Var är min dotter? upprepade jag, och kände hur tänderna skallrade, delvis av rädsla, delvis av kyla.
Jag hade lämnat Ebba på kalaset, i barnrummet på Mall of Scandinavia. Jag kände inte födelsedagsbarnets föräldrar särskilt väl, men jag var ändå lugn det var inte första gången hon var på ett sådant barnkalas, och det brukade vara rätt tryggt. Den här gången blev jag sen bussen kom inte i tid. Gallerian låg verkligen illa till, så alla kom med bil, men jag har ju ingen bil. Så jag tog Ebba med buss, åkte hem eftersom jag hade lektioner och kunde inte ställa in, för att sedan hämta henne. Jag blev bara femton minuter sen sprang på den isiga parkeringen så andan höll på att ta slut. Nu såg jag födelsedagsbarnets mamma, en kort tjej med stora blå ögon, som såg på mig förvånat och sa:
Men hennes pappa hämtade henne.
Men Ebba hade ingen pappa. Tja, han fanns, men han hade aldrig träffat sin dotter.
Jag träffade Erik av en slump jag och min kompis promenerade längs Strömmen i Stockholm, hon stukade foten och några killar kom och hjälpte oss. Som i nån film ljög de att de pluggade på KTH, att den enas pappa var general och den andras professor. Varför de gjorde så vet jag inte vi var unga och dumma. Men när jag blev gravid, och Erik fick veta att jag bara läste till lärare på komvux och hade en pappa som körde SL-buss, gav han några tusenlappar för abort och försvann.
Jag gjorde aldrig abort, och har aldrig ångrat det Ebba blev min kompanjon, klok långt före sin ålder och alltid pålitlig. Vi hade det alltid roligt ihop, och medan jag undervisade lekte Ebba tyst med sina dockor innan vi lagade mjölksoppa eller kokade pocherade ägg, och drack te med smörgåskex. Pengar fanns det sällan gott om, det mesta gick till hyran, men vi klagade aldrig.
Hur kunde ni ge min dotter till någon okänd?
Jag skakade, och tårarna brände bakom ögonen.
Han är väl ingen okänd, sa den blåögda kvinnan irriterat. Han är ju hennes pappa!
Jag kunde säga att någon pappa inte existerade, men det var ingen idé. Jag måste gå till vakterna, be dem kolla på kamerorna och…
När hände detta?
För kanske tio minuter sedan…
Jag vände på klacken och rusade iväg. Hur många gånger har jag förklarat för Ebba gå aldrig med okända! Mina ben lydde nästan inte av rädsla, allt var suddigt framför ögonen och jag sprang in i flera personer, men bad inte ens om ursäkt. Instinktivt ropade jag:
Ebba! Ebba-aa!
Det var fullt med folk på food courten, de flesta reagerade inte ens, men några vände sig om. Flämtande försökte jag lista ut vart ska jag först? Kanske var de fortfarande kvar…
Mamma!
Jag kunde inte tro mina ögon. Ebba kom springande mot mig med jackan vidöppen, och ansiktet kladdigt av glass. Jag höll henne hårt, som om jag släppt skulle jag falla ihop. Jag stirrade på mannen som stod bakom henne proper, kortklippt, löjlig jultröja med snögubbe och en glasstrut i handen. Han såg direkt vad jag tänkte säga, och började snabbt förklara:
Förlåt, det är mitt fel! Jag borde ha väntat här, men jag ville sätta de små odjuren på plats. Du förstår, de retade henne! Sa att hon inte har någon pappa, att han aldrig kommer, för att hon är konstig! Jag ville visa dem gick fram och sa: Ebba, medan mamma kommer, ska vi köpa glass. Förlåt, jag trodde inte du skulle bli så rädd…
Jag litade inte på främlingen. Men hade de verkligen retat Ebba? Jag såg henne i ögonen, och hon förstod direkt. Hon snöt sig och sträckte på sig:
Äsch! Nu har jag ju också en pappa!
Mannen ryckte på axlarna, jag blev stum.
Kom, sa jag till slut. Det är sent, vi missar bussen.
Vänta! sa mannen och tog ett steg. Kan jag köra er hem? Nu när det blev som det blev Nej, tro mig, jag är ingen galning! Jag heter Oskar. Jag är snäll, på riktigt! Där sitter min mamma, hon kan berätta!
Han pekade på en dam med lila lockar, försjunken i sin bok.
Ska vi gå till henne, får du referenser!
Det är jag övertygad om, muttrade jag, fortfarande sugen på att ge honom en fräsande utskällning. Nej tack, vi klarar oss!
Mamma… viskade Ebba och höll i min dunjacka. Kan väl pappa köra oss, så de ser!
Vid barnrummet stod fortfarande födelsedagsbarnet, hennes mamma och en till flicka, namnet minns jag ej. Ebbas blick vädjade, och att släpa sig på isen utan att falla verkade svårare utan hjälp. Så jag gav med mig.
Okej, sa jag.
Toppen! Jag säger till min mamma bara!
“Mammagris,” tänkte jag giftigt. Samtidigt vinkade Oskars mamma glatt, och jag vände snabbt bort blicken. Vilken knasig situation!
Jag undvek Oskars blick hela vägen hem, men jag lade ändå märke till hur fint han pratade med Ebba. Hon kvittrade som en vårfågel, jag hade aldrig hört henne så glad. När vi stannade vid porten blev hon tyst.
Ska vi aldrig ses mer? frågade hon försiktigt Oskar, och sneglade på mig.
Han tittade på mig, som om han bad om tillstånd. Jag ville säga nej, Ebba, det är ohyfsat, men hennes bedjande lilla ansikte stoppade mig. Jag fångade Oskars blick och nickade.
Om din mamma går med på det, kan vi gå på bio på helgen. Har du varit på bio?
Verkligen? Nej, aldrig! Får jag gå med pappa, mamma?
Jag blev generad och började babbla.
Ebba, du får, men med två villkor. Ett det är oartigt att kalla en främling pappa. Säg farbror Oskar. Och två jag följer med på bio, för vad har jag sagt? Man går inte iväg med folk man inte känner, även om de verkar snälla!
Det sa jag också, flikade Oskar in. Man får inte gå iväg sådär, sade han.
Så får jag gå?
Jag sa ju det, ja.
Jaaa!
Jag förstod att jag borde stoppa allt det här direkt, men kunde inte. Jag hade bara Ebba i mitt liv. Om jag bara fick rådfråga någon min mamma kanske. Jag minns henne svagt, hon omkom när jag var fem, lika gammal som Ebba nu. En pojke föll i fjärden, ingen vågade, men hon gjorde det. Hon räddade pojken, men… gick själv under. Influensa på en vecka, och hon hade diabetes och redan svaga nerver. Ebba har också diabetes, och jag våndas över att hon fick det från mig.
Till nästa helg funderade jag på mycket, men det blev inte alls som jag trodde, för Oskar tog med sin mamma till bion.
Så du vet att jag är normal, nu får du min mammas rekommendationer, sa han.
Du ÄR ju inte normal! svarade hans mamma med ett leende, och det märktes att hon dyrkade honom.
Medan Oskar köpte popcorn åt Ebba, blev jag verkligen rekommenderad.
Du förstår… får jag säga du? Han växte ju själv upp utan pappa. Jag har varit gift fyra gånger, sista maken var helt underbar! Oskar är precis som han. Men ödet ville annat Oskar hann aldrig vara i hans famn. Hjärtattack, och jag fick föda för tidigt, förstår inte än hur jag klarade det. Visst, de andra männen hjälpte… Men vad ser du så ut för? Vi är goda vänner, första mannen älskar mig fortfarande, andra upptäckte att han föredrog män, tredje älskade kvinnor så mycket att en aldrig räckte. Men de gjorde sitt bästa för Oskar. Men en pappa är en pappa. Han känner igen sig i Ebba han blev själv retad i skolan, och gud vad jag fick prata med lärarna! Oskar var tvungen att göra så dumt för att imponera, ibland var det på håret att…
Vilken fascinerande kvinna. Kort, smal, lila hår, Chanel-dräkt och deckare i handen. Jag gillade henne genast.
Var inte orolig, Oskar vill väl. Han har ett stort hjärta. Och han har nog fått ögonen på dig, la hon till, blinkande.
Jag rodnade. Det var droppen! Men synd om Ebba…
Efter filmen räckte jag fram pengar till Oskar men han skakade på huvudet.
När jag bjuder tjejer på bio, då bjuder jag!
Jag gillar inte det, för jag är van att klara mig själv. Och att han skulle ha fått “ögon” för mig rena dumheter.
När Oskar kört oss hem, frågade Ebba:
Pappa, vad gör vi nästa gång då?
Ebba! utbrast jag.
Hon fnittrade och höll handen över munnen.
Vi kan gå till Naturhistoriska Riksmuseet, sa Oskar som om han inte hörde snedsteget. Vad tycker du om det?
Super! Mamma, visst går vi?
Gå ni, svarade jag torrt. Ta gärna med Oskars mamma, hon sa hon älskar fjärilar.
Jag steg ur bilen först, ville verkligen ha slut på det hela. I förbifarten hörde jag Oskar viska till Ebba:
När mamma inte hör kan du kalla mig pappa.
Så fick Ebba sin söndagspappa. Ibland gick jag med, ibland släppte jag Ebba själv, om Oskars mamma var med jag betraktade fortfarande Oskar som en främling, fast Ebba alltid kom hem och bubblade om hur rolig och snäll han var. Det smittade, men jag släppte aldrig loss känslorna sagor om prinsar existerar inte, och hans mamma lyfte upp honom till skyarna. Varför en sådan kvinna skulle vilja pracka på sin son en enkel mamma som mig?
Men mitt hjärta mjuknade ändå. Oskar var så varsam lämnade alltid en liten choklad på min hylla, frågade alltid innan han tog Ebba någonstans, försökte fånga min blick. Och hans mamma blev min favorit om Oskar inte vore hennes son skulle jag anförtro mig för henne om allt.
En gång ringde Oskar om bio. Ebba skuttade över, lyssnade:
Är det Oskar?
Satte sig nöjd bredvid.
Absolut, Ebba vill! svarade jag reflexmässigt.
Vänta Jag menar att jag vill bjuda dig. Alltså oss två, tillsammans.
Då hördes hans mammas röst i bakgrunden:
Äntligen!
Mamma, sluta tjuvlyssna! Oj, förlåt, Lovisa… förlåt, alltid örat i väggen.
Ebba viskade:
Vill han gå på bio med dig?
Jag skrattade.
Du hör själv. Oskar…
Säg inte nej, snälla! En chans, jag lovar att vara riddare!
Och ögon, Oskar! Berätta om ögonen! Oskars mamma vägrade ge sig. Säg vad du sa till mig, att hon har sin mammas ögon…
Bara kallvatten i ansiktet. Vad då min mamma?
Oskar sa något snabbt till sin mamma och vände sig till mig:
Jag förklarar. Kan jag komma förbi och förklara?
Jag behövde verkligen en förklaring… Jag gick fram och tillbaka tills han kom, medan Ebba började rita.
Jag borde sagt det direkt, sa Oskar det första han gjorde. Jag har verkligen tyckt om dig, och ville inte röra om saker. Men det är på grund av din mamma… och jag var rädd att du skulle hata mig, för… hon dog på grund av mig…
Han pratade osammanhängande, bytte ämne, bad om förlåtelse med ögonen. Jag skakade, som när jag trodde Ebba var försvunnen.
Kan du förlåta mig?
Jag sa ingenting på hela monologen, men lyckades till slut få fram:
Jag behöver tänka.
Mamma, förlåt pappa…
Oskar gjorde stora ögon och påminde Ebba om vårt avtal. Och såg på mig, väntade.
Jag behöver tid. Jag måste tänka, förstår du?
Jag ville fråga massor, men kunde inte säga ett ord. Oskars mamma ringde, då kom sanningen jag fick veta allt.
Han visste inte att din mamma dog jag ville skydda honom. Sen råkade jag säga det, och då letade han efter er. Den kvällen tänkte han presentera sig och hjälpa till, men med Ebba blev allt annorlunda… Han blev förälskad! Han var rädd att du skulle missförstå. Han gjorde dumt för att bevisa sig för pojkarna de vågade inte gå ut på isen, men han gick och…
Lovisa försvarade sin son, fastän Ebba pressade mig hårt:
Mamma, han är snäll! Och han älskar dig, han sa själv! Och han kan bli min pappa på riktigt, fattar du väl?
Jag förstod. Men det kändes… fel?
Nästan en månad gick, och jag kunde fortfarande inte ringa Oskar. Svarade inte på sms, höll tyst. Ju längre jag väntade, desto mer ville jag ringa men kunde inte.
Ebba väckte mig en natt och sa att magen gjorde ont. Hon hade klagat redan kvällen innan, men jag skyllde på dålig yoghurt. Nu hade hon feber ingen termometer behövdes ens.
Med skakande hand ringde jag ambulansen. Sen jag vet inte varför ringde jag Oskar.
Han kom i pyjamas, rufsig, med ambulansen. Åkte med till sjukhuset, lugnade både mig och Ebba och sa att allt skulle ordna sig, även om rösten darrade.
Blindtarmsinflammation, det är inte farligt, sa han. Allt går bra!
Jag tog hans hand för hans skull, eller min egen, vet inte. På akuten satt vi tätt intill varandra och värmde oss, för vi hade inte fått med oss några varma plagg.
Han rusade först till läkaren, undrade hur operationen gått. Jag vågade knappt andas. Om något händer Ebba dör jag själv…
Men allt gick bra. Läkaren sa att Ebba varit tapper, fast det varit kritiskt.
Som om en god ängel skyddar henne, sa läkaren, och jag tänkte: tack, mamma!
Oskar tackade läkaren om och om igen, och han skickade oss hem till Ebba fick vi ändå inte än, hon hamnade på intensiven. Vi behövde vila.
Oskar körde hem oss, och jag väntade att han skulle vilja komma in, men han sa inget. Så jag sa:
Solen är redan på väg upp, vill du ha kaffe?
Då förstod jag att jag ville han skulle stanna. Att han skulle bli kvar. För alltid.
Ebbas återhämtning gick förbluffande fort både läkare och sköterskor påpekade det.
Det är för att jag har både mamma och pappa! sa hon.
Och ingen annan än Oskar och jag förstod varför Ebba var så lycklig över det…
