Jag har varit tillsammans med Erik i tre år när han frågar om jag vill flytta in hos honom, vilket betyder att jag ska flytta in hos hans föräldrar i Uppsala. Efter att vi gift oss börjar allting gå nerför.
Min svärmor skyller ständigt på sin son för allt jag gör, vilket leder till missförstånd och konflikter. Hon ifrågasätter mina beslut oavsett om jag arbetar eller är hemma. En söndag vill vi bara sova ut, men hon stormar in i vårt sovrum och börjar skälla för att vi fortfarande inte är uppe. Erik står upp för oss, men hans mamma hävdar bestämt att det är hennes hus och därför är det hon som bestämmer.
Efter många sådana incidenter står vi båda utmattade, och samma kväll börjar Erik söka efter en hyreslägenhet. Hyresnivåerna i Uppsala är höga, men vi har inget val. Så fort vi får flytta märks det direkt hur stämningen blir lättare och vår relation kan börja läka.
Efter ett tag letar vi efter ett eget ställe att köpa, men vi har inte tillräckligt med pengar för en brunn. Vi vänder oss till Eriks föräldrar för hjälp. Min egen pappa gick bort när jag var liten, och min mamma bor kvar i byn där hon tagit hand om mina två yngre bröder.
Vi börjar ändå bygga vårt eget lilla hus från grunden. I processen hittar vi dokument som visar att tomten fortfarande är registrerad på min svärmors namn. Jag blir alldeles ställd och tar direkt upp det med Erik, som lugnt förklarar att det bara är en formalitet mina föräldrar hade ju ändå betalat för marken, och de skulle föra över ägandet till oss.
Jag litar inte på det, utan kräver att hans mamma omedelbart flyttar ut ur vårt hus. Vi lever åtskilda i en månad, men Erik lovar att han ska ordna upp allt och övertalar mig att ge vår relation en andra chans. Några månader senare får jag veta att jag är gravid min gamla dröm har gått i uppfyllelse.
När jag berättar för svärföräldrarna, återupptas kontakten, men deras beteende är detsamma. De fortsätter att ringa och vill att vi ska komma till dem så de får se barnet, trots att jag bett om att få vara ifred. Min svärmor spär ytterligare på konflikterna, vilket leder till smågräl mellan mig och Erik. Jag påminner honom om alla löften som inte hållits och om hans familjs dåliga attityd.
Sen inträffar en vändpunkt. Min svärmor kontaktar min mamma och tar upp möjligheten att omregistrera huset men mamma måste då ge upp halva husets värde. När hon vägrar kritiserar svärmoren mig och påstår att jag är lat och inte vill anstränga mig.
Där och då inser jag att vi aldrig kommer kunna komma överens, eftersom allt i deras liv verkar handla om pengar. Det är dags att avsluta det här. Jag behöver inte någon som styr över mitt liv. Jag bestämmer mig för att leva för mig själv och för mitt barn, inte för andras förväntningar.
Jag ångrar inte mitt beslut. Jag vet att jag kan ta hand om mig själv och barnet. Förmodligen kommer min man fortsätta att bo hos sin mamma.
Tycker du att kvinnan gjorde rätt?
Det kan argumenteras att hennes val att sätta sin egen välmående och självständighet först är helt förståeligt med tanke på de svåra omständigheterna och relationerna till släkten. Varje människas situation är unik och hennes beslut baseras på vad hon anser vara bäst för sig själv och sitt barn.
