Strax före nyår fick Lennart en överraskning av sin fru, en sådan att man helst vill gråta. Bakom sig hade de tjugo års, vad han trott, lyckligt äktenskap, en vacker dotter som redan hunnit gifta sig och gett dem ett barnbarn. Vad mer kunde man önska? Bara att leva och glädjas.
Men allt var inte lika ljust som han trott. Lennart hade kämpat för familjen, länge kört långtradare genom Sverige, ofta bortrest i månader för att inget skulle fattas där hemma. Men medan han slitit och svettats på vägarna hade hans kära hustru för länge sedan inlett en affär bakom hans rygg. Hon spelade teater, skickade meddelanden om hur mycket hon saknade honom och hur kudden blivit blöt av tårar. Allt gick som i någon gammal historia: “Och så kom maken hem tidigare än väntat…”
Han bråkade inte, tog bara sina kläder, papper, satte sig bakom ratten och lämnade stan. Han körde ut ur Uppsala, stannade och visste varken ut eller in. Händerna skakade, han kunde inte greppa vad som hänt.
Allt hade han gjort för familjen. Lät dem resa på semester, köpt bil, renoverat köket i lägenheten. När det var dags för dottern att gifta sig, ordnade han ett bröllop som folk pratade länge om. Från varje körning hade han presenter med sig hem, och han ringde ibland flera gånger om dagen. Han längtade alltid hem. Och så visade det sig att frun roat sig bakom ryggen på honom. Tänk, att livet kan bli så.
Visst, han visste att många karlar på vägen hade fruntimmer på olika håll, men själv hade han alltid hållit sig i schack, älskat sin fru, värnat om deras känslor. Allt förgäves.
Lennart startade bilen, men han visste inte åt vilket håll han skulle ta vägen. Tankarna var ett kaos av ilska och besvikelse. Det enda han kom på var att bege sig till barndomshemmet. Drygt trettio mil bort, långt från huset som inte längre var hans riktiga hem.
Telefonen ringde oupphörligt. Tjugo missade samtal från fru och dotter. Lennart stängde av telefonen ville inte höra någon. Detta svek var som ett iskallt bad.
Hela livet spelades upp framför ögonen: Hur de lämnat stadshuset efter vigseln, hur han burit dottern från BB, tagit henne till skolan för första gången, hur han kommit hem från vägkörning med blommor… Alla ljusa, goda minnen. Hur hade han kunnat missa vad som skedde? Att hans hustru inte älskade honom längre?
Svärmor, vila i frid, hade ofta sagt till dottern: “Lyckan finns inte i pengar. Du kommer en dag förlora din man. Familjer går isär om mannen inte är hemma.” Som om hon sett allt på förhand.
Gamla tanter i stadsdelen antydde det ibland, men han hade aldrig trott dem. Inte sett tecken, inte känt något. Och nu rullade han ut på vägen, planlöst.
Kanske fanns huset i Dalarna inte ens kvar, det var tio år sen han senast var där. Hela byn kanske redan försvunnit. Och han körde dit, i vinterkyla strax innan nyår. Vilken present hustrun gett honom.
Vid en vägkrog köpte han på sig mat som om han skulle till en öde plats. Och han fick rätt. Han svängde av vägen mot de gamla slätterna. Förr fanns det byar överallt, nu syntes bara enstaka ljus.
Vädret slog om, snön började yra. Men vägen mindes Lennart som sin egen bakgård. Han älskade sin lilla fäbod. Hans mor ville aldrig flytta till honom i staden, hon ville bo kvar tills slutet. Det hade han förstått, och även om han ville henne väl, tvingade han henne aldrig bort från hennes hem. “Här hemma mår jag bäst. Tvinga mig inte till staden, där skulle jag vissna”, brukade hon säga.
Så dog hon där i sitt hus. Han ordnade begravningen, spikade igen fönstren och återvände aldrig till huset.
Snöyran tilltog. Tio kilometer återstod. Färre och färre ljus i fönstren. Så, bakom nästa krök, låg hans gamla by. Vägen var igensnöad, och många hus stod tomma och stängda. I ett enda hus glänste lampor.
Han kände igen sitt barndomshem. Staketet lutade sig, fönsterbrädorna höll än. Han vadade genom snön, fann nyckeln på sitt gömställe i förrådet, precis där mor brukat sticka undan den. Hänglåset såg löjligt ut på den gamla dörren, men den gick upp till slut.
Med ficklampa letade han sig in. Klickade på strömbrytaren och ljuset fyllde stugan. Allt stod som den dag han åkte, men det var kallt, rått och tomt utan mor.
Först hämtade han ved från uthuset. Han tände spisen. Elden brann med ett knäppande, som om veden väntat på denna dag. Värmen spred sig långsamt. Han hämtade vatten från brunnen trots övergivna hus fungerade vattenpumpen ännu. Han kokade vatten, tvättade bort dammet han hade alltid hjälpt sin mor, aldrig varit rädd för något hushållsarbete.
Efter fyrtio minuters städande doftade det rent och varmt. Han lade ut mat på köksbordet: korv, ost, bröd, köttkonserver, stekte ägg. Klockan han dragit upp slog elva.
“Snart nytt år. Dags att börja om. Hur vet jag inte. Men ‘morgondagen är visare än kvällen’, brukade mor säga. Imorgon får jag tänka. Nu ska jag ta farväl av det gamla året.”
Lennart tog fram snapsen, men innan han hunnit smaka, knackade det hårt på fönstret. Han ryckte till.
“Så det finns folk kvar i byn, inte alla har flyttat…”, mumlade han och gick för att öppna.
En kvinna klev in, snön låg som ett tungt täcke på hennes sjal. Ögonen var rädda, tårfyllda.
“Jag vet inte vad ni heter, jag bor bara här sen tre månader. Jag har problem min pojke har blivit akut sjuk. Ingen distriktsköterska finns kvar här, bara ett tiotal hus bebos. Jag tror det är blindtarmen, precis som hos mig förut. När jag såg ert ljus sprang jag hit, pojken blir sämre för varje minut.”
Lennart tog jackan och drog mössan på sig.
“Vad väntar vi på? Vi måste ta en spade, vägen är kanske igensnöad. Jag kom just med nöd hit.”
Vinden stillnade. Lennart tog den heta, ylande pojken i famnen och rusade ut. Tur nog gick färden bra, men flera gånger fick han kliva ut och skotta sig fram till landsvägen mot Mora.
Efter en och en halv timme var de framme, ringde efter läkare. Kvinnan hade haft rätt pojken opererades omedelbart. Klockan var två på natten.
“Jaha, där kom det nya året in…”
“Förlåt att jag förstörde ert firande.”
“Det gör ingenting, huvudsaken att allt går väl för pojken.”
De satt i korridoren, kvinnan grät och släppte inte dörren till operationssalen med blicken. Tiden masade sig fram. Till slut kom läkaren:
“Ni hann precis, en stund till hade varit för sent. Åk hem och vila.”
“Nej, det är för långt, vi blir kvar här till morgonen.”
“Som ni vill. Gott nytt år. Snart får ni träffa pojken.”
Hela natten satt de kvar. När det ljusnade fick modern, som hette Solveig, träffa lille Per.
Solveig stannade hos sonen, Lennart återvände till byn. Han tände i spisen, åt och somnade. På eftermiddagen tittade han förbi sjukhuset igen. Lilla Per log, även om han var besviken att han missat nyårsfirande och inte träffat tomten.
“Han kommer varje år, lägger presenten under granen. Men i år hann han nog inte, jag vet att han går in genom dörren, inte genom skorstenen. Jag är ju inte liten längre.”
“Oroa dig inte, Per! När jag körde förbi ert hus såg jag stora spår i snön. Natten till idag var det snöfall, så spåren är inte våra. Kanske tomten varit där ändå?”
“Men huset var låst… Han kanske vände om och gick igen? Då blev det ingen brandbil i år.”
“Inte ska du och oroa dig. Jag brukade hitta mina tomtepresenter på bron, i farstun, på någon bänk. Han ville inte bli sedd. Din kan också ligga gömd någonstans. När du skrivs ut får du leta riktigt noga.”
“Det vore toppen… Jag har varit snäll hela året. Eller hur, mamma?”
Solveig nickade bara.
“Per, doktorn säger att jag borde åka hem. Blir du rädd om jag lämnar dig här? Det finns andra barn på avdelningen.”
“Jag blir inte rädd, jag är stor nu. Men leta efter min present, mamma, innan snön täcker över allt!”
Solveig och Lennart lämnade sjukhuset.
“Tack för sagan. Jag erkänner, jag hade inte köpt någon present till Per, det finns inga pengar. Vi flyttade från Stockholm i all hast min man super och slog både mig och Per, så vi flydde mitt i natten. Min moster hade ett litet hus här, det blev mitt när hon dog. Mannen vet inte om det, annars hade han tvingat oss sälja det. Vi startar om livet här, från början.”
Lennart svängde in till lanthandeln.
“Det är bäst att vi köper en brandbil till pojken, annars mister han tron på tomten.”
Lennart köpte en brandbil, fyllde kassen med sötsaker och de begav sig hemåt.
Solveig var yngre än Lennart, kanske tio år, och försökte protestera mot gåvorna.
“Det är för dyrt, Per är ju inte er pojke. Vi kan inte ta emot så mycket.”
“Ni gör mig gladare än ni anar. Någon borde vara lycklig på nyår.”
Lennart stannade hela veckan i byn. Det blev inte långtråkigt han hjälpte Solveig med veden, trampade upp gångar, hälsade på Per på sjukhuset. Första gången låg pojken på sjukhus ensam, men tillsnyggningen gick snabbt och han längtade bara hem.
När Per skrevs ut, var snön djup, och han var besviken över att spåren efter tomten drevats igen.
Presenten var gömd. Per letade i farstun och hittade brandbilen i förrådet.
“Han glömde inte mig! Han finns på riktigt! Fast min kompis sa att det bara var påhitt. Men mamma hade aldrig haft råd med den bilen. Vet du hur dyr den är?”
Lennart log. Det är en särskild glädje att ge gåvor.
För att fira Pers hemkomst bjöd Solveig Lennart på middag.
“Tack, Solveig. Just nu saknar jag värmen av ett riktigt hem.”
“Var är din familj?”
“Den är borta nu. Vi pratar om det en annan gång.”
Kvällen gick fort. Per lekte tills han somnade.
“Ärligt talat vill jag inte åka, men det är dags. Adjö. Imorgon reser jag vidare.”
“Får vi hoppas att du återkommer? Per kommer fråga efter dig.”
“Hälsa honom. Jag vet inte om jag kommer, mycket är ovisst. Men ni har gjort intryck på mig … Hej så länge.”
Lennart var borta i flera veckor. Men Solveig och Per kom ständigt tillbaka i hans tankar.
Efter urlastningen i Göteborg besökte han dottern, lämnade julklappar till barnbarnet. Till frun hörde han bara av sig för att meddela skilsmässa.
Vad han skulle göra visste han ändå inte. Efter en vecka for han tillbaka till byn; han längtade dit, kunde inte släppa Solveig från tankarna.
Per stod och väntade vid grinden, som om han anade när Lennart skulle komma.
“Det tog lång tid. Mamma har längtat efter dig!”
“Har hon sagt det riktigt?”
“Inte med ord, men jag ser ju. Hon väntar vid fönstret varje gång en bil passerar. Gå in, ni måste prata. Jag leker ute så länge, jag förstår nog.”
Lennart gick in, Solveig hälsade tyst, rörde i en gryta, såg bort.
“Jag trodde inte du skulle komma tillbaka. Vad finns här ute i ödemarken?”
“Du har fel, Solveig. Jag behövde tänka. Tjugo år… det är inte lite. Men du har varit med i mina tankar. Tar du emot mig?”
Solveig mötte Lennarts blick, smög sig tyst intill hans bröst.
De började ett nytt liv tillsammans. På sommaren renoverade Lennart sin mors gamla hus, drog in vatten, lagade bastun. Det blev deras hem. De köpte höns, en get, anlade trädgårdsland. Solveigs gamla hus hyrde de ut som sommartorp många ville hyra i Dalarnas vackra natur. Livet blev bättre. Per lämnade inte Lennarts sida, och nyss började han kalla honom för pappa.
Livet är underligt och svårt, man vet aldrig vad som väntar. Gamlingarna hade rätt: “Att leva är inte som att korsa en äng.”
