Spricka i förtroendet
Astrid Bergström, är du hemma? Det är jag, Ylva från trean! Jag har några nygräddade kanelbullar kvar till dig, och så har det blivit lite att dela på… Ska du inte öppna?
Jag stod som fastfrusen vid köksfönstret, koppen kallnat te i handen. Utanför låg innergården gråmulen i november, vinden virvlade löv mellan miljonprogrammets huslängor och de få förbipasserande hukade sig mot kylan. Jag hade vant mig vid tystnaden hur klockan tickade på väggen, kylen brummade och parketten knarrade under fötterna. Eller det faktum att ingen längre knackade på dörren.
Astrid, jag ser att lampan är tänd! Göm dig inte, jag har inget bus för mig, lovar jag!
Ylvas röst genljöd i trappan, frimodig och vänlig på ett sätt som sällan tål ett nej. Jag ställde koppen på fönsterbrädan och gick långsamt till tamburen, tvekade en stund men kikade ut genom titthålet. Ylva log brett, håret rostrött och snabbt uppsatt i en lös tofs. Knallrött läppstift, dunjacka i cerise.
Men ska du verkligen sitta där som i en bunker? Kom nu, jag fryser ju!
Sakta tog jag av säkerhetskedjan och öppnade dörren. Ylva formligen virvlade in, likt vårluft, och förde med sig en doft av parfym, kyla och nybakat.
Här, jag bakade imorse och tänkte att du skulle ha några bullar. Med kanel och vanilj, fortfarande varma. Det kan du behöva, du ser alldeles mager ut!
Tack, det… du borde inte ha besvärat dig…
Men sluta, sånt gör jag så gärna! Vem ska vi annars ta hand om varandra? Sätt dig och ta en bulle, och så kokar vi riktigt starkt te. Du ser lite blek ut.
Utan att fråga gick Ylva rätt in i köket, satte på vattenkokaren och plockade fram två muggar. Själv stod jag kvar med påsen i handen och visste inte hur jag skulle bete mig. Det var så länge sedan någon annan fyllde lägenheten att ett sällskap kändes overkligt, nästan hotfullt.
Sätt dig nu, Astrid! Vi tar en fika och pratar lite. Jag vet hur det kan vara du har mist din man, barnen bor långt borta, livet känns som dimma. Min faster höll på att bli knäpp av ensamheten när farbror Arne gick bort.
Jag satte mig vid bordet. Bullarna doftade fantastiskt. Jag bakade nästan aldrig längre, det kändes så onödigt för bara mig själv. Det blev mest matlådor och färdigmat från ICA, lunken utan aptit.
Tänk inte att jag snokar, Ylva hällde upp te och slängde i fyra(!) teskedar socker till sig själv. Men när jag ser att min granne är nere kan jag inte bara gå förbi. Det är sån jag är. Min man brukar säga, “Ylva, du tänker alltid på alla andra men dig själv då?” Men sån är jag.
Hennes prat gick i ett, snabbt, med gester och skratt. Jag lyssnade och kände något inombords långsamt smälta. När fick jag senast ett samtal över te och bullar bara sådär? Alex ringde för all del på söndagar, men våra samtal var rutin: Hur mår du mamma? Bra, Alex. Har du ätit? Ja då. Behöver du pengar? Nej tack. Jag ringer sen. Och sedan tystnad, ända till nästa vecka.
Du vet, Astrid, jag har tänkt bjuda med dig länge. Vi, några av tjejerna, brukar träffas på Konditoriet (“Korgen”) på hörnet, du vet? Liten café, trevligt. Prata av oss lite, byta nyheter. Följ med oss dit nån gång, du behöver luftas!
Jag vet inte, Ylva… Jag är inte så mycket för det där…
Lite motstånd får du, men det hjälper inte! Jag hämtar dig, okej? Vi behöver se folk, annars blir vi sjuka! Ensamheten är all sjukdomars moder, tro mig.
Jag nickade mest för att jag inte kunde säga emot. Ylva drack upp sitt te, reste sig, ögnade köket underfundigt.
Men så fint du har det! Och vilken servis! Hon gick fram till vitrinskåpet där mitt porslin stod, vita kopp med guldlinje. Är det antikt?
Boris gav mig den. Till trettioårsdagen.
Fantastiskt! Vara rädd om den. Nå, nu måste jag kila. Bullarna är dina, och imorgon ses vi vid tre, bestämt!
Hon gick lika hals över huvud som hon kommit. Jag satt kvar, stirrade på bullpåsen och det röda märket från hennes läppstift mot koppen. Tystnaden hade återvänt, men något i den var förändrat. Mindre öde.
***
Så blev det. Ylva dök upp dagligen, ibland på morgonen, ibland mot kvällen, alltid med någon ursäkt hon saknade mjölk, behövde låna ett råd, eller bara småprata. Hon drog med mig ut, till butiken, till fika med de andra damerna från kvarteret, högljudda, rättframma och oblyga i sina kommentarer om både priser, grannar och TV-program.
Inledningsvis kände jag mig som en främling. Alla dessa kvinnor var så annorlunda rättframare, ibland burdusa, de skrattade åt saker som jag aldrig funnit särskilt roliga. Och ibland slank det ur dem uttryck jag nästan skämdes för att höra. Men Ylva drog mig till sig, satte sig nära, presenterade mig för andra: “Det här är Astrid Bergström, hon var svensklärare fin dam, min väninna.” Det kändes ovant men också lite hedrande.
Småningom vande jag mig. Jag började se fram emot Ylvas besök, att göra mig i ordning inför våra träffar, kände mig återigen levande. Visst, det var inte samma sällskap som när Boris levde då gick vi på teater och konserter tillsammans med kollegor och vänner. Men den världen försvann med honom; nu återstod billig fika i plastmugg och samtal utan mål. Men det var ändå bättre än den totala tystnaden.
Du, Astrid, jag undrar om du har kvar den där broschen du bar sist? frågade Ylva en gång när vi fikade hos mig. Den i bärnsten? Den är så vacker!
Jo, det är bärnsten, svarade jag. Från min mor.
Får jag se den? Jag älskar gamla smycken! Jag skulle så gärna vilja visa den för min dotter Stina, hon har sin examensbal om en månad och drömmer om något vintage. Jag lovar, jag lämnar tillbaka den så fort hon sett den!
Jag tvekade. Broschen var det enda jag hade kvar från min mor. Men Ylvas blick var så förväntansfull och tacksam att jag knappt vågade säga nej.
Okej bara var försiktig.
Äsch, du kan lita på mig! Tack snälla, det betyder allt!
En vecka gick, men broschen kom inte tillbaka. När jag försiktigt undrade svarade Ylva: “Stina provar än, men du får den snart!” Efter ytterligare en vecka förklarade Ylva att Stina tappat broschen, men letade för fullt.
Jag låg vaken om nätterna och vred mig av oro och dåligt samvete för min godtrogenhet. När jag en dag öppet frågade om broschen blev Ylva upprörd:
Men du menar väl inte att jag skulle lura dig?! Jag som räddat dig från ensamheten, bjudit dig på fika, hjälpt dig varje dag? Om du inte litar på mig behöver vi kanske inte träffas mer!
Nej nej, Ylva så menar jag inte, flämtade jag, livrädd för att bli ensam igen. Ursäkta, det var dumt av mig. Broschen betyder så mycket för mig.
Jag förstår, jag förstår. Vi finner den nog.
Och jag försökte släppa det. Försökte i alla fall. Ylva kom tillbaka som vanligt, hade bullar med sig, lockade ut mig, ibland bad hon nu även om pengar.
Astrid, skulle du kunna låna mig två, tre tusen tills pensionen? Min son är sjuk, medicinen är så dyr. Jag lämnar tillbaka om tre dagar, lovar!
Jag gav såklart. För Ylva var min vän, min närmaste, den enda som verkligen besökte mig och undrade hur jag hade det. Tvåtusen. Fem eller sjutusen. Men pengarna kom aldrig tillbaka, och påminnelser möttes av upprördhet.
Jag trodde vi var riktiga vänner! Räknar du kronor med din syster också? Jag skulle göra vad som helst för dig!
***
Alex ringde en onsdagkväll. Jag satt på sängen i min gamla morgonrock och lät ett reprisprogram om torp och badrumsmakeover rulla medan jag mest såg på bilderna, inte lyssnade.
Hej mamma, hördes Alex, trött i rösten. Hur är det?
Jo, det är okej. Du själv då?
Ungefär som vanligt. Tänkte vill du komma till oss i helgen? Linda saknar dig, barnen också.
Jag vet inte, Alex Jag har fullt upp, faktiskt.
Fullt upp? förundrades han. Du är väl mest hemma?
Nix, jag har fått en vän. Vi ses, går på café och handlar. Så jag är inte alls ensam, som ni verkar tro!
En vän? Vem då?
Ylva från tredje. En fantastisk tjej, så omtänksam. Kommer varje dag, håller mig sällskap.
Mamma du känner henne väl?
Vi har träffats i två månader nu. Hon har gett mig ett nytt liv, kan man säga.
Tystnad.
Det är bra, mamma. Bara ta hand om dig. Och dina grejer. Det finns folk som
Vad säger du? nu blev jag upprörd. Ylva är som en syster. Du dömer henne utan att ens känna henne!
Jag menar inget illa Vi hörs. God natt.
Han la på. Jag blev sittande med telefonen i handen och kände hur en ilska bubblade. Där ser man! Inte ens min egen son kan glädjas åt att jag har någon. Kanske trivs de bättre om jag är ensam, så behöver de inte oroa sig. Egoister hela bunten.
Nästa dag kom Ylva med ett nytt förslag.
Astrid, du minns att jag nämnde rehabilitering i Varberg? Min kompis där kan ordna rabatt i april. Ska vi åka ihop? Två veckor vid havet, bad, behandlingar!
Jag blev paff. Sist jag reste var med Boris till Österlen flera år innan han gick bort. Det kändes både skrämmande och lockande.
Men… är det inte dyrt? försökte jag.
Rabatten gäller! 14 000 kronor för två veckor. Jag har lagt undan redan, samla lite du men till april hinner vi!
Jag vet inte min pension är inte så hög.
Äsch, du har ju sparat med Boris, eller hur? Pengarna ska ju användas till något bra! Och så kommer du ut, slappnar av.
Jag tänkte på sparkontot pengarna Boris lämnade. Det fanns drygt 80 000 kr kvar. Jag hade rört dem minimalt, de var min sista trygghet. Men en rehabiliteringsresa för hälsans skull och i Ylvas sällskap, kanske det skulle gå?
Okej vi kan väl försöka då.
Så bra! Då följer jag med dig till banken imorgon. Det är alltid så krångligt med de där maskinerna, bättre om vi gör det ihop.
Nästa dag gick vi till Swedbank tillsammans, bara tio minuters promenad bort. Ylva skrattade och pratade hela vägen, radade upp alla saker jag skulle packa. Jag tog ut 14 000 kronor och gav henne.
Jag för över handpenningen, sa hon. Du får kvittot när bokningen är klar!
Men något kvitto dök aldrig upp. Först var väninnan sjuk, sen dröjde bokningen varje gång med en ny ursäkt. Jag började oroa mig, men Ylva var lika kärvänlig som vanligt. Ibland bad hon om fler tjänster:
Astrid, kan jag få låna din servis till Stinas bröllop? Vi har ingen fin porslin själv. Lovar att ta hand om den!
Jag stelnade i hela kroppen. Servisen Boris gåva. Det var för mycket.
Den betyder så mycket för mig, Ylva…
Jaså. Efter allt jag har gjort…! Jag har praktiskt taget gett dig livet tillbaka, och så litar du inte på mig? Nåväl, synd att riktiga vänner ska behöva bråka om en servis.
Jag gav med mig. Vad var alternativet? Ensamheten? Illamåendet pockade på men servisen följde med Ylva.
***
Tre veckor senare ringde Linda, min svärdotter.
Hej Astrid, hennes röst lät orolig. Alex kollade balansrapporten Har du tagit ut pengar från ditt sparkonto?
Jag snörper på munnen.
Ja det har jag. Varför undrar du?
Alex är orolig, för du nämnde någon ny vän. Använde du pengarna till något särskilt?
Linda, det är mina pengar, jag blev alldeles kall. Jag gör som jag vill.
Visst får du! Bara… vi är rädda att någon lurar dig. Ensamma äldre utnyttjas ibland…
Så nu tycker ni att jag är naiv och oförmögen, alltså?
Astrid, det menade jag inte… Vi älskar dig, men du vet inte allt om människor, vissa…
Jag behöver varken er medömkan eller kontroll. Det är bara Ylva som bryr sig om mig! Inte ni!
Astrid, det är orättvist Vi har barn, bolån, och jobbar jämt, men det betyder inte…
Om ni verkligen var intresserade skulle ni komma oftare! Men jag har mina egna angelägenheter nu. Hejdå.
Jag la på och kände hjärtat slå i halsgropen. Egentligen visste jag att de hade fullt upp. Men jag var sårad. Innerst inne var det skönt att åtminstone någon blev upprörd över att förlora mig.
Samma kväll kom Ylva.
Astrid! Jag har sett en sådan vacker handmålad keramiktallrik i Korgen! Den är nedsatt, bara 7 000 kr. Ska vi gå dit och köpa, till Stinas bröllop? Vi tar kitet på avbetalning halva du, halva jag.
Ylva, jag har ju redan gett dig pengar för Varberga-resan
Hallå, du har ju en buffert kvar! Dessutom kan allt tas på avbetalning nuförtiden. Vi går imorgon!
Jag orkade verkligen inte tjafsa, det var som att drunkna i vänlighet som kvävde.
Nästa dag gick vi till Korgen. Butiken dånade av julmusik och stressade kunder. Ylva navigerade vant, och jag kände mig snabbt åldrad och vilsen. “Här är det!” sa hon och pekade på en färgsprakande servis. Konstigt nog, lät hon mig ta lånet. “Ta bara passet med dig!” Hela köpet ordnades under ett virrvarr av papper och snabba underskrifter utan att jag riktigt hann tänka efter.
På väg ut hörde jag mitt namn.
Astrid? Vad gör du här?
Det var Linda. Stämningen blev stel. Hon frågade rakt ut:
Vem betalade för köpet? Ska du stå på avbetalningen?
Jag men Ylva ersätter mig, försäkrade jag.
Linda drog mig åt sidan:
Astrid, snälla Alex har pratat med grannarna. Ylva har utnyttjat flera äldre i området förut. Hon luras. Du borde förstå det i magen. Servisen från Boris, broschen från din mor, pengarna ser du inte själv?
Jag tappade nästan andan. Allt jag ville var att slå dövörat till. För att lita på Ylva hade varit min enda räddning.
Gå nu, krackelerade min röst. Jag vill vara ifred.
Linda såg länge på mig, med tårar i ögonen, sedan lämnade hon oss.
På bussen hem teg vi hela vägen. Ylva frågade:
Var det din svärdotter? Vad snackade hon om?
Hon anklagade dig för att lura mig, sa jag lågt.
Tror du på henne?
Nej, ljög jag.
Håll dig till mig, vänskap mellan oss är äkta. Du och jag, mot världen, Astrid, sa Ylva och drog mig till sig.
***
De två följande veckorna svarade jag inte på Alex eller Lindas samtal. Smärtan brände. Ylva dök nu bara upp sporadiskt, hänvisade till bröllopsbestyr. Hon skulle lämna tillbaka servisen snart, lovade hon.
Sömnen blev sämre än någonsin. Trycket steg, huvudvärken blev kronisk. Jag tog tabletter och satt nätterna igenom och stirrade i mörkret, skräckslagen för ett slags tomhet som var värre än ensamheten själv.
En lördag ringde det. Jag öppnade och Alex och Linda stod där, med kassar fulla av mat.
Mamma, vi tänkte laga lunch tillsammans, sa Alex mjukt. Vi blev oroliga när du inte svarade.
Jag ville be dem gå, men förmådde inte. Jag satte mig vid köksbordet, letade efter en ursäkt, men det blev tyst. Linda kokade soppa, Alex plockade diskret undan.
Mamma, har Ylva lämnat tillbaka något?
Jag skakade på huvudet.
Har du märkt att hon gjort så mot andra?
Jag vet… stönade jag. Men jag ville så gärna tro…
Vi älskar dig, mamma. Men vi har svårt att räcka till ibland, insåg Alex. Men du betyder allt för oss.
Jag brast ut i gråt, insåg att jag var övergiven av Ylva men min familj gav inte upp.
***
Tre dagar senare dök Ylva upp med en kartong.
Här, ta din service. Men jag vill inte ha mer med dig att göra!
Jag tog in serveringskartongen. Porslinet var trasigt, guldkanten avskavd, kopparna stampade till snedvridna rester. Jag stod och stirrade på skåren i porslinet och på min egen hand. Sedan ringde jag Alex.
Kan du komma? Nu?
Han kom samma kväll, tillsammans med Linda. De såg eländet, serverade soppa, höll om mig utan att säga något.
Om du vill kan du flytta till oss, sa Alex tyst.
Jag log svagt genom tårarna.
Jag måste tänka, svarade jag.
När de gett sig av, och lägenheten åter var tyst, tog jag fram limmet och skärvorna. Jag försökte lappa en kopp. Skarven blev synlig men koppen ändå, om än sned, hel igen.
Telefonen surrade.
Mamma? Kommer du över med soppa imorgon? Barnen saknar dig!
Jag såg på den limmade koppen. Sprickan syns. Men den höll tätt.
Ja, Alex, sa jag och kände något släppa. Jag kommer.
