringde mamma direkt och krävde en förklaring.
Linnéa bor här nu. Filip erbjöd det, med mitt godkännande. Hon går igenom en tuff period i livet, är ensam med barnet, förklarade mamma och gick sedan direkt till attack: Har du glömt att man ringer innan man kommer på besök?
Så var det med det: Jag är en gäst. I min egen lägenhet. Det är inte nog med att mammas man bor i min ärvda bostad medan jag och min familj hyr dyra lägenheter och betalar bolån, nu har Filip dessutom tagit in sin dotter med bebis utan att fråga mig. Jag sliter och jobbar för banken medan Filip och Linnéa bor där de aldrig har behövt lägga ut ett öre.
Jag blev ursinnig. Och mamma hällde ännu mer bensin på brasan: när de kom tillbaka sa hon till Linnéa att låsa in sig på sitt rum, och drog sen in mig i köket för att diskutera mitt olämpliga beteende. Chocken satt i länge.
Så länge Linnéa bor här, är det det som gäller. Punkt slut.
Jag frågade om lägenheten som Filip gett till sin gamla familj.
Det rör inte dig, snäste mamma.
Jag var så upprörd: det angår väl mig när det bor en främling med barn i mitt gamla rum!
Jag och mamma hade ett rejält gräl. Jag sa rakt ut att Linnéa måste flytta, annars tar jag min del av lägenheten och flyttar in med min man. Mamma blev rasande och sa att då kan hon lika gärna skriva över sin del på Filip, och att det vore bäst att jag lugnade ner mig för mitt eget bästa. På väg hem ringde jag Filip. Han svarade att det inte är min ensak vem som bor i hans hem, och att han tar in vem han vill.
Min man sa att jag borde låta det rinna av mig: vi har ju någonstans att bo, vårt barn ska snart börja skolan, och det löser sig. Men jag kan inte smälta att mamma släpper in främlingar i huset utan att fråga, medan hennes egen dotter betalar banklån. Mamma hade ändå hyfs nog att ringa och fråga om hon fick träffa barnbarnet. Jag, fortfarande sårad, sa nej hon fick väl umgås med sitt nya barnbarn och Filip istället. Då kallade hon mig dum och sa att hon tänkte vänta på en ursäkt.
Så nu förväntas jag be om ursäkt! För vad? För att hon bestämmer över vår gemensamma egendom? För att min styvsysters dotter bor i mitt gamla rum? Jag började överväga att kräva en uppdelning av lägenheten. Sen ringde Linnéa själv. Hon sa att hon kunde flytta, om det kändes konstigt för mig att de bodde där, att hon inte ville skapa bråk i familjen.
Jag tror henne inte. Det där är alldeles för genomtänkt. Hur kom mamma annars på tanken att ge sin del till Filip? Det är precis vad Linnéa väntar på! Vad gör man? Jag gillar det inte alls. Jag är övertygad om att Filip konspirerar med Linnéa, och har bjudit in henne så de båda kan lura mamma.
Hur skyddar jag henne? Ska jag ordna någon försäkring? Be om bodelning? Kanske sälja och se till att mamma kan köpa en etta för sin del? Eller ska jag helt enkelt flytta in på min sida, köra ut Linnéa och markera mot Filip?.
