Sonen hade inte ringt på tre månader. Jag trodde han var upptagen med jobbet. Till slut kunde jag inte hålla mig längre och reste till honom, helt utan förvarning. Dörren öppnades av en främmande kvinna som berättade att hon bott där i ett halvår.
Om jag inte den där dagen stigit på bussen till Göteborg hade jag säkert fortsatt lura mig själv. Att Erik bara var för stressad. Att jobbet tog all hans tid, att unga lever snabbt glömmer ibland att ringa sin mamma. Men jag åkte. Och det jag möttes av utanför hans lägenhet vände hela mitt liv upp och ner.
Allting började så vardagligt. Varje söndag, kring tolv, brukade han ringa. Mellan min köttgryta och hans morgonkaffe pratade vi om småsaker. Ibland kom ett sms mitt i veckan Hur mår du?, Har du tagit blodtrycket?, Lever Elsa på våningen under fortfarande om nätterna? Vanliga frågor bara. Efter Björns död hade de där samtalen blivit mitt andningshål. Det enda jag klamrade mig fast vid.
Sextioen år gammal, fyra år som änka, trettiotvå år på kommunen, lantmäteriet och sedan plötsligt pension, en tyst lägenhet och bara den där ena söndagssignalen som fyllde tystnaden.
I maj slutade Erik att höra av sig.
Jag blev inte orolig direkt. Första veckan tänkte jag att han hade glömt. Skickade ett sms. Kort svar: Mycket på jobbet, ringer senare. Andra veckan, ett till sms: Allt bra, mamma, vi hörs. Tredje veckan, tystnad. Jag ringde, inget svar. När han väl svarade på sms var det efter flera timmar. Och svaren kändes kyliga, nästan som om någon annan skrivit dem.
Anna, min väninna från gymnastiken på Folkets Hus, sa rakt ut:
Solveig, åk bara dit. Det är nåt som inte stämmer.
Kanske har han träffat en tjej och vill inte berätta jag försvarade honom mest inför mig själv.
Då borde han ju ringa ännu mer, eller hur? sa Anna och log snett.
Men jag sköt upp det. Erik tyckte aldrig om överraskningar. Inte ens när Björn levde minns en gång när vi dök upp oannonserade och han såg ut som han blivit tagen på bar gärning, när det enda som var fel var lite disk i köket. Han behövde sitt utrymme, han var sådan. Jag tror jag förstod honom. Eller så vill jag tro det.
I augusti orkade jag inte längre. Köpte biljett på bussen från Uppsala till Göteborg. Nästan fem timmar. Jag tog med en burk hemkokt hjortronsylt och en morotskaka Eriks favorit sedan gymnasiet. Under resan repeterade jag vad jag skulle säga: att jag saknade honom, att han inte måste ringa jämt, men en gång i veckan borde inte vara för mycket. Att jag är hans mamma, inte en börda.
Jag kom fram vid tretiden. Tredje våningen, dörren till höger, brun dörrmatta med texten Välkommen, den jag gav honom när han flyttade in.
Mattan var borta.
Där låg nu en grå, enkel matta. Jag ringde på. En kvinna ung, kanske trettio, mörkt pagehår, klädd i mjukisbyxor, en kopp te i handen.
Hej, jag söker Erik Lundqvist, sa jag med lugn röst.
Hon kisade mot mig.
Det finns ingen Erik här. Jag har bott här i ett halvår.
Jag stod där med morotskakan i kassen och hjortronsylten. Kunde knappt andas. Hon, som hette Sofie, släppte in mig kanske för att jag såg ut att svimma vilken sekund som helst.
Allt var annorlunda. Nya soffor, nya gardiner, nya färger på väggarna. Ingenting var som jag minns det. Inte ett spår av min son.
Hon hyrde genom en förmedling. Kände inte hyresvärden, allt sköttes över nätet. Hon gav mig ett nummer. Jag ringde från hennes soffa samma plats där Erik suttit för bara ett halvår sedan.
Förmedlaren bekräftade Erik hade hyrt ut lägenheten i februari. Han hade inte lämnat någon adress. Hyra betalade han, från svenskt konto.
Jag åkte hem till Uppsala sista bussen. Jag grät inte. Jag var för förvirrad för det. Min enda son, han som höll min hand på Björns begravning, som hjälpte mig med deklarationen, som alltid sa mamma, du kan alltid lita på mig han hade flyttat, hyrt ut till en främling och inte sagt ett ord.
Jag ringde inte på tre dagar. Ville han skulle ringa. Det gjorde han inte.
Fjärde dagen skrev jag kort: Jag har varit i Göteborg. Jag vet att du inte bor på Fjärdingsgatan. Ring.
Han ringde efter en timme. För första gången på tre månader hörde jag hans röst, på riktigt.
Mamma, jag förlåt. Jag borde ha sagt något.
Var är du?
Tystnad. Lång, dov tystnad.
I Stavanger. I Norge. Sedan mars.
Jag sjönk ner på köksstolen. Utanför hängde grannen tvätt på balkongen. Allt såg ut som vanligt, men min värld rasade samman.
Erik pratade länge. Om hur det blev efter pappas död. Att mina samtal, mina frågor om hälsan, mina paket med kakor att det blev för mycket. Han kunde inte säga det till mig, visste att det skulle göra mig illa. Så han valde det fegaste: flykten.
Jag kände att om jag inte reste så skulle jag kvävas, sa han lågt. Inte av dig, mamma. Utan av att behöva täcka tomrummet efter pappa. Som om jag måste fylla det hålet.
Jag ville skrika. Ville säga att jag aldrig bett honom om det. Men när jag blundade såg jag alla söndagskvällar då jag pratat om varje läkare, varje räkning, varje dag. Som om han var min man, inte min son.
Jag sa inget. Inte då. Jag var inte redo.
Kom hem till jul, sa jag bara.
Jag kommer, mamma.
Jag satt i köket länge efteråt. Morotskakan jag tagit med till Göteborg stod orörd på diskbänken. Jag åt en bit själv. Den smakade gott. Som alltid.
Erik kom hem i december. Satt mittemot mig vid julbordet på Björns plats, men inte som hans ersättare. Som vuxen man som gjort fel, men med sina anledningar. Vi pratade inte om Stavanger vid julgröten. Kanske gör vi det en dag. Kanske aldrig.
Anna frågar ibland om jag förlåtit honom. Jag vet inte. Men nu, när han ringer på söndagar och det gör han, alltid försöker jag prata kortare. Och oftare fråga om hans liv, istället för mitt. Det är inte mycket. Men en början.
Ibland är den största kärleken en mamma kan ge sin vuxna son, att släppa taget. Även om ingen lärt henne hur man gör.
