Vi började så smått att dra in vatten till hennes hus, och till slut även gas. Sen fixade vi alla bekvämligheter i huset. Lite senare hittade jag min mosters hus på en svensk bostadssida på nätet.
Min sjuttioåttaåriga faster har två systrar. Den ena är min mamma. Faster Gunhild har varit gift minst tio gånger. Hennes senaste make dog för tio år sedan. Några egna barn blev det aldrig. Gunhild och hennes man bodde i ett gammalt hus utan nåt som helst bekvämligheter. Det fanns två rum och ett utedass på gården.
Fasters make var vad man i byn kallade en riktig karaktär. Vi brukade hälsa på ofta. Hennes yngre syster flyttade till Sverige, närmare bestämt till Göteborg. Systrarna höll kontakten genom långa telefonsamtal ibland i timmar, precis som det anstår svenska tanter.
Efter att Gunhild blev änka blev vi tvungna att åka dit oftare. Med egna pengar köpte vi ved och pellets till henne, och hjälpte till med plantering och att rensa ogräs. Vi tog aldrig emot nåt från henne, inte ens bullar till kaffet fast de var torra ändå. Vi erbjöd henne flera gånger att flytta hem till oss i stan, men hon sa alltid med bestämd ton att hon var född på landet och skulle dö där också.
Sakta men säkert fick vi in vatten i huset, och sedan i ett ögonblick av svensk moderniseringsiver installerade vi gas. Vi fixade dusch på gården och lade nytt tak. Allt för att Gunhild skulle ha det så bekvämt som möjligt i sin lilla stuga på landet. Som tack för allt sade hon att huset skulle gå i arv till våra barn. Det lät generöst, men man har ju hört den där visan förut.
Vi kom springande så fort hon ringde. Men plötsligt försvann Gunhild till, just det, Göteborg, där hon bosatte sig hos sin yngre syster. Märkligt hur systrarna plötsligt blev bästa vänner, efter år av “snålblåst” mellan dem. Och huset då? “Låt det stå,” sa hennes ljuva röst i telefonen.
Jag undrade också om Gunhild kanske skulle komma hem igen, beroende på hur det blev med relationen mellan systrarna. Den yngre systern i Göteborg har egen familj man och myndig dotter, och alla bor tillsammans under ett och samma tak. Ett svenskt kollektiv, typ.
Vi hade nyckeln till Gunhilds hus och bestämde oss för att åka dit kommande helg så att allt var okej. Givetvis passade inte nyckeln i låset, för det hade bytts ut. Och på staketet, i vit färg och stora bokstäver, stod det: “Till salu”.
Väl hemma igen dammsög jag hittahem.se och minsann, där låg Gunhilds hus ute. Jag slog numret till mäklaren, som berättade att huset redan var sålt för nästan tvåhundratusen kronor. Jag ringde inte min faster. Jag var, som vi säger på västkusten, gravt sur på henne.
Utan våra investeringar hade huset varit värdelöst. En månad senare ringde Gunhild glatt från Göteborg och sa att hon sålt huset, och pengarna gick oavkortat till systerdottern där. Nu vet jag varken ut eller in, för de pengar vi plöjt ned i Gunhilds torp var ju faktiskt också min mans.
Slutet gott? Nja. Men ganska svenskt ändå.
