Min son, jag vill inte att du ska skilja dig på grund av mig! Sätt mig hellre på ett äldreboende!
För ett halvår sedan tog jag hit mamma till mig. Hon är redan riktigt gammal 83 år. Sedan pappa gick bort har det varit svårt för henne att bo ensam kvar i den lilla byn. Mina egna barn är vuxna och har flyttat ut. Jag och min fru hade precis blivit ensamma i vår tvåa här i Göteborg och jag tänkte att det inte skulle vara något problem att låta mamma flytta in.
I början sa min fru ingenting, men redan efter en vecka började min mammas närvaro störa henne.
Hör du, kan hon inte äta vid ett annat tillfälle, efter oss?
Varför det?
Det känns bättre så. Jag tappar aptiten när jag ser henne tugga utan tänder. Det är äckligt.
Men kom igen, vi blir alla gamla en dag.
Det är inte samma sak.
Min fru irriterade sig också över mammas mage, och att hon ibland snarkar väldigt högt. Hon förbjöd henne att komma in i köket och till slut ville hon knappt att mamma skulle lämna sitt rum. En dag sa hon helt krasst till mig:
Jag trodde inte att hon skulle bo här så länge. Jag orkar inte mer.
Men vad vill du att jag ska göra?
Skicka tillbaka henne till byn.
Mamma klarar sig inte själv längre!
Alla har det så här. Inga barn sliter ut sig för gamla föräldrar längre! Varför ska jag känna mig som en främling i mitt eget hem? Tvingas stå ut med smaskande och lukt?
Jag visste inte alls vad jag skulle ta mig till. Men för bara några dagar sedan kom jag hem och såg mamma sitta fullt påklädd i hallen med sin resväska bredvid sig.
Mamma, vad gör du?
Oskar, kör mig till ett äldreboende!
Varför det? Vad har hänt?
Jag vill inte att ni ska förstöra ert äktenskap för min skull.
Mamma ber mig fortfarande att låta henne flytta dit. Och jag vet inte vad jag ska göra. Jag kan inte leva med tanken på att hon är inne på ett hem medan jag är här. Kanske borde jag ge upp allt och flytta ut på landet med henne? Hur ska jag göra?
Ibland ställs vi inför svåra val där det inte finns något självklart rätt. Men äldre människor förtjänar respekt och värme, och vi måste minnas att den tid vi har tillsammans är ovärderlig. Att visa medkänsla och inte vända bort blicken när livet blir svårt det är det som gör oss till hela människor.
