Tommy vägrade gifta sig med sin gravida flickvän. Hans mamma stödde honom, men pappa tog framförallt framtida barnets parti.
“Pappa, jag har nyheter. Grannflickan, Elin… hon är gravid. Det är mitt”, sa Tommy så fort han kom in i huset.
Gunnar, hans far, stannade upp ett ögonblick och svarade sedan lugnt:
“Då gifter du dig med henne.”
“Skojar du? Jag är för ung. Det här är ingen tid för familj, dessutom har vi inte ens varit ihop på riktigt…”
“På riktigt?” Gunnar gav till ett torrt skratt. “Så när det gällde att springa efter flickan var du man nog, men när det är dags att ta ansvar blir du plötsligt ett barn. Jaha.” Utan att säga mer ropade han på sin fru: “Birgitta! Kom hit!”
Birgitta kom in i köket, torkade händerna på förklädet:
“Vad är det frågan om?”
“Titta här. Vår son har gjort Elin, grannens flicka, gravid, och nu vill han inte gifta sig. Och han”, Gunnar gjorde en avfärdande gest, “har inget att säga till sitt försvar.”
Birgitta verkade inte det minsta förvånad. Hennes ansikte blev allvarligt:
“Och han har rätt. Varför ska man ta hem första bästa? De här flickorna nu för tiden är smarta de hittar någon med pengar, blir gravida, och sen är det ‘gift dig med mig’. Och sen visar det sig att barnet inte ens är hans. Han kan göra ett DNA-test. Dessutom kan vi inte pressa Tommy, han är fortfarande ung. Han är en man, det är inte lätt att motstå. Men vi behöver inte försörja andras barn.”
Gunnar suckade djupt och sa lågt:
“Och om det nu är hans barn?”
“Även om det är det? Måste vi ta ansvar? Säg åt honom att göra testet, sen får vi se.”
Hon vände sig om och gick tillbaka till köket, lämnande Gunnar ensam med sonen.
“Du vet, jag var också ung en gång”, började han. “Gillade en, gifte mig med en annan. Inte av kärlek, men av ansvar. För att vara man handlar inte bara om passion, utan om val och konsekvenser. Din mamma var gravid. Jag visste inte om jag kunde älska henne, men jag visste en sak barnet var inte skyldigt. Mitt blod, mitt ansvar. Och vet du vad, Tommy? Trots allt har jag aldrig ångrat att jag stannade.”
Tre månader senare kom DNA-testet. Resultatet var klart: med 99,9% sannolikhet var Tommy pappan till Elins barn.
“Nå?” fräste Birgitta när Gunnar lade pappret framför henne. “Ja, det är hans barn. Men det betyder inte att Elin ska flytta in här. Hon får inte ens sätta sin fot i detta hus. Jag menar det!”
Tommy satt tyst och tittade inte på sin far. I hans ansikte syntes valet: han stod på mammas sida. Han knöt nävarna men sa inget.
Gunnar reste sig långsamt från bordet:
“Eftersom ni båda har tagit ert beslut, så får ni höra mitt.”
Han talade lågt men bestämt:
“Så länge jag lever ska mitt barnbarn inte sakna något. Jag köper en tomt, bygger ett hus, och han mitt barnbarn ska få allt jag har arbetat för. Och ni två kan glömma min hjälp. Jag vägrar delta i den här skammen. Tommy, från och med idag är du inte längre min son. Allt jag äger går till barnet. Ni får inte en krona av mig.”
Birgitta exploderade:
“Är du galen? Tänker du göra din egen son arvlös?!”
Gunnar svarade inte. Han vände sig om och gick, ignorerade skrik och förbannelser. Tommy stod kvar i tystnaden, förstummad av vad hans far just sagt. Men han visste en sak: om Gunnar sa det, menade han det.
