Idag har jag suttit och funderat över hur livet har blivit och vilka misstag jag gjort. Jag gifte mig tidigt, och när jag vid 23 års ålder fick min första son, hjälpte inte moderskapet mig att känna någon äkta närhet till honom. Istället var det min mamma, hans farmor, som tog hand om honom medan jag ibland skickade över några hundralappar och levde ett bekymmersfritt liv här i Göteborg tillsammans med min man.
Efter två år tvingades vi ta hem vårt barn, men till min skam och sorg har jag aldrig känt mig som hans mamma på riktigt jag höll mig helst på avstånd. Jag valde att sätta honom på dagis och sedan på förskola för att slippa vara nära. Där fick han utstå retande från andra barn och hade svårt med lärandet, något som följde honom hela vägen upp i skolgången.
Jag och min man var knappast engagerade föräldrar och när skolan försökte röra om och få oss närmare, så svarade min man bara med ilska. När pojken väl gick ut skolan skickade jag honom att jobba på en fabrik, där han så småningom träffade sin framtida fru. Ledningen gav dem en liten lägenhet, och jag fortsatte hålla mig undan. Om jag skickade pengar till barnbarnen det hände bara på födelsedagar och jul och det var aldrig mycket.
När pensionen närmade sig ville jag så gärna ha en ordentlig fest. Jag gick så långt att jag bad min son att använda några av pengarna jag skickat för att köpa mat och presenter till barnbarnen. Han och hans fru skickade barnen till kritters landställe för att undvika störningar, och ordnade allt tills festens kväll.
När jag anlände blev jag väl mottagen och många glada gäster firade mig natten lång. Men när festen var över, berättade jag för min son och svärdotter att jag skulle åka hem tidigare än tänkt och inte hade tid att stanna och träffa barnbarnen när de kom hem från deras andra farmor. Jag lät bara en liten bit prinsesstårta vara kvar som de kunde dela på. Min son blev ordentligt sårad av min likgiltighet.
En vecka senare ringde jag honom och bad snällt att han skulle ta med några saker till sjukhuset, eftersom jag snart skulle opereras. Han svarade kallt och avvisande, sa att han och frun skulle ut på semester som jag visste om redan tidigare. Han föreslog att jag kunde ringa hans pappa istället.
Nu har det äntligen gått upp för mig, efter några tydliga ord från bekanta, att världen inte kretsar kring mig. Min son sätter nu sig själv och sin familj först och det är kanske inte så konstigt.
