— Mamma, jag tar med mig min tjej ikväll. Jag vill att ni ska träffas. Jag har drömt om detta länge, men det har inte blivit av. Hennes dotter är hos mormor just nu, så idag är det perfekt, — dessa ord kom som en chock för Elin när hennes son, Viktor, sa dem i deras rymliga hem i Göteborg.
Elin stelnade till, hjärtat knöt sig av oro. Viktor är bara tjugoett år, och han pratar redan om en kvinna med barn? Hon visste inget om hans kärleksliv, och nyheten träffade henne som en blixt från klar himmel.
Elin blev änka för sex år sedan. Hennes man, Anders, dog plötsligt — hans hjärta stannade vid fyrtiotre år på grund av en blodpropp. Han var full av energi, deras kärlek verkade outslitlig. Anders och Elin var oskiljaktiga sedan barndomen: de gick i samma klass, drömde och skrattade tillsammans. I lågstadiet ryckte han i hennes flätor, i mellanstadiet bar han hennes skolväska, och i högstadiet förklarade de sin kärlek för varandra. Vid arton år gifte de sig och kunde inte tänka sig livet utan varandra.
Deras äktenskap var lyckligt. De stöttade varandra, pluggade, jobbade och byggde ett hem tillsammans. När Viktor fyllde tretton började de drömma om ett andra barn, men ödet beslutade annorlunda. Anders död krossade deras värld. Viktor, då en femtonårig ton, vek inåt. Elin bet ihop och samlade all sin kraft för att stötta sonen. Hon arbetade, uppfostrade honom, och det verkade fungera — Viktor växte upp och började på universitetet. Elin suckade av lättnad, men det visade sig vara för tidigt.
— Mamma, det här är Lovisa. Min flickvän, — sa Viktor när han öppnade dörren.
Bredvid honom stod en lång kvinna med ljust, långt hår. Elegant, klädd i en modern klänning och högklackat, log hon, men Elin kunde inte le tillbaka. Lovisa var nästan i hennes egen ålder — minst femton år äldre än Viktor. Elin kände hur allt inom henne knöt sig, men hon höll tillbaka sina känslor, hälsade artigt och bjöd in gästen till bordet.
Under middagen berättade Lovisa om sig själv. Hon var trettionio år, hyrde en lägenhet i Göteborg och kom ursprungligen från en annan stad. Hennes dotter, Emmy, var fem år och gick på dagis.
— Du är säkert chockad, — började Lovisa med en menande blick mot Elin. — Jag är mycket äldre än Viktor. Men ålder är bara en siffra, eller hur? När man älskar, spelar det ingen roll. Viktor och jag hittade varandra. Du förstår mig, eller hur? — Hon log kokett, men i hennes ögon syntes en gnista av utmaning.
Elin nickade, men hon var full av tvivel. Efter middagen gick Lovisa, och Viktor stannade kvar och pratade med sin mor.
— Mamma, du är den viktigaste personen i mitt liv. Snälla, försök att förstå. Ja, Lovisa är äldre, men vi älskar varandra. Det här är inte bara en kärleksaffär, det är seriöst. Och Emmy, hennes dotter, är så söt. Mamma, kan de bo här ett tag? Lovisa har ingen egen bostad, och vi har ett stort hus med gott om plats. Om du inte vill, så förstår jag det och tar inget illa upp.
Elin såg på sin son, och hennes hjärta brast. Hon ville skydda honom, varna honom, men i hans ögon såg hon en sådan förhoppning att hon inte kunde säga nej.
— Ni får bo här, — svarade hon till slut. — Det viktigaste är att du är lycklig.
— Tack, mamma! De flyttar in imorgon! Jag visste att du var bäst! — Viktor kramade henne och skyndade sig att ringa Lovisa.
Elin, nu ensam, ringde sin väninna Karin. Denna lyssnade utan att avbryta och sa sedan:
— Elin, det här verkar misstänkt. Kärlek är komplicerat, men tänk på det: den här kvinnan har ett barn, ingen bostad, och din son är en ung kille med ett stort hus. Bekvämt, eller hur? Åldersskillnaden är nästan tjugo år. Kan det vara så att hon bara söker trygghet? Var försiktig, annar riskerar du att förstöra relationen med din son för alltid.
Elin funderade. Hon bestämde sig för att vara försiktig och observera Lovisa för att förstå hennes avsikter. Nästa dag flyttade Lovisa och Emmy in. Flickan var förtjusande: först blyg, men snart varm och visade Elin sina dockor. Elin log ofrivilligt, men oron släppte inte.
På kvällen, efter att ha lagt Emmy, satte sig de vuxna ner för en kopp te. Elin såg hur Viktor höll om Lovisa, och en stickande svartsjuka brände inom henne. I Lovisas ögon läste hon en triumf: “Din son är min nu, och du kan inget göra.” Elin försökte skaka av sig de tankarna, men de kom tillbaka som mörka skuggor.
När hon var ensam undrade hon: tänk om Lovisa verkligen älskar Viktor? Kanske fungerar det mellan dem? Men tvivlen gnagde i hennes själ. På natten drömde hon om Anders. Han var som i ungdomens dagar — ung, med ett leende på läpparna. Han räckte henne en bukett prästkragar, hennes favoritblommor. Hon sträckte sig efter honom, men han försvann. Elin vaknade i tårar, klockan var tre på natten. Hon famlade fortfarande i tomma luften efter sin man.
Då slog det henne. Hon borde inte blanda sig i. Viktor är vuxen, låt honom göra sina egna val. Om han gör fel, får han rätta till det själv. Elin torkade tårarna och lade sig ner igen, viskande: “Allt kommer att bli bra. Det måste det.” Men djupt inom henne fanns en rädsla för att detta val skulle splittra deras familj.
