Stekpanna för pannkakor Galina var redan sent ute enligt alla tidsmätare denna morgon – risken för ännu en pengaböter och ett obekvämt samtal med den punktliga chefen på SJ:s biljettkontor hängde över henne. Morgonkaoset hade sin rot hemma i lägenheten i Vasastan: åttaårige Jens ville inte äta sin havregrynsgröt och klagade gråtande på halsont. Med läsglasögonen på försökte Galina spåra minsta rodnad i hans svalg. När hon genomskådade hans bluff hotade hon försiktigt med smisk och hjälpte honom ner i vinterjackan och skolryggsäcken. Samtidigt sprang äldste sonen Viktor fram och tillbaka genom rummen och letade desperat efter sitt schema. Galinas huvud snurrade medan hon ropade åt honom att skynda sig, innan hon tog tag i den lille fuskaren och rusade ut på trappan. Där fastnade hon ännu en gång, eftersom maken Andrej höll på att tvätta bilen inför avfärden. När hela familjen äntligen rullat ut på Sveavägen dränkte bilköerna hennes förhoppning om att hänga av sig vinterkappan i tid på jobbet. På väg in till SJ-byrån för tågbiljetter halkade Galina nästan på det hala, smutsiga trottoarunderlaget utanför T-Centralen, men greppade mirakulöst tag i en jättelik resväska och höll balansen. Räddad från ett fall ursäktade hon sig, räckte tillbaka väskan till dess äldre ägare och rusade in. Till sin lättnad upptäckte hon att chefen ännu inte kommit och slog sig ner på plats med ett glas vatten. Halvtimmen senare var arbetsdagen redan i full gång, lunchruset trängde undan morgonkaoset. När Galina tittade ut genom fönstret under rasten, fastnade blicken vid den åldrade tågresenären med den enorma väskan. Hennes kroppshållning och tomma blick avspeglade något förlorat, utträngd ur livet självt. Den slokande biljetten fladdrade hjälplöst i vinden som ett torrt löv. – Har hon suttit där länge? – frågade Galina sin kollega. – De säger att hon varit där i två dagar, svarade kollegan. – Vart ska hon? – Till Borlänge. – Men det går ju flera tåg per dag! Varför har hon inte åkt? Med termos och hembakt äppelpaj gick Galina fram till den ensamma kvinnan och erbjöd fika: – Känner ni igen mig? Er väska räddade mig i morse. Får jag fråga, vart är ni på väg? – Till Borlänge, svarade hon tonlöst. Efter att ha synat biljetten insåg Galina att tåget redan gått för flera dagar sedan. – Varför åkte ni inte? Den äldre damen rättade till sin filthatt, hostade till och viskade hest: – Jag verkar visst bara vara till besvär överallt. Men oroa dig inte för mig, flicka lilla. Jag ska flytta på mig nu… När hon försökte resa sig höll Galina mjukt tillbaka henne: – Nej, snälla, sitt kvar där du vill. Det är kallt här… – Jag känner ingenting längre. Allt har redan värkt ut… Kvinnan tog upp en vackert broderad näsduk ur sin föråldrade väska, torkade bort tårar och berättade sin historia. Sonen och dennes flickvän ville inte ha henne kvar. Hon blev skickad med biljett till en syster i Borlänge, men systern hade dött för länge sedan och huset var sålt. Modlös satt hon nu herrlös vid tågstationen, utan mål eller hem. – Tack, min flicka, för kaffet och kakan. Jag visste inte hur hungrig jag var… ”Min flicka…” Orden väckte djupa minnen hos Galina, som själv vuxit upp utan föräldrar på barnhem i Sundsvall. Plötsligt fylldes hennes hjärta av en varm känsla av förståelse och samhörighet. Hon bjöd in kvinnan hem till sig: – Stanna kvar. När jag slutar åker vi hem till vårt hus i Segeltorp. Det finns plats för alla. Om du inte trivs, kan du alltid åka därifrån igen. Okej? De presenterade sig i bilen: – Jag heter Galina, min man är Sergey och barnen Viktor och Jens. Vad får vi kalla dig? – Kalla mig bara mormor Tosia, svarade damen efter en stund. Nästa morgon väcktes Galina av doften från gamla köket. På verandan stod ett berg av spetsiga pannkakor. Mormor Tosia stod vid spisen med favoritstekpannan, vände smidigt pannkaka på pannkaka och serverade till hela familjens stora förtjusning. – Bli inte arg, gumman. Hittade en stekpanna där pannkakorna inte bränner fast. Titta, vad många det blev! Efter frukosten räfsade alla löv och grillade potatis i trädgården, medan Tosia nynnade på en okänd melodi, rödkindad och full av liv. – Jag var tålig som häst förr, vet ni, säger Tosia. Under kriget kallade alla mig Tosia-hästen. Släpade jag hem sårade från fronten var det bara att bita ihop. Sedan hamnade jag i Gävle, gifte mig, fick min son. Min man dog ung, men jag kämpade på… På måndagsmorgonen var det vardagsröra igen – barnens spring, makens bilfix. Galina mötte Tosia, färdigpackad på trappan: – Tack för allt, men nu får det vara nog… – Men mormor Tosia! Trivdes du inte hos oss? – Visst gjorde jag det, men jag vill ju inte vara till besvär… – Stanna! Snälla… Vem ska annars grädda pannkakorna åt oss? Ingen har någonsin fått dem så här goda… Galina tog resolut mormors tunga väska, krokade arm och gick in. När familjen satt i bilen hördes Tosas stämma från verandan: – Dotter min, köp gärna en till stekpanna. Det är dubbelt så smidigt att grädda pannkakor på två… Galina blinkade bort en tår och log: – Såklart, mamma Tosia…

Pannkakspannan

Klockan tickade snabbt iväg, och Gunilla sprang redan sent till jobbet, väl medveten om att ännu en försening skulle sluta med avdrag på lönen och ännu ett obekvämt samtal med hennes punktliga chef. Morgonen hade mest bestått av kaos. Andraklassaren Linnéa vägrade gröten och gnällde över ont i halsen. Med glasögonen på näsan undersökte Gunilla barnets strupe, men såg inget som kunde vara farligt. Hon anade genast ett litet skådespeleri och hotade med en strängare ton och en snabb klapp om det skulle fortsätta, innan hon baxade skolväskan på hennes rygg.

Under tiden for äldste sonen, Viktor, oroligt omkring i huset och letade efter sin läxbok. Hans hetsiga springande gjorde Gunilla alldeles yr. Hon ropade åt honom att samla sig, grep tag i Linneas hand och skyndade ut på farstun. Ändå dröjde det innan de kom iväg, eftersom hennes man, Erik, dragit ut på att tvätta bilen och därmed sinkade dem ytterligare. När hela familjen Gunilla till slut styrde ut på Hornsgatan var det ofrånkomligt: bilköerna dränkte hoppet om att anlända i tid.

När Gunilla väl rusade fram mot kontoret där hon sålde biljetter på SJ:s förköpskontor, var hon nära att ramla på det hala novemberasfalten. Hon lyckades i sista stund gripa tag i ett gigantiskt resväskhandtag och fångade balansen nog för att undvika att hamna mitt bland smutsiga höstlöv. Skärrad men med en suck av lättnad drog hon väskan fram till dess åldrande ägarinna, mumlade fram ett förlåt, och skyndade sig in till kollegorna. När det visade sig att chefen ännu inte var där slog hjärtat något lugnare; hon halsade ett glas vatten och sjönk in bakom sitt skrivbord.

Inte ens en halvtimme senare hade dagens arbete slukat all oro från morgonen. På lunchrasten råkade Gunilla se ut genom fönstret och där satt samma äldre kvinna med väskan, orörlig på en bänk vid stationen. Det var något sårbart och hopplöst över främlingen, ett slags försonad likgiltighet; biljetten hon klamrade i handen fladdrade i vinden, ivrig att flyga iväg precis som ett visset löv från ett träd. Men kvinnans bleka ögon märkte inte biljettens längtan efter frihet. Hon satt där, orubbad, till synes oberörd av höstkyla och regn.

Vet du hur länge hon har suttit där? viskade Gunilla till kollegan.
Andra dagen, sägs det, svarade denne.
Vart har hon biljett?
Till Östersund.
Konstigt, det går ju flera tåg dit dagligen. Varför har hon inte åkt? Gunilla hällde te från sin termos, bröt en bit kardemummakaka, gick ut, och slog sig ned bredvid den ensamma damen:
Du kanske minns mig? I morse räddade din väska mig undan ett fall. Får jag fråga vart ska du?
Till Östersund, svarade kvinnan tonlöst och sörplade försiktigt på teet.
Gunilla tittade på biljetten och såg datumet.
Men… ditt tåg gick för två dygn sedan. Varför är du kvar här?
Kvinnan rättade till sin utslitna filthatt, hostade och sa med hes röst:
Jag verkar mest bara vara i vägen. Du ska inte bekymra dig, jag kan flytta på mig.
Hon ställde ifrån sig det halvfulla glaset och började resa sig, men Gunilla la varsamt handen på hennes axel:
Nej, snälla, stanna kvar där du vill. Det är bara så kallt och rått här ute…
Jag känner ändå ingenting längre… Allting har torkat ut, svarade hon med dämpad röst, och torkade bort en ensam tår från kinden med sin hemstickade näsduk. Hon suckade och fortsatte:
Sanningen är att jag inte har någonstans att åka. Du vet, alldeles vanlig familjesorg det gick inte att komma överens med min son… eller kanske snarare med hans kvinna. Vacker och karriärlysten, men… hård, självupptagen. Min son bländades av kärleken till henne och tog mina ord som gnäll. Till slut ville han bara bli av med mig. Köpte biljett till min syster i Östersund, packade väskan och skjutsade hit. Stackaren visste inte ens att systern dog för tre år sen, och huset är borta. Jag orkade aldrig säga sanningen. Tänkte, låt dem ha det bra, bara jag är undanvägen. Så nu är det mitt eget fel att jag sitter här utan mål. Kanske väntar jag bara på att dö av skam, eller på att socialtjänsten hittar mig och skickar mig till nåt äldreboende. Tack för fikat, kära barn. Nu först märker jag att jag var hungrig.

Det där lilla “kära barn” slog an något inom Gunilla, och minnet tog henne genast tillbaka till barndomen på ett barnhem i Uppsala. Alla år som gått, men hon mindes fortfarande avundsjukan på de barn som blev hämtade av nya, lyckliga föräldrar. Själv, rödhårig och varken näpen eller särskilt livlig, var aldrig den någon ville ha. När hon blev vuxen skickades hon till en textilfabrik, fick ett litet studentrum och har bott så tills hon äntligen mötte sin Erik.

Gunilla kände värmen sprida sig, nästan som en sorts ömhet hon aldrig tidigare fått dela, rinna genom hela kroppen, mildra hjärtats oro och väcka någon slags moderlig melodi av medlidande.
Hon la handen på kvinnans axel:
Gå ingenstans, snälla. När jag slutar jobbet i eftermiddag följer du med oss hem. Vi har stort hus, nog finns plats till alla. Trivs du inte, följer jag dig tillbaka hit. Är det okej?

Hon såg hur den gamla kvinnans haka började darra, hur ögonen svämmade över. Senare, i bilen, presenterade de sig.
Jag heter Gunilla. Det här är min man Erik, och våra barn: Viktor och Linnéa. Vad ska vi kalla dig?
Säg bara “mormor Tora”, svarade kvinnan, nu betydligt mjukare, när värmen trängde genom frusna leder.

Dagen därpå var det lördag. Gunilla vaknade till dofter av stekta pannkakor från sommarköket. Hon drog på sig morgonrocken och tassade ut på verandan. Där låg redan ett högt, lockande berg av spetsiga pannkakor. Tora vände skickligt en ny i stekpannan och räckte ännu fler till barnen och Erik.
Bli inte arg, kära barn. Jag hittade din gamla panna i ugnen som pannkakorna inte fastnar i var ju tvungen att göra lite nytta! Sätt dig ner och smaka!

Efter den överlägsna frukosten hjälptes alla åt att räfsa löv. De tände en brasa, slängde ner några potatisar bland glöden; Gunilla iakttog med förundran hur Tora, med rosiga kinder, såg ut som någon helt ny, nynnandes en okänd visa när hon arbetade.
Du, barn, förvånas ej över min styrka! De kallade mig Tora-hästen på fronten, för jag bar ut alla sårade från kulregnet stora som små. Hjälpte alla, tills jag själv blev träffad. Till slut skickade de mig hem. Där gifte jag mig och fick min son… Men maken fick aldrig tillbaka hälsan, hostade sig till slut bort. Sen var det bara jag och grabben kvar men vi klarade oss.

Tora tystnade, försjunken i minnen, innan hon plockade upp räfsan och började sjunga lågt för sig själv.

Måndagen grydde i vanlig oordning: Linnéa grät, Viktor letade viktiga böcker, Erik höll på med bildäck. När Gunilla med barnen kom ut såg hon Tora, omklädd och med packad väska.
Tack, kära du, har blivit så väl omhändertagen. Nu får det räcka…
Mormor Tora! Har du inte trivts hos oss?
Jag har trivts… men vem vill ha en främling i sitt hem?
Jo, vi vill det! Vem ska annars göra sådana goda pannkakor?… Ingen gör dem som du! Stanna, snälla… Du är en av oss nu…

Gunilla greppade mormors väska, som kändes lätt som en fjäder, tog Tora under armen och de gick tillsammans upp på verandan.

När de skulle sätta sig i bilen hördes Toras röst över gården:
Gunilla, kan du köpa en till stekpanna? Med två går det dubbelt så fort med pannkakorna
Hon hörde inte hur Gunilla viskade tillbaka:
Självklart, mamma Tora…