Var är min dotter? upprepar Elsa, medan hennes tänder skallrar lika mycket av rädsla som av kyla.
Hon hade lämnat sin dotter Tove på ett barnkalas, i lekrummet på ett köpcentrum. Hon kände knappt till födelsedagsbarnets föräldrar men lämnade Tove utan oro; det var inte första gången på sådana kalas, allt brukade gå bra. Men idag blev hon sen bussen kom aldrig. Köpcentret låg krångligt till, alla kom med bil, men Elsa hade ingen bil. Därför tog hon bussen med Tove, åkte hem för att jobba hon undervisar privat, kunde inte ställa in och sedan tillbaka för att hämta dottern. Hon blev bara en kvart sen, hade sprungit över den halkiga parkeringen så att lungorna brann. Nu står mamman till födelsedagsbarnet, en kort kvinna med runda blå ögon, och ser förvånad ut:
Men hennes pappa hämtade henne.
Men någon pappa har Tove inte. Jo, på pappret finns han, men han har aldrig träffat sin dotter.
Elsa träffade Fredrik av en slump hon och en väninna promenerade längs ån, väninnan snubblade, två killar erbjöd hjälp. Som i en gammal film ljög de om att de pluggade på Lunds universitet, att hennes pappa var general och väninnans professor. Varför, vet ingen, de var unga och dumma. När Elsa blev gravid och Fredrik fick veta att hon gick på lärarhögskolan och att hennes pappa körde SL-buss, gav han pengar till en abort och försvann.
Hon gjorde aldrig abort och har aldrig ångrat det Tove är hennes kloka, tillförlitliga kompanjon. De har alltid roligt tillsammans. Medan Elsa håller sina lektioner, leker Tove tyst med dockor, och sedan lagar de mjölksoppa eller pocherat ägg tillsammans i köket, dricker te med kex och smör. Pengarna går mest till hyra, men de klagar aldrig.
Hur kunde ni lämna min dotter till en främling?
Elsas röst darrar och tårarna bränner bakom ögonlocken.
Men inte främling! utbrister den blåögda kvinnan irriterat. Det är ju hennes pappa!
Elsa kunde förklara att någon pappa inte existerar i Toves liv, men det skulle inte hjälpa. Hon måste till vakten, begära kamerabilder och…
Men när hände det?
För tio minuter sedan…
Elsa vänder sig om och springer. Hur många gånger har hon sagt till Tove gå aldrig med någon du inte känner! Skräcken gör benen svaga, blicken suddig, hon krockar med folk men ber inte ens om ursäkt. Plötsligt skriker hon:
Tove! Tove!
I det högljudda foodcourt-området reagerar få på hennes rop, men några vänder sig om. Elsa flämtar och försöker tänka: vart ska hon först? Kanske har han inte hunnit ta iväg henne än…
Mamma!
Först tror hon inte sina ögon. Tove kommer springande i sin halvöppna jacka, ansiktet kladdigt med glass. Elsa klänger sig fast vid dottern som om hon släpper henne kommer hon falla ihop, kanske skulle det ske. Hon stirrar misstänksamt på mannen. Snäll ut, kort klippt hår, fånig tröja med snögubbe och glass i handen. Han tolkar hennes blick och börjar prata snabbt:
Förlåt, mitt fel! Skulle ha väntat på dig. Men de där små monstren drev henne! Sa att hon inte har någon pappa, att han aldrig kommer, och att hon är ful. Så jag ville ta henne härifrån sa: vi köper glass medan mamma kommer. Förlåt, jag visste inte att du skulle bli så rädd…
Elsa är skakig. Hon vill inte lita på honom. Men kan det vara sant att Tove blev retad? Hon ser Tove i ögonen, Tove fattar frågan direkt, snyter sig, lyfter hakan.
Strunt samma! Nu har jag också en pappa!
Mannen rycker osäkert på axlarna. Elsa kan inte få fram ett ord.
Vi går, får hon slutligen fram. Det är sent, vi missar bussen.
Vänta! säger mannen, tvekar och vinkar osäkert. Jag kan köra er hem, det är ändå jag som orsakade allt… Jag är verkligen inte någon galning! Jag heter Tomas. Jag är schysst! Min mamma sitter där borta och kan intyga!
Han pekar mot en kvinna med lila lockar, som sitter och läser vid ett bord.
Vi kan gå till henne, hon kan rekommendera mig!
Jag tvivlar inte, muttrar Elsa, som fortfarande är redo att ge honom en smäll. Men tack, vi går själva.
Mamma… Tove drar i hennes jacka. De ska se att pappa skjutsar oss hem!
Vid lekrummet står födelsedagsbarnet med sin mamma och en annan flicka Elsa inte minns namnet på. Toves bönande blick och den isiga trottoaren gör det svårt att säga nej. Elsa ger upp.
Okej, säger hon kort.
Perfekt! Jag säger till min mamma!
“Mammas pojke”, tänker Elsa surt. Samtidigt vinkar Tomas mamma svagt, Elsa vänder bort blicken. Vilken bisarr situation!
På vägen försöker Elsa undvika Tomas blick, men kan inte låta bli att se hur bra han pratar med Tove. Tove är överlycklig Elsa har aldrig sett henne sådan. Men när de stannar utanför huset blir Tove plötsligt tyst.
Får vi aldrig ses igen? viskar hon till Tomas och ser på Elsa.
Elsa känner hans blick, han ber om lov. Hon ska just säga nej, men ser dotterns sorgsna ansikte och kan inte. Hon möter Tomas blick och nickar.
Om din mamma säger ja kan jag ta dig till bio på lördag. Har du varit på bio någon gång?
Verkligen? Nej! Mamma, får jag gå med pappa på bio?
Elsa skäms, och börjar babbla.
Så, Tove, du får gå men två villkor. Först: det är artigt att kalla honom “farbror Tomas”, inte pappa, han är ju ändå okänd för oss. Och för det andra: jag går med! Man går inte någonstans med okända, även om de är snälla!
Jag sa det också! inflikar Tomas. Det där om att inte gå utan mamma, alltså.
Så jag får följa?
Ja, jag har sagt ja.
Hurra!
Elsa inser att hon borde stoppa dumheterna, men kan inte. Ingen finns i hennes värld förutom Tove. Om hon bara kunde rådfråga någon! Kanske sin mamma. Elsa minns henne knappt mamma dog när Elsa var fem, lika gammal som Tove nu. En pojke ramlade i isvak, ingen vågade hjälpa, men hon gjorde det. Hon räddade pojken men blev själv sjuk hon hade diabetes och det blev för mycket. Tove har också diabetes, Elsa oroar sig ständigt det är ju hennes gener.
Veckan till nästa helg grubblar Elsa, men det visar sig att allt blir annorlunda för på bio tar Tomas med sin mamma.
Så du ser att jag är normal; min mamma kan berätta, skrattar Tomas.
Det kan du ge dig på, skämtar hans mamma, och man märker hur mycket hon dyrkar sin son.
När Tomas köper popcorn till Tove passar hans mamma på:
Får jag säga du? Tomas växte ju också upp utan pappa. Jag har varit gift fyra gånger. Den sista var underbar, Tomas är sin far upp i dagen. Men livet ville annorlunda; han hann aldrig hålla sitt barn hjärtinfarkt. Jag födde för tidigt, vet inte hur jag klarade det. De första männen hjälpte till… Undra inte varför jag berättar allt detta, vi är vänner än idag den första älskar mig fortfarande, den andra gillar inte kvinnor, och den tredje, ja, han gillar kvinnor för mycket! De försökte ersätta pappan, men pappa är pappa. Tomas blev engagerad i Tove för att han själv mobbades i skolan. Stackars pojken, jag var ständigt hos läraren, hjälpte inte! Han gjorde dumheter för att bevisa sig, nästan gick illa flera gånger…
Hon är verkligen speciell, liten och smal, lila hår, Chaneldräkt och sin bok av Camilla Läckberg. Elsa tycker om henne.
Oroa dig inte, Tomas vill bara väl. Och jag ser att han gillar dig också, vännen, blinkar hon.
Elsa rodnar. Det här var det sista hon behövde! Innerst inne känner hon att hon borde stoppa allt, men Tove är ju så glad…
Efter filmen räcker Elsa över pengar till Tomas för biljetterna, men han skakar på huvudet.
Jag bjuder när jag tar ut någon på bio!
Elsa gillar inte det hon är van att betala själv, vill aldrig vara beroende. Och att hon skulle vara intressant för honom trams!
När Tomas skjutsat dem hem frågar Tove:
Pappa, vart går vi nästa gång?
Tove! säger Elsa strängt.
Tove täcker munnen med händerna.
Vi kan besöka Naturhistoriska riksmuseet, säger Tomas. Vad säger du om det?
Jättebra! Mamma, kom!
Gå ni, säger Elsa kort. Fråga Tomas mamma, hon sa ju att hon älskar fjärilar.
Hon går ur bilen först, hon vill avsluta allt snabbt. Hon hör Tomas viska till Tove:
När mamma inte hör kan du kalla mig pappa.
Så fick Tove en “söndagspappa”. Ibland följer Elsa med, ibland låter hon Tove gå, om Tomas mamma också är med Elsa tycker fortfarande att Tomas är en främling, ändå berättar Tove exalterat om hur rolig och snäll han är. Elsa dras med, men låter det inte gå för långt det händer ju aldrig i verkliga livet att prinsen bara dyker upp, och Tomas mamma talar om honom som vore han unik, Elsa undrar: vad är det för fel på en sådan man att hans mamma matchar honom med en enkel tjej som Elsa?
Men så småningom smälter Elsas hjärta. Tomas gör allt så fint lämnar choklad på hennes hylla, frågar om hennes åsikt innan han frågar Tove om äventyr, söker hennes blick under bilresan. Men allra mest gillar hon hans mamma vilken underbar samtalspartner! Om Tomas inte varit hennes son kunde Elsa verkligen rådfråga henne.
En dag ringer Tomas och pratar om bio. Tove dyker upp direkt, viskar:
Är det Tomas?
Och sätter sig belåtet bredvid.
Ja, självklart blir Tove glad, svarar Elsa av vana.
Men… Jag vill bjuda dig, Elsa. Vi två, du och jag.
I bakgrunden hörs Tomas mamma.
Äntligen!
Mamma, sluta tjuvlyssna! Oj. Elsa, förlåt hon kan inte låta bli.
Då viskar Tove:
Han bjöd dig på bio?
Elsa skrattar:
Ja, jag har också öron. Hör du Tomas… Jag…
Snälla, tacka inte nej! Ge mig en chans, jag lovar vara en riktig riddare!
Berätta om ögonen, Totte, säger Tomas mamma. Det där du sa om att hon har sin mammas ögon…
Som om någon hällde iskallt vatten över Elsa. Vadå, hennes mamma?
Tomas säger något till sin mamma, sen säger han till Elsa:
Elsa, jag kommer förbi och förklarar. Kan jag det?
Förklaring behövs… Elsa går fram och tillbaka tills han kommer, Tove sätter sig och ritar.
Jag borde berättat med en gång, säger Tomas direkt. Men jag blev så förtjust i dig… Och ville inte att du skulle tro att det var för din mammas skull. Jag menar, din mamma. Och… jag var rädd att du skulle hata mig. Hon dog ju på grund av mig…
Han pratar osammanhängande, hoppar mellan ämnen, ser på henne med en bön i blicken. Elsa darrar, precis som den där dagen hon trodde Tove var försvunnen.
Kan du förlåta mig?
Elsa säger ingenting under monologen, får till slut fram:
Jag måste tänka.
Mamma, förlåt pappa…
Tomas slår upp ögonen mot Tove för att påminna om deras avtal, och ser på Elsa igen. Hon upprepar:
Jag behöver tid. Förstår du det?
Hon vill fråga tusen saker, men får inte fram ett ord. Men när Tomas mamma ringer, då får Elsa hela historien.
Han visste inte att hon dog jag ville beskydda honom. När han senare fick veta råkade han höra då letade Totte upp er. Han ville egentligen hjälpa, men först blev det så med Tove och sedan… Han blev kär! Ville inte att du skulle missförstå. Han försökte bevisa sig för killarna, trots att han saknade pappa. Alla var rädda för isen, men han skulle visa sig modig…
Tomas mamma stryker sin son medhårs, men Zlata nej, Tove lägger press!
Mamma, han är snäll! Han älskar dig, han sa det själv! Han kan verkligen bli min pappa, på riktigt, förstår du?
Elsa förstår. Men det känns ändå… knasigt.
En månad går, Elsa lyckas inte prata med Tomas. Hon svarar inte på sms eller samtal. Ju längre det drar ut, desto mer vill hon ringa men det förblir omöjligt.
Tove väcker henne på natten, gråter, har ont i magen. Hon hade klagat redan kvällen innan, Elsa skyllde på dålig yoghurt. Nu är hon febrig, Elsa behöver inte ens termometern.
Med skakande händer ringer Elsa ambulansen, och sedan utan att förstå varför Tomas.
Han dyker upp samtidigt som ambulansen, i mjukisbyxor, sömnig och rufsig. Han följer med till sjukhuset, lugnar och lovar att allt ska bli bra. Rösten skälver.
Peritonit är inte farligt, de klarar det! Det blir bra!
Elsa tar hans hand kanske för att lugna honom, kanske för att hon behöver det själv. I väntrummet är det kyligt, de har inga varma kläder och sitter nära, värmer varandra.
Till läkaren rusar Tomas först, frågar hur operationen gått. Elsa sitter bara och vågar knappt röra sig. Om något händer Tove så överlever hon inte det.
Men allt går bra. Läkarna gör ett fantastiskt jobb, Tove är stark hon kämpar trots att det såg illa ut.
En skyddsängel vakar över henne, säger läkaren, och Elsa viskar: tack, mamma!
Tomas tackar läkaren länge, som till slut uppmanar dem att åka hem nu får de ändå inte träffa Tove, hon är på intensiven, föräldrarna behöver vila.
Han skjutsar Elsa hem, hon väntar att han ska vilja komma in men han är tyst. Då säger hon:
Det är redan morgon. Vill du komma in på en kopp kaffe?
Hon inser att hon verkligen vill ha honom där. Och önskar han stannar. För alltid.
Tove tillfrisknar snabbt alla på sjukhuset noterar det.
För att jag har både mamma och pappa, säger hon.
Och ingen, utom Elsa och Tomas, förstår varför hon är så glad över det.
