Successivt såg vi till att min moster fick rinnande vatten till sitt hus, och till slut även gas. Därefter ordnade vi alla bekvämligheter hemma hos henne. Sen hittade jag min mosters hus på en svensk bostadssajt.
Min sjuttioåttaåriga moster har två systrar. Den ena av dem är min mamma. Moster Ylva har varit gift minst tio gånger. Hennes sista make gick bort för tio år sedan. Hon hade aldrig några egna barn. Moster och hennes make levde på landet i ett gammalt hus som saknade moderna bekvämligheter. Huset hade två rum, och Ylvas toalett stod ute på gården.
Maken ansågs vara en sån karaktär som alla minns. Vi brukade besöka dem ganska ofta. Ylvas yngre syster hade sedan länge bosatt sig i Sverige. Systrarna höll kontakten främst via telefon.
Efter att Ylvas man avled fick vi ofta åka ut och hjälpa henne. Med egna pengar köpte vi ved och kol till henne varje vinter. Vi hjälpte henne med att plantera och sköta trädgården. Hon gav oss aldrig något tillbaka, men vi förväntade oss inte heller det. Vi bjöd så många gånger in henne att bo hos oss, men hon sa alltid att hon inte var någon stadsmänniska.
Vi såg till att dra in både vatten och senare gas till huset. Sedan ordnade vi allt som behövdes för att hennes boende skulle bli trivsamt. Vi byggde en dusch ute på gården och lade nytt tak. Allt för att Ylva skulle ha det så gott som möjligt i byn. Som tack lovade Ylva att hennes hus en dag skulle gå i arv till våra barn.
Vi åkte till henne närhelst hon behövde oss. Men en dag fick vi veta att hon hade åkt till Sverige och flyttat in hos sin yngre syster. Märkligt ändå, för relationerna mellan systrarna hade inte alltid varit de bästa, men plötsligt växte en systerlig kärlek fram. Och huset? Ylva sa att vi skulle låta det stå kvar tills vidare.
Jag tänkte att oavsett hur det egentligen låg till med systrarnas relation så kanske Ylva skulle komma tillbaka. Hennes syster i Sverige har egen familj numake och en vuxen dotter. Alla bor tillsammans under samma tak.
Vi hade nycklar till Ylvas hus och bestämde oss för att åka dit nästa helg och kolla till allt. Självfallet passade då inte vår nyckel längre, låset var utbytt och på staketet stod det i stora vita bokstäver: “Till salu”.
Då vi kom hem letade jag upp huset på en svensk mäklarsajt. Jag ringde mäklaren. Det visade sig att huset redan sålts för nästan tvåhundratusen kronor. Jag ringde inte till Ylva, för jag var riktigt besviken.
Utan de pengar och all tid vi lagt på huset hade det inte haft något värde. Ylva hörde av sig en månad senare och berättade att hon sålt huset, och att pengarna gått till hennes systerdotter, dottern till hennes svenska syster. Nu vet jag inte hur jag ska möta min man, för pengarna och insatserna vi lagt ner i Ylvas hus kom ju även från honom.
Det vi har fått lära oss är att familjeband ibland förändras över tid, och att lojalitet inte kan tas för given. Men att hjälpa någon, bör man göra för att det är rätt, och inte för att få något tillbaka. Det är omtanken som betyder mest, och den kommer alltid igen, på ett eller annat sätt.
