Stackars lilla får
Hej mamma och pappa! utbrast Linnea när hon stormade in i huset en lördagsmorgon för länge sedan. Jag ska gifta mig! Erik friade igår och jag tackade ja utan att tveka.
Men kära lilla Linnea, du är ju vuxen nu! utropade Karin och såg på sin man Göran, som satt tyst vid köksbordet och förmodligen bearbetade dotterns stora nyhet.
Självklart! svarade Linnea och log. Jag har ju tagit studenten och jobbar redan i stan. Erik, min fina Erik, har också arbete, så nu känns det bara rätt att vi gifter oss.
Föräldrarna kände Erik väl, en lugn och hövlig kille från Växjö, som bott där med sin mamma, Solveig, sedan barnsben. De var glada att Linnea funnit en så redig make.
Karin och Göran, som drev gården utanför småländska Vetlanda, erbjöd sig direkt att ordna bröllopet. Erik hade sparat ihop lite pengar, men när han nämnde det svarade Göran:
Spara de där kronorna, Erik. Ni kommer behöva varje öre när ni ska köpa lägenhet. Bröllopet fixar vi tillsammans med din mamma om hon har möjlighet.
Men Solveig sa genast:
Jag har inga pengar sparat. Har varit ensam hela livet och levt på min lön, men kan kanske bidra med en liten gåva.
Linnea och Eriks bröllop hölls enkelt på ett café inne i Jönköping, varken stort eller extravagant, men varmt och minnesvärt. Efteråt hjälpte Karins och Görans insats till så att paret kunde betala handpenningen till en liten lägenhet. Solveig kunde inte bidra, hon sa hon satt fast i lån och skulder.
Linnea och Erik trivdes bra i sin nya bostad, och inte långt därefter föddes deras dotter, Juni. Karin och Göran kom ofta på besök från gården med nyslungad mjölk, hemlagad sylt, och potatis från egna landet. Med varje pension satte de undan något till barnbarnet och såg till att Juni hade allt hon behövde.
Ibland ringde Karin till Solveig:
Du, ska vi slå oss ihop och köpa en riktigt fin present till Juni? Det går åt så mycket när de är små.
Nej men Karin, jag har verkligen inga pengar, det är så tufft för mig, du vet jag är ensam… svarade Solveig ofta, ibland med tårar i rösten.
På Linneas födelsedag kom Karin och Göran med rotfrukter, kött och bröd från gården, medan Solveig överräckte ett kuvert med en hundralapp. Karin såg på beloppet, suckade inombords och la till femhundra egna kronor i presangen.
Men det gnagde inom Karin, att Solveig så sällan hjälpte till.
Göran, varför ger vi allt för våra barn när Solveig bara klagar och tycker synd om sig själv? Alla har vi det tufft ibland, men man får väl arbeta på. Tänk om jag varit en sån hustru, satt hemma med armarna i kors och gråtit? Nej, då hade du fått göra allting själv, fräste Karin medan Göran, van att höra sådana utbrott, satt tyst.
Karin la märke till att Solveig alltid var prydligt klädd. Klippt och färgad, välmanikyrerade naglar, dyra skor. Hon undrade ofta, varifrån kom alla pengar till sånt när Solveig alltid grät om brist på cash?
Men Göran överraskade henne:
Det är väl bra att hon tar hand om sig! Hon ser yngre ut än sin ålder.
Orden retade Karin till vansinne.
Det är klart hon kan, hon har all tid i världen! Hon bor i lägenhet och har ingen gård att slita på. Jag sliter ute på åkern och i ladugården hela dagen. Men kanske ska jag också börja tänka på mig själv så får väl du mjölka korna och rensa landen, om du känner för det?
Göran, en man fåordig och konflikträdd, teg som så ofta för att inte elda på. Så fortsatte livet: Karin bar det mesta på sina axlar medan Göran skötte lastbilen i kommunen.
När Juni fyllde tre började hon på förskolan, men blev ofta sjuk. Då bestämde de att Solveig kunde passa henne ett tag, eftersom hon ändå var pensionär.
Jag kan sitta barnvakt, jag har ju inget annat ändå, höll Solveig med om glatt.
Karin blev glad:
Äntligen får barnen lite hjälp på riktigt.
Men så märkte Karin med tiden att Göran for allt oftare in till Jönköping under förevändning att han skulle köpa reservdelar, men kom alltid hem senare än vanligt.
Jag har packat lantägg, smör och potatis till Linnea ta med dig när du ändå ska till stan, sa Karin, glad över att hjälpa.
Men när Göran började tillbringa allt längre tid hos Linnea och Erik, utan annan ursäkt än att servicen var långsam eller liknande, började Karin ana oråd.
Herregud, min Göran har blivit förtjust i Solveig… det måste jag kolla!
Nästa gång Göran skulle till stan sa Karin:
Jag följer med i dag, saknar lilla Juni och behöver handla.
Göran såg inte särskilt förtjust ut, men kunde inte säga emot.
När de kom fram och ringde på öppnade Solveig, iklädd slarvigt knuten morgonrock och med rött läppstift på munnen. Men leendet stelnade när hon såg Karin bredvid Göran.
Oj, men härligt att ni kommer båda! sa Solveig och knäppte morgonrocken.
De lekte med Juni, gav henne en ny docka, drack kaffe och åt äppelkaka. Vid fikabordet kunde Karin inte undgå att lägga märke till Solveigs bliga, varma blickar mot Göran och deras små leenden mellan varandra.
Vad tror de att jag är? De är så ogenerade, tror väl att jag ingenting ser, tänkte Karin, men höll god min.
När Göran gick ut för att röka tvekade Karin inte. Hon gick rakt på sak:
Lyssna nu, Solveig. Försök inte spela oskyldigt lamm här, jag ser allting. Jag vet varför min Göran springer här så ofta, och det har inget med barnbarnet att göra. Låt bli honom! Om du vill ha sällskap, hitta dig en annan. Men min man håller du fingrarna borta ifrån! Skäms du inte att försöka snärja min make till råga på allt barnbarnets farfar? Om du fortsätter kommer jag själv sitta barnvakt för Juni.
Solveig blev röd som en kräfta, slog ned blicken. Hon hade visst trott att bondmoror inte så lätt genomskådade finspel, men där hade hon tagit miste.
När de gick därifrån sa Karin till Solveig, medan Göran redan tagit trappan ned:
Du kan inte lura mig, gör dig inte dummare än du är.
På väg hem luftade Karin allt för sin make:
Nu reser du aldrig mer ensam in till stan. Jag ser precis vad ni håller på med, och nu får det vara slut.
Karin, vad menar du? Mellan oss är det inget, du har fel, försökte Göran.
Må så vara, men onödigt att du hälsar på en ensam kvinna när barnen ändå är på jobbet. Hädanefter kan du passa gården om jag måste in och ta hand om Juni. Du vet att jag håller vad jag lovar.
Senare samma kväll ringde Linnea, upprörd.
Mamma, Solveig hjälper oss så mycket, det är orättvist att du är svartsjuk. Pappa hälsar väl på sitt barnbarn.
Karin blev arg och förstod att Solveig börjat vända Linnea mot henne.
Linnea, du är ung och förstår inte allt. Tänk om din man tillbringade timmar hos din kompis bakom ryggen på dig, skulle du uppskatta det? Solveig får tänka på sitt uppförande det passar sig inte att slå ögonen i andras gubbar. Jag finns alltid där för dig, mer än någon annan.
Förlåt mamma, jag lyssnade till fel person! insåg Linnea.
Sedan dess blev Göran försiktigare, berättade alltid i förväg när han skulle till stan, och ville gärna att Karin följde med. Han började hjälpa till mer hemma och ville att de skulle ta pauser tillsammans ibland.
Karlar mår bra av att hålla sig sysselsatta, då får de mindre dumma idéer och uppskattar sin hustru desto mer, tänkte Karin nöjt och såg på nyklippta naglar. Nu tog hon sig också tid att vårda sig själv. Varför skulle hon vara sämre än Solveig?
Tack för att du hörde min berättelse. Må lycka och värme vara med dig och om du känner igen dig, ge dig själv ett vänligt leende.
