– Stick! – Röt Boris. – Vad gör du, grabben… – svärmor började resa sig, greppande bordskanten. – Jag är inte din grabben! – Boris tog hennes väska och kastade ut den i hallen. – Jag vill aldrig mer se dig här! Maria ryckte till. På sex år hade hon aldrig hört honom skrika så. – Vad gör du, grabben… – svärmor försökte resa sig. – Jag är inte din grabb! – Boris kastade hennes väska ut ur hallen. – Försvinn härifrån! Jag vill aldrig mer se dig här! …Annika sov, armarna utsträckta som en liten sjöstjärna. Maria ordnade täcket. Hon älskade att stå och se på dottern. Så många år hade hon drömt om henne, kämpat för att få vara mamma. Så kom Boris hem från nattskiftet – hon hörde stöket i hallen och förstod. Maria smög ut från barnrummet och stängde dörren. Boris tog av sig skorna. Utmattad, smalare än någonsin. Han slet som ett djur för att bli av med lånen – alla lån för IVF-behandlingen. – Sover hon? – viskade han. – Hon sover. Åt och somnade direkt. Boris drog Maria till sig, lutade ansiktet mot hennes hals. Han talade sällan om kärlek, men hon visste att han älskade henne vansinnigt. Tack vare att hon stannat, inte bytt honom mot en frisk man, och för att hon gjort honom lycklig. Som sextonåring gick Boris omkring med påssjuka – han skämdes för att säga till sin mamma att det var svullet och gjorde ont. När han väl sa det var det för sent. Komplikationerna gav honom nästan total sterilitet. – Mamma ringde, – sa Boris krasst, utan att släppa henne. Maria blev spänd. – Vad vill Gunilla nu då? – Hon kommer. Vid lunch. Har bakat bullar, säger hon, och saknar oss. Maria suckade och gled ur hans famn. – Boris, måste hon verkligen komma? Förra gången höll jag på att bryta ihop på grund av hennes råd om bikarbonat och sköljningar. – Maria, men mamma… Hon vill ju träffa sitt barnbarn. Ett år har gått, och hon har bara sett Annika på foto. Hon är ju ändå mormor. – Mormor, – sa Maria med bittert leende. – Som kallar vår dotter för “avkomma”. De adopterade Annika för ett år sedan. Köerna för friska nyfödda i deras del av landet var enorma – man kunde bli gråhårig av väntan. Det krävdes kontakter, ett kuvert med pengar för “klinikens behov”, och en pålitlig barnmorska. Flickan föddes av en förvirrad, rädd sextonårig gymnasieelev – ett barn som skulle ha förstört hennes liv. Maria mindes den dagen: ett knyte på tre kilo tvåhundra, och blå ögon som såg på henne. – Okej, – sa Maria vänd mot sin man. – Då får hon komma. Vi överlever. Men om hon börjar igen… – Hon börjar inte, det lovar jag, sa Boris. Svärmor kom till lunch. Gunilla fyllde hela lägenheten med sin närvaro. Hon var stor, högljudd, med bondförnuft att både stoppa en häst och släcka ett hus och göra alla runt sig nervösa. – Oj, hjälp! – tjöt hon i hallen och ställde ned sin rutiga väska. – Hemskt att ta sig hit! Tåget – kvavt, tunnelbanan – trångt. – Varför bor ni så högt? Hissen gnisslar, jag trodde jag skulle dö! – Hej mamma, – sa Boris och kysste henne på kinden. – Kom in, tvätta händerna. Gunilla tog av sig kappan och visade sin blommiga klänning, som stramade över den kraftiga kroppen, och kastade blicken på Maria. Hon synade Maria från topp till tå, som en häst på marknaden. – Hej, Gunilla, – log Maria. – Hej, hej, – svärmor snörpte på munnen. – Du är mager som ett benrangel, Maria. Vad har mannen att hålla i? Boris ser utmärglad ut. Ger du honom inte ordentligt med mat? Själv lever du på gräs och svälter ut honom? – Boris får utmärkt mat, – svarade Maria kyligt och kände hur kinderna hettade. – Kom till bordet, nu. I köket började Gunilla genast packa upp väskan, bullar i burk, inlagda gurkor, en bit saltat fett kom fram. – Här, ät. Det är bara plast i denna stad. Ni tuggar bara kemikalier här. Hon satte sig vid bordet och lutade sig tungt mot skivan. – Nå? Hur går det? Har ni betalat tillbaka lånen för era… experiment? Maria grep gaffeln hårt. Experiment! Så kallade hon sex år av smärta, hopp och förtvivlan. – Nästan alla lån är betalda, mamma, – muttrade Boris, och la på en sallad. – Vi behöver inte prata om pengar. – Vad ska vi prata om då? – undrade svärmor, tugga på bullarna. – Om vädret? Hemma hos din bror i Skara har de fått en tredje flicka. Söt och frisk! Fyra kilo! Och din syster väntar tvillingar. Sånt är gener – det är riktig avkomma! Vår släkt, Boris, är stark. Vi är fruktsamma. Hon gav Maria en menande blick. – Om man inte förstör generna, förstås… Maria la ifrån sig gaffeln. – Gunilla, vi har diskuterat detta hundra gånger. Problemet ligger inte hos mig. Vi har medicinska bevis. – Äh, läkare skriver papper för att ta pengar, – viftade svärmor bort det. – Påssjuka, jo jo! – Halva byn har haft det, och de har sju barn var. – Maria har snurrat dig runt fingret, Boris, för att dölja sin svaghet. – Mamma! – sa Boris och slog med handflatan i bordet. – Nu räcker det! Gunilla tog sig dramatiskt för hjärtat. – Höj inte rösten åt din mamma! Jag har uppfostrat fem ungar, jag kan livets hårda skola. Maria – smal som ett barn, aldrig redo för barn. Barnlös. – Vi är lyckliga, mamma, – sa Boris tyst. – Vi har vår dotter Annika. – Dotter… – fnös Gunilla. – Visa henne då. De gick till barnrummet. Annika hade vaknat och satt och lekte med nallen. När hon såg svärmor blev hon skeptisk men inte rädd – hennes temperament var sällsynt lugnt. Gunilla gick fram till sängen. Maria stod bredvid, redo att gripa Annika – från svärmor kunde allt hända. Gunilla stirrade länge på flickan, kisade, sträckte ut handen och nuddade hennes kind. Annika vände bort ansiktet. – Vem är hon lik? – sa svärmor missnöjt. – Mörka ögon… Vi har alltid haft ljusa ögon i släkten. – Hennes ögon är blå, – korrigerade Maria. – Mörkblå. – Och näsan? Potatisnäsa. Du Maria har en spetsig näsa, Boris har rak. Och detta… Hon strök av händerna mot kjolen som om hon smutsat sig. – Främmande gener, det märks! De gick tillbaka till köket. Boris hällde sig ett glas vatten. Hans händer skakade. – Mamma, lyssna nu, – han försökte tala lugnt. – Vi älskar Annika! Hon är vår! På papper och i hjärtat – och i allt. – Och vi testar igen. Doktorerna säger att chanserna är små men finns. Men även om det inte går – vi har en familj! Gunilla rynkade på munnen. Det kokade i henne. Fem barn, tolv barnbarn – hur kunde hennes son lägga sitt liv på en “främmande”? – Du är hopplös, Boris, – sa hon till slut. – Hopplös! Du är 35 – och leker pappa till någon annans unge! – Kalla henne inte det! – skrek Maria. – Vad ska jag kalla henne då? Prinsessa? – Och du kan hålla tyst! Får inga egna, har förlett Boris. Mutat för att köpa ett barn! – Det är vår dotter! – En dotter är när den är din egen! När man varit gravid, när man haft illamående, när man fött själv! – Det där, – hon pekade mot barnrummet, – är bara en låtsaslek. Tagit något färdigt. Från en slarvig tonåring. – Gener kan man inte tänka bort! Hon kommer gå samma väg! Lämna tillbaka henne innan det är för sent! Boris pupiller vidgades. Han reste sig långsamt. – Gå, – sa han lugnt. Gunilla såg förvånad ut. – Vad? – Stick ut härifrån! – röt Boris. Maria ryckte till – aldrig hade hon hört honom skrika så. – Men grabben… – svärmor försökte resa sig. – Jag är inte din grabb! – Boris kastade hennes väska ut i hallen. – Försvinn! Barn ska man inte lämna bort!! Du blandar ihop människa och sak! Det här är min dotter! Min! Och du… du… Han blev andfådd. – Du är ett monster, inte en mamma! Åk hem till ditt Skara och räkna dina “renrasiga”. Och lämna oss ifred! För gott! Barnskrik hördes från rummet. Maria rusade mot dörren men stannade, såg svärmors färg växla till grått. Gunilla gapade efter luft, klamrade sig mot klänningen. – Boris… – viskade hon. – Det bränner… Hur det bränner… Och hon föll ihop, tung som en säck spannmål, och välte stolen. Dunsen blandades med barnets gråt. Maria ringde ambulansen. Boris satt på knä vid sin mamma med skälvande händer, knäppte upp hennes klänningskrage. – Mamma, vad händer? Mamma, andas! Gunilla rosslade. Ambulansen kom snabbt. Sjukvårdaren ropade: – Hjärtinfarkt. Stor. Bår! Fort! När dörren slagit igen bakom sjukvårdarna satte sig Boris i hallen med ryggen mot väggen. Han stirrade på den bortglömda sjalen på byrån. – Var det jag som drev henne till det? – undrade han. Maria satte sig bredvid, tog hans iskalla hand. – Nej. Det var hon själv. Av all sin ilska. – Hon är ju ändå mamma, Maria. – Hon ville att vi skulle överge vår dotter som något defekt. Boris – inse! Du försvarade din familj. Telefonen vibrerade i Boris ficka en timme senare. Syrran ringde. Sedan brorsan. Han svarade inte. Ett sms kom från faster: – Mamma ligger på intensiven. Läkaren säger – knappt någon chans. Du har dödat henne, elaking! Du är förbannad av hela familjen! Kom inte! – Nu är det slut. Jag har ingen släkt längre. Maria kramade honom, kände hans kropp skaka. – Jo, – sa hon bestämt. – Du har mig. Du har Annika. Vi är din familj! Den riktiga! Som aldrig sviker. Hon reste sig, drog honom med sig. – Kom. Annika är hungrig. Hon blev rädd. På kvällen satt de i köket. Dottern lekte med klossar vid deras fötter. Boris såg på henne som för första gången. – Vet du, – sa han plötsligt, – mamma hade rätt om en sak. Maria blev spänd. – Vad då? – Gener suddar man inte ut. Men gener är inte bara ögonfärg eller näsform. Det är förmågan att älska. Mamma har fem barn, men kärlek – lika mycket som en sten. Jag kanske är adopterad… För jag kan älska. Visst, lilla? Han lyfte dottern i famnen. Flickan grep honom om näsan och skrattade. – Pappa, – sa hon plötsligt. För första gången. Tidigare bara “ma-ma” eller “ba-ba”. Boris stelnade. Gråten han hållit inne hela dagen kom fram, droppade ner på den rosa pyjamasen. – Pappa, – upprepade han. Ja, lilla. Jag är pappa. Och ingen ska ta dig ifrån mig. Mammas hälsa bättrades, men Boris pratar inte längre med henne. För släkten är han nu fienden nummer ett. Maria skäms att säga det, men hon är bara glad att det blev så här. Utan ständiga sår och hån är livet mycket lättare. Vem behöver såna släktingar? Det går lika bra utan dem… Vad tycker du om svärmors monolog? Skriv din åsikt i kommentarerna och tryck på gilla!