Sonen vill inte ta hem sin mamma att bo hos sig, för i huset finns bara en fru – och det är jag. – Så kan det ju inte vara! Det är ju hans mamma! Han kan ta hand om henne i sitt eget hem! – Så säger min makes släktingar. Jag vet att mina vänner tycker likadant, men de säger det inte rakt ut. Allt detta handlar om min svärmor. Barbara är 83 år och väger över hundra kilo, ofta sjuklig. – Varför tar ni inte hem Barbara till er? – frågade en kusin för några år sedan. – Det är bra att ni hjälper henne dagligen, men om något händer på natten? Hon har det tufft helt ensam. Din Daniel är ju hennes enda stöd. Det är självklart att farmor ska tas om hand av hennes enda son, hans enda fru och hennes enda barnbarn. De senaste fem åren har Barbara inte lämnat lägenheten en enda gång. Hennes ben värker, och vikten gör det omöjligt att röra sig. Allt började för trettio år sedan, när svärmor fortfarande var energisk, ung, frisk och bestämd. – Vem är det du tar hem till mig? – utbrast dåvarande mamman till min blivande make Daniel upprört. – För ”detta” har jag offrat hela mitt liv för dig? Efter de orden gick jag tyst till bussen. På den tiden bodde min makes mamma på ett fint villaområde i en stor, vacker villa. Hennes make hade en ansedd tjänst, så Barbara levde gott länge, även då maken sedan länge var borta. Den dagen hann Daniel ifatt mig och följde med hem. Jag har haft tur med min man: han lyssnar inte blint på sin mamma. Men han respekterar förstås de äldre och försökte lugna mig och förklara att hans mamma bara alltid varit sådan. Efter bröllopet började vi spara till eget boende. Daniel åkte iväg och var borta ett halvt år. Han jobbade. På några år lyckades vi köpa ett hus och fixa till det. Vi hälsade inte på Barbara särskilt ofta. Hon hann tala illa om mig för Daniel och alla sina vänner. ”Se hur min svärdotter inte låter honom hjälpa sin mamma. Hur så? Jaså!” och så vidare. Hon ville flytta in till stan men pengarna från huset räckte inte. Hon föreslog att vi skulle lägga till och lovade att lägenheten skulle skrivas över på vårt barn, hennes barnbarn. Men hos notarien sa hon plötsligt att lägenheten skulle stå på henne, för hennes väninna hade sagt att annars blev äldre kvinnor ofta bostadslösa. Sen sa hon att hon tänkte testamentera lägenheten till den som tog hand om henne på ålderns höst. Hon ville vara härskarinnan! Hävdade att vi lurade henne och skulle lämna henne tomhänt. Det har gått nästan tjugo år sedan dess. Alla hos notarien hörde hennes klagolåt, och vi kände oss illa till mods. Vi släppte det. Hon flyttade in direkt och lät oss inte ens renovera det minsta. Hon bodde där nästan en månad innan hon började klaga på att allt var gammalt, trasigt och föll ihop. Min svärmor lade skulden på mig: det var jag som hittat det dåliga boendet och ville lura henne. Barbara älskade sin kusins barn, men ignorerade sitt eget barnbarn. Hon låtsades glömma hans födelsedag! För några år sedan blev svärmor sjuk. Hon gick upp så mycket i vikt att det knappt gick att ta sig runt hemma. Jag tog med mat som läkaren ordinerat. Men Barbara svor och vägrade äta, sa att bara kusinen matade henne rätt – jag svalt henne. Förra året började min man be att vi skulle ta hem henne. Enligt honom hade hans mamma fattat att hon måste lyssna på läkaren. – Okej, sa jag. Men jag har villkor: köket är MITT område, bara jag lagar mat och bestämmer vad vi äter, och inga kusiner får komma hit. Svärmor blev upprörd och vägrade komma, för hon trodde att hon skulle få styra och ställa i vårt hem. Men här finns bara en fru! Det är jag! Jag fick åka dit, städa, laga mat, till och med sova över ibland. Favoritkusinen uttryckte sin oro bara över telefon. Min svärmor klagade i telefon att jag svälte henne: inga kakor eller rökt korv. Hon bad kusinen komma och ta med tårta. Men kusinen skyllde på jobb och sköt upp besöket – trots att hon bodde tre gånger närmare än jag. Hon kom bara en gång i månaden med onyttigheter, medan jag skötte vardagsomsorgen. En dag ringde svärmor och bad kusinen komma och klagade att hennes halsband och kors försvunnit. Hon sa att både jag och kusinen varit där den dagen men var säker på att det var jag som tagit dem. Jag lade tyst fram maten på bordet och plockade upp halsbandet och korset från golvet vid nattduksbordet. Hemma berättade jag allt för min man och sa att jag inte tänkte åka dit mer. Jag föreslog att vi skulle ordna ett äldreboende. Daniel höll med.

8 september

Jag känner att det här måste ner i dagboken idag, för jag är så trött och förvirrad över allt som händer med min svärmor Gunilla och diskussionerna kring henne. Det känns som att Daniels släktingar alltid säger att det är vår skyldighet att ta hand om Gunilla nu när hon blivit gammal och sjuk. “Det är klart att hon borde bo hos sin son, det är ju hans mamma!” hör jag ibland från olika håll. Men ingen säger det till mig rakt ut.

Gunilla är 83 år idag, väger nog över hundrakilo, och blir ofta sjuk numera. För några år sen frågade min svägerska, “Varför tar ni inte hem Gunilla till er? Hon borde inte vara ensam, speciellt om något händer på natten. Daniel är ju hennes enda barn.” Det antogs bara att vi, Daniels fru och jag, samt vårt enda barn, skulle ta på oss allt ansvar. Gunilla har inte lämnat sin lägenhet på fem år. Benen värker och vikten gör det svårt för henne att röra sig. Men det har inte alltid varit så här.

För trettio år sedan var hon full av energi, bestämd och ofta ganska dominant. Jag minns så tydligt första gången hon mötte mig. “Vem är det här du har tagit hem, Daniel?” sa hon med den där missnöjda tonen. “För det här har jag kämpat hela mitt liv?” Ledsen tog jag bussen hem till Stockholm utan att säga något. På den tiden bodde Gunilla ute på Lidingö, i ett stort, vackert hus. Hennes man hade haft ett högt chefsjobb, så hon saknade ingenting, inte ens efter att han gick bort.

Daniel stod ändå upp för mig. Han lyssnade inte blint på sin mamma, men han försökte förklara att hon “har sitt sätt bara”. Efter vårt bröllop började vi spara till eget boende. Daniel jobbade utomlands ibland, ibland var han borta i flera månader. Så småningom lyckades vi köpa en egen villa i Sundbyberg. Gunilla såg vi inte så ofta under de åren, och jag hörde rykten via Daniels släktingar att Gunilla berättade att jag hindrade Daniel från att ta hand om henne. Det gjorde ont.

Sen valde Gunilla att sälja huset och flytta in till stan. Hon bad oss hjälpa till ekonomiskt och lovade att lägenheten skulle skrivas över till vårt barn, hennes barnbarn. Men hos notarien ändrade hon plötsligt sig och krävde att allt skulle stå på henne istället. Hon misstrodde oss och menade att vi skulle kunna lura bort henne från hennes hem. Plötsligt sa hon att den som tar hand om henne på äldre dagar skulle få ärva bostaden. Jag minns skammen och hur jobbigt det var när hon klagade högt på notariekontoret i Vasastan.

Vi gav upp. Gunilla flyttade snabbt in, vägrade låta oss renovera något, men klagade sedan på att allt var gammalt och trasigt och det var förstås mitt fel. “Linda har lurat på mig en dålig lägenhet”, gnällde hon för alla som orkade lyssna.

Gunilla dreglade efter sina kusiners barn, men ignorerade sin egen sonson. Hon låtsades ofta glömma hans födelsedag. För några år sedan blev hon allvarligt sjuk och gick upp kraftigt i vikt. Jag kom med mat som dietisten rekommenderat, men Gunilla svor högt och vägrade äta. “Bara min kusin Marie vet hur jag ska ha det, Linda svälter mig”, berättade hon i telefon och bad om tårta i smyg.

Förra året började Daniel be mig att acceptera att hon kanske måste flytta in. Han menade att Gunilla hade förstått allvaret nu och att hon skulle börja lyssna på läkare. Jag gick med på det men satte villkor: köket var mitt, bara jag lagar mat, och inga ständiga besök av hennes kusiner.

Gunilla vägrade, för hon tänkte bestämma själv i vårt hem. Men här är jag den enda riktiga husfrun! Så det slutade med att jag varje vecka åkte hem till henne städade, lagade mat, ibland sov över. Hennes älsklingskusin Marie ringde bara och uttryckte oro, men dök sällan upp. Och när hon väl kom? Då hade hon alltid med godsaker: bullar, korv, allt som Gunilla borde undvika.

En dag anklagade Gunilla mig för att ha stulit en halskedja och ett kors. Hon hade sett dem senast samma dag jag och Marie hjälpte henne. Tyst gick jag in till hennes sovrum, såg halsbandet och korset där de låg på nattygsbordet, lade dem på köksbordet och åkte hem. Berättade allt för Daniel och sa att nu får det vara nog. Vi bestämde att diskutera demensboende och ringde kommunen. Daniel höll med.

Det känns sorgligt men också rätt, för mitt tålamod är slut. Man kan vara givmild och hjälpa, men nånstans går gränsen även i Sverige.