Sonja Elisabet Bergström, 68 år, stod vid sin sovrumsdörr precis på glänt och höll i två tekoppar som hunnit bli kalla.
Bakom dörren talade hennes son Tomas, 42 år. Han pratade lågt, nästan viskande, så där som när man inte vill bli hörd.
Mamma, du måste förstå mig rätt. Det är ju inte för alltid. De har bra villkor där, jag har kollat. Eget rum, tre mål mat om dagen, sjuksköterska dygnet runt.
Sonja förstod inte genast vad han pratade om. Hon steg in och ställde kopparna på soffbordet. Tomas satt i soffan och tittade inte på henne.
Vad menar du?
Boendet, mamma. Jag har nämnt det, men du lyssnade nog inte.
Du har inte sagt något om något boende.
Nu mötte han äntligen hennes blick. Han hade det där uttrycket hon kände igen från hans barndom, när han sparkade sönder granngubbens ruta med bollen och sen försökte hitta på en förklaring. Både skyldig och envis på samma gång.
Jag sa det. Förra gången jag var här.
Tomas, sist hann du bara in med en påse apelsiner och skulle iväg på två röda. När skulle du ha hunnit prata om nåt boende?
Han reste sig och gick bort till fönstret. Utanför låg gården, den som Sonja kunde utan och innan: tre björkar vid lekplatsen, en bänk med avskavd färg, katten Selma som alltid brukade ligga vid porten. Plötsligt blev det viktigt för Sonja att veta om Selma satt där idag. Hon kikade över gården. Ingen katt.
Mamma, snälla du. Gör det inte så dramatiskt. Talludden är inget äldreboende, inte som du kanske föreställer dig. Folk lever där riktigt bra och aktivt. Elin var där på besök, hon sa att det var fint.
Elin. Alltså var detta redan diskuterat med Elin.
Jag förstår, sa Sonja stilla.
Vad förstår du?
Att det här inte är din idé.
Tomas vände sig häftigt om.
Mamma, det är orättvist. Det här är vårt gemensamma beslut. Vi båda tror att du har det bättre där. Du är ensam här, det är jobbigt för dig. Det var ju grannen som berättade om ditt blodtryck igen. Där finns läkare, sällskap, promenader.
Tomas, sa hon och kände hur lugnet hackade i rösten, det här är min lägenhet.
Pausen blev lång.
Mamma…
Det VAR min lägenhet, rättade hon sig själv, eftersom hon plötsligt mindes pappret hon skrivit på för två år sedan. Då hade Tomas försökt förklara nåt om skatter, att det blir smidigare, formalia, ingenting skulle förändras. Det här var ju för hennes skull. Hon hade signerat utan att tveka. Han var ju hennes son.
Mamma, så där ska du inte…
Hur menar du “så där”?
Alltså… med det där ansiktsuttrycket.
Sonja lät blicken dröja på tekopparna. Hon hade bryggt mynta hans favorit. Det mindes hon i alla fall.
När vill ni att jag flyttar?
Mamma…
Tomas, jag frågade.
Han vände sig åter ut mot gården.
Elin tycker att till första september vore bra. Vi…vi behöver utrymme. Hon jobbar hemifrån, måste få en arbetsplats. Dessutom ska vi renovera.
Första september. Tre månader kvar.
Sonja tog sin kopp och gick långsamt till köket. Hon ställde koppen i diskhon och såg länge ut mot tegelväggen på huset mitt emot. Utsikten där hade hon sett i trettiåtta år. Först med sin man, Lars. Sen sju år själv. Här hade hon kokat sylt, matat lilla Tomas med gröt, gråtit tyst på nätterna utan att någon märkte.
Sonen dök snart upp i dörren.
Mamma, säg nåt.
Vad vill du att jag ska säga?
Att du förstår. Och inte är arg.
Hon såg på honom. Lång och stilig, så lik sin far. Det hade alltid känts bra. Nu visste hon inte.
Jag älskar dig, Tomas, sa hon. Det kommer inte att ändras.
Han tog hennes ord som ett ja. Hon såg lättnaden på hans ansikte. Han la armen om henne och mumlade nåt om att han skulle hälsa på ofta. Hon lyssnade inte längre tänkte bara att tre månader faktiskt kan räcka till mycket.
***
Sanningen fick hon veta av Hedda.
Hedda var tretton, Tomas dotter från första äktenskapet, och det var hon som ringde mormor en vecka efter samtalet. Det var sent, och Hedda lät som någon som redan hunnit gråta men nu kämpade för att låta sansad.
Mormor, jag hörde dem prata. Pappa och Elin.
Var är du, Hedda?
Hemma hos mamma. Jag var hos pappa i helgen. Elin sa att du aldrig skulle gå med på boendet frivilligt. Att de skulle bli tvungna att trycka på.
Sonja svarade inte.
Hon sa att om du sätter dig på tvären finns det sätt. Lägenheten är ju överförd och juridiskt kan du inget göra. Pappa var tyst. Han bara… sa inget, mormor.
Heddas lilla röst.
Jag vill inte att de ska skicka iväg dig dit. Vill du det?
Nej, jag vill inte.
Vad ska du göra då?
Hon såg på gamla fotografier i vitrinskåpet. Lars som ung. Tomas på sin första skoldag. Hedda med hink och spade, tre år gammal på landet.
Jag ska tänka, Hedda. Oroa dig inte över mig.
Mormor, får jag hälsa på dig? Var du än bor?
Självklart. Det lovar jag.
Telefonen lades på. Sedan blev hon sittande länge, tyst. Hon gick igenom hela lägenheten, långsamt och eftertänksamt, som man gör före en lång resa. Fingrade på dörrkarmen i hallen där Tomas längd markerats med penna, strök fingertopparna över fönsterbrädan i vardagsrummet som Lars själv målat kritvit. Öppnade garderoben och såg på sina kläder.
Nästa morgon ringde hon kommunen för att fråga om gåvobrev. Samtalet blev kort och trist. Gåva kan inte tas tillbaka. Vill du ogiltigförklara, får det ske i domstol och vid särskilda skäl, främst bevisad press eller tvång. Omöjligt att bevisa. Sonja tackade, kokade soppa och började planera för framtiden.
***
Sommarstugan låg fyra mil från staden. Sex hundradelar, en liten röd stuga som Lars snickrat för eget nöjes skull. Taket läckte, spisen rök i oväder, staketet hade sjunkit i jorden. Ingen brukade vara där längre. Bara Sonja ibland, för att rensa upp och ta hem vinteräpplen.
Nu for hon dit i slutet av augusti med tre stora väskor och två kartonger. Det nödvändigaste: kläder, porslin, dokument, fotografier, böcker, yllefiltar. Den lilla tv:n från sovrummet, Lars gamla symaskin.
Tomas ringde nästa dag.
Mamma, vad gör du? Du har rest! Varför sa du inget?
Varför skulle jag? Det är ju inte första september än.
Mamma, vi kom ju överens om att ta detta på rätt sätt.
Vi kom inte överens. Du SÄGER hur det ska bli. Nu sa jag hur det blir. Det är lugnt.
Men det går ju inte, mamma! Där går ingen leva på vintern riktigt, knappt värme, vatten i brunnen.
Det finns spis. Jag kan den.
Det är ju inte seriöst.
Det är det visst, sa hon och kände hur något inom henne faktiskt blev fastare än på länge. Har du det bra, Tomas?
Vadå jag? Jag bryr mig om dig.
Då är det bra. Nu har jag att göra. Du får ringa.
Hon lade på och gick för att titta till taket.
Det var illa ställt. I verandans hörn var bräderna ruttna och vinden for in. Sonja hämtade papp och spik från boden och fixade provisoriskt. Sen tog hon en runda på tomten, kollade brunnen, drack vattnet. Kallt och järnrikt, men rent.
Nästa tomt tillhörde Per-Åke Törnkvist, sjuttioårig man, stannat året om sedan pensionen. De hälsade ibland. Ibland bytte de sticklingar.
Han dök upp vid staketet samma kväll. Kortväxt, kraftig, med välputsade mustascher och rutskjorta.
Kväll, ser att grannen kommit tillbaks. Med flyttlass?
Jag tänkte bo här över vintern, sa Sonja.
Då måste vi kolla spisen. Skorstensröret täpper igen, ingen eldat här sen förra hösten. Kan bli farligt.
Du vet om röret?
Hördes när du bankade på taket. Och så har jag hållit ett öga på stället. Så gott jag kunnat.
Sonja såg på honom noga.
Tack. Det visste jag inte.
Det är väl inget. Vill du att jag kikar på röret? Går fort.
En timme senare brann spisen fint och utan rök. Per-Åke drack sitt te ute på verandan tyst, utan att det kändes stelt bara självklart och lugnt.
Hur länge har du bott här permanent? frågade Sonja.
Fem år. När Märta gick bort, hyrde ut lägenheten i stan till barnen. Jag har inget i stan längre.
Saknar du inte stad och folk?
Man vänjer sig. Du då?
Hon berättade kort, bara det nödvändiga. Han lyssnade utan att avbryta och utan det där överdrivna deltagandet som kan kännas tungt ibland.
Sånt händer, sa han. Barn förstår inte alltid. De tror det. Sen blir de förvånade.
Tomas är godhjärtad.
Det tvivlar jag inte på.
Hon är bara starkare, sa Sonja lågt, förvånad över att hon sa det högt.
Då får du bli ännu starkare, svarade Per-Åke enkelt.
Hon log snett.
Ska jag bli stark på landet, sextioåtta år, med otätt tak?
Varför inte. Taket fixar vi. Jag hjälper dig.
Han reste sig och tog sin mugg.
Kollar skorstenen mer imorrn bitti. Spik har jag, bräder också.
Per-Åke, jag vill inte vara en börda.
Det får du avgöra själv, sa han och gick hemåt.
***
September räddades av göromål. Jobbet blev hennes räddning. Sonja gick upp i gryningen, tände spisen, kokade gröt, gick ut på tomten. Hon hann nätt och jämnt med ogräs, grävning, stapling av ved. Ved fick hon hjälp med, Per-Åke kom med en kärra björkved och hjälpte till att lasta. De småpratade ibland, men det var tystnaden som överraskade Sonja mest den kändes bra.
Tomas ringde en gång i mitten på september.
Mamma, hur har du det?
Bara bra.
Men det börjar ju bli kallt.
Jag eldar, ingen fara.
Det här kan du ju inte hålla på med. Jag kan hitta nåt närmre stan. Fina servicehus, folk trivs där.
Tomas, jag trivs här.
Hur är det med Hedda? frågade hon.
Han tystnade.
Hon är mycket hos Anna.
Anna, hans första fru och Heddas mamma. De skildes för nio år sen, ganska odramatiskt. Anna hade alltid varit snäll mot Sonja.
Du hälsar ofta på henne?
Jag försöker. Men Elin tycker inte om det när jag är där för länge.
Sonja sa inget mer. Ute spelade vinden i de sista äpplena.
Ring om du behöver nåt, sa Tomas.
Klart jag gör.
Men både visste att hon inte skulle göra det.
Oktober kom med regn. Vägen blev knagglig och stugan alltmer isolerad. Sonja förvånades av tystnaden, men den skrämde henne inte. Bara tystnad.
Ibland grät hon på kvällarna, inte högljutt, bara sådär tyst man gör när man är trött eller inser sådant man dragit sig ifrån. Hon tänkte på lägenheten och att de säkert börjat riva tapeter nu. På märkena från Tomas tillväxt på dörrkarmen. På Lars vita färg på brädan. På trettiåtta år packade i några kartonger i hörnet av ett torp.
Men när morgonen kom reste hon sig och tog tag i sysslorna. För det behövdes.
Per-Åke kom ofta, ibland med verktyg, ibland med nåt från sitt land, kål, eller sylt. De drack te, pratade om väder, grannarna och om hur det är att odla ensam när man inte längre är ung. Han berättade om sina barn, långt borta, om Märta han mindes varmt och stilla. Om att odla systematiskt, lagom.
Är du inte rädd på vintern, själv härute? frågade hon.
Man lär sig. Du också.
Jag vet inte…
Du får försöka.
Det var hans sätt. Inte övertala, bara peka på nästa steg.
***
Vintern kom tidigt i november. Snön låg tjock och huttrade sig kvar. Bussarna gick bara ibland. Plötsligt blev Sonja nästan avskuren från staden. Då kände hon ensamheten på riktigt.
Första veckan ringde hon Hedda varje kväll.
Mormor, har du varmt? Du äter ordentligt?
Jodå, har eld i spisen, och äter!
Pappa var hos oss i helgen. Elin satt kvar i bilen. Han såg ledsen ut.
Det är så hans grej, Hedda.
Är du arg på honom?
Sonja funderade.
Nej. Jag är ledsen ibland. Det är en annan sak.
Är det det?
När man är arg vill man att den andre ska förstå, eller få det besvärligt. När man är ledsen bara accepterar man.
Du är klok, mormor.
Bara gammal.
Det är inte samma sak.
Sonja log till. Det värmde oväntat.
Du har rätt, Hedda. Det är inte samma sak.
Januari var värst. Kylan krävde ständig eldning och veden nästan tog slut. En gång sprack ett vattenrör, så Sonja fick bära in snö och smälta på spisen. Per-Åke hjälpte till, kom med isolering och blåslampa, och det tog en halv dag innan allt var i ordning.
Tack, Per-Åke, sa Sonja när de satt och värmde händerna över spisen. Vet inte vad jag skulle gjort annars.
Det hade gått på nåt vis.
Nej.
Du hade nog försökt. Det är det viktigaste.
Tröttnar du aldrig på mitt sällskap?
Han såg på henne roat.
Va? Du är min granne. Du är inte besvärlig.
Alla grannar är inte så.
Nä, men det är vi två.
I februari dök Hedda upp utan förvarning, med ryggsäck och en påse apelsiner och chokladkaka.
Släppte mamma av dig? undrade Sonja förvånad.
Ja, hon hälsar att hon oroar sig för dig.
Tala om att jag är tacksam. Kom in, det är kallt.
Hedda såg sig om och kände på värmen från spisen.
Mysigt här, sa hon.
Tycker du?
Ja, på riktigt. Som ett hem.
Sonja såg hur stor Hedda blivit senaste året. Inte liten längre. Lång, allvarlig. Pappas mörka ögon.
Mormor, berätta om morfar. Hur ni var unga och var här.
De satt vid fönstret med tekopparna. Sonja berättade om Lars och när huset byggdes, om att sova med vinterjackan på första natten, om första potatislandet… Och om Tomas när han var liten och ropade på mamma så fort det skymde.
Var han räddhågsen?
Nej, bara livlig fantasi.
Sen då?
Han växte, men rädslorna bytte bara karaktär.
Hedda tänkte.
Tror du han förstår nu?
Vet inte, Heddis. Det är hans resa, inte min.
Men det är ju orättvist…
Det är orättvist. Rättvisa kommer inte alltid.
Kommer nåt annat ibland?
Ja, ibland något bättre.
Vad?
Sonja såg genom fönstret, mot snön, skogen.
Lugnet. Det här fönstret. Den här stunden. Du här.
Hedda tystnade. Hon nickade. Som den som kanske inte förstår, men känner att det är sant.
***
I mars kom droppet. Och den där doften av blöt jord och gran. Hon stod på trappan och upptäckte plötsligt att hon mådde gott på riktigt, utan förbehåll.
Kanske var det så det var: man står ut. Inte att vinna tillbaka det förlorade, utan bara att återfinna sig själv, i en annan form.
Per-Åke hojtade över staketet.
Sonja, min tomat- och gurkplanta har grott. Behöver du nåt?
Tar gärna! Och kolla brädan där staketet sjunker, snön har fört med sig mycket i år.
Jag fixar. Och du kan nog nu, är inte säker på att jag behövs längre.
Han log under mustaschen.
Jag klarar nu, tror jag.
Jag bara erbjuder.
April bjöd på jord och sysslor. Grävning, gödsel, laga i brunnen, täta växthuset. Sonja jobbade och åt med god aptit. Märkte att hon sällan tänkte på lägenheten. Inte att det var förlåtet, men det gjorde mindre ont för varje dag. Ett ärr.
Tomas ringde i april. Rösten annorlunda, lite tystare.
Mamma, hur är det?
Bra, vår nu, fullt upp.
Tänker på dig.
Det är gott, Tomas.
Du kommer inte och hälsar en dag?
Nej.
Varför inte?
Här är mitt hem nu, sa hon lugnt. Här har jag det bra.
Han tystnade.
Hedda? Ni hörs?
Hon var här i februari. Kommer snart igen.
Det är bra, sa han lågt. Det är verkligen bra.
***
Sommaren på landet blev en helt annan sak nu. Tidigare hade Sonja kommit dit på besök, saknat stan och tyckt trädgården var slitsam. Nu var det hennes mark, hennes liv. Varje tomat, varenda burk krusbärssylt, hela skörden hennes egen insats.
Hedda kom för hela sommaren. Anna ringde i juni och frågade försiktigt om det gick för sig.
Jag är bara glad, Hedda behövs här.
Hon pratar mycket om dig. Jag är tacksam, sa Anna. Och jag också, tänkte Sonja.
Tillsammans arbetade de i landet, Hedda lärde sig elda, hämta brunnsvatten. På kvällarna satt de på trappan, drack te på ängsblommor och pratade länge, ibland tysta.
Per-Åke blev genast vän med Hedda. Han visade henne fåglar, lärde henne om brunnens mekanik, läste väder på moln. Hedda sög åt sig.
Han är bra, konstaterade Hedda, morfar Per.
Han är granne och vän, rättade Sonja.
Fast han är ändå morfar. Bara på ett annat sätt.
Det är han.
Hedda sneglade på Sonja.
Tycker du om honom, mormor?
Det gör jag. Vi är vänner.
Bara vänner?
Hedda, låt bli att hitta på, skrattade Sonja.
Jag undrar bara…
Vi är vänner. Det är mycket.
Hon nöjde sig med det.
I juli ringde Tomas och frågade om han fick komma. Han lät spänd.
Kom när du vill, Hedda är här.
Jag… mamma, vi måste prata.
Det gör vi när du kommer.
Hon tänkte inte mer på det, hade slutat förvänta sig något särskilt från Tomas. Hon krävde inget längre.
***
Han kom på lördagen, ensam. Klev in på gården och såg sig omkring den nystädade tomten, de fina landen, trallens nya brädor, gardinerna i fönstren.
Hedda kastade sig om halsen på honom. Sonja såg dem tillsammans: pappa och dotter, lika, så där stelt som det blir när man inte sågs på länge.
Hej, mamma, sa Tomas.
Hej. Kom in, maten är klar.
Över bordet pratade de om småsaker; Hedda om sommaren, trädgården, Per-Åke, fåglar. Tomas lyssnade, åt, såg trött ut.
När Hedda försvann för att läsa, satt de kvar. Tomas vred på skeden.
Mamma, jag måste säga dig något.
Säg.
Elin vill att Hedda placeras på internat. Hon säger att hon är i vägen, inte hennes barn, inte hennes ansvar. Jag försökte, men… Elin bestämmer. Hon är bra på det.
Sonja teg.
Hedda hörde det. Elin sa det i telefon när Hedda var i rummet. Hon blev förkrossad. Jag lämnade henne till Anna.
Jag vet. Hon ringde mig den natten. Grät.
Bad hon dig om hjälp?
Hon var ledsen. Jag tröstade.
Mamma, förlåt.
Han sa det enkelt, naket. Det slog henne att det var på riktigt.
För vad då?
Allt. Lägenheten. Att jag lyssnade mer på Elin än på dig. Att jag svek dig.
Tomas…
Låt mig prata klart. Jag trodde jag gjorde rätt, bekvämt för alla. Jag sa till mig själv att du skulle få det bra på boendet, sjukvård och sällskap. Men det var inte sant. Jag ville bara göra Elin nöjd och vågade inte säga nej.
Varför?
Jag vet inte. Bredvid henne… jag har alltid känt mig liten. Som om allt jag har, min mamma, mina barn, blir till ett problem. Hennes vilja är den enda som räknas.
Sonja studerade sin pojke. Fyrtiotvå år och ändå ett barn innerst inne, rädd i skymningen.
Tycker du om henne?
Jag vet inte… Kanske gjorde jag. Nu är det slut.
Vad gör du nu?
Jag flyttar. Sagt till henne. Det förvånade henne inte. Hon är nog också trött.
Har du någonstans att ta vägen?
Hyr ett litet. Jag kom inte hit för att be dig komma tillbaka. Jag ville bara…
Han stannade upp.
… bara säga, avslutade Sonja.
Ja. Och fråga om du kan förlåta.
Sonja reste sig, gick till fönstret. Ute satt Hedda vid brunnen med en bok, kvällsljuset sänkte sig.
Jag har förlåtit dig, sa Sonja, utan att vända sig om. Det betyder inte att jag kommer tillbaks. Men du är min son. Det ändras inte.
Hon hörde hur han drog efter andan.
Mamma…
Ja?
Får jag komma hit ibland?
Ja. Stugan är lika mycket din. Lars byggde den för oss alla.
Hon såg honom sitta där, likadan som då han var sjuk och hon satt kväll efter kväll bredvid hans säng.
***
Hedda följde inte med Tomas tillbaka till stan.
Det bara blev så. När Tomas sa hej då, ville Hedda stanna, trivdes bättre hos mormor och hade planer. Anna var okej med det.
Så gick augusti, september. Hedda började i skola i byn två kilometer bort. Sonja vinkade av henne första september, såg henne vandra med ryggsäck och tänkte på allt märkligt i livet.
Samtalen med Tomas blev tätare, ärligare, mjuka. Han berättade om jobbet, om att montera möbler i sin lilla lägenhet, om att lära sig laga mat. Hon tipsade honom ibland.
Saknar du stan? undrade han.
Nej.
Inte alls?
Inte ett dugg.
Jag är glad du har det bra, mamma.
Hon log. Per-Åke frågade om Sonja skulle söka vårdnad om Hedda.
Tänkte det, sa hon. Får ta det med Tomas och Anna. Hedda vill också.
Rätt beslut. Hon trivs här.
Gillar du henne?
Fin flicka. Såna barn måste få vara enkla, annars formas de för mycket av andras förväntningar.
Du ser henne, sa Sonja.
Jag ser folk. Och dig. Du är annorlunda nu än i höstas.
Hur då?
Fri inuti. Inte från allt, men där inne.
Hon log.
Stämmer.
De blev tysta. Jordlotten grönskade.
Tycker du inte det är för tyst här?
Tänkte det förut. Inte nu.
Varför?
För det är på riktigt. Det här är livet. Annan än i stan, men inte sämre.
***
Oktober blev kall. Sonja tände i spisen och kände att händerna var vana det gick av sig självt. Hedda kom hem från skolan och satte sig med läxorna.
Mormor, vi ska skriva om någon vi respekterar.
Vem ska du välja?
Dig. Får jag det?
Gärna, men hitta inte på.
Skriver sanningen. Att du flyttade hit nästan utan nåt och fixade det. Att du aldrig blev bitter. Och aldrig tyckte synd om dig själv högt.
Sonja rörde i soppan.
Jag tyckte synd om mig själv. Bara tyst.
Det är ärligt. Tyst självömkan är hövligt, tycker jag.
Sonja sneglade på henne.
Var har du läst det?
Själv hittat på.
Skriv det då.
Hedda log och böjde sig över blocket. Det skymde ute. Fåglarna bytte plats inför natten. Soppan puttrade. På hyllan stod bilderna: Lars, Tomas i lågstadiet, Hedda som liten.
Grinden gnisslade. Per-Åke dök upp med en burk surkål.
Får jag bjuda? sa han.
Gärna. Den passar i soppan.
Hedda såg upp.
Kom in, farbror Per, ropade hon, du måste stanna på mat!
Sonja hörde Per-Åkes skratt. Hedda babblade om uppsatsen, om mormor. Han svarade lugnt.
Sonja smakade på soppan, saltade lite till. Hennes gryta, hennes spis, hennes hem. Lilla stugan där taket ibland läckte och brädan knarrade om natten. Men hennes.
Om några veckor skulle Tomas komma ut. De hade bestämt prata hela familjen om Heddas vårdnad. Hedda visste, och väntade tryggt.
Sonja visste inte vad framtiden skulle bli. Hon tänkte knappt längre än till nästa söndag. Det räckte.
Per-Åke ställde burken på bordet:
Det luktar gott.
Sätt dig, snart är maten klar.
Hedda tog fram tre tallrikar. Hon la upp soppan, radade besticken, bröt bröd. Trygga, invanda rörelser.
De satte sig tillsammans.
Ute var det svart, bara speglingar syntes i rutan: tre vid bordet, lampans glöd, ånga ur grytan. Allt lite suddigt men levande som det skulle i gamla köksfönster.
Mormor, sa Hedda när hon hällde upp, pappa kommer nästa helg?
Han lovade.
Då ska han se hur fint vi har det nu. Han har bara varit här på vintern.
Sommaren är annorlunda, sa Sonja.
Annorlunda, men bättre?
Sonja såg på Hedda, på Per-Åke, på soppan, på brödet.
Mycket bättre, Hedda.
Då ska han få se, sa Hedda.
