Sonen min, jag vill inte att du ska skilja dig på grund av mig! Skicka mig hellre till ett äldreboende!
Det var för ungefär ett halvår sedan som jag tog min mamma till mig. Hon är riktigt gammal nu, över åttio år. Efter att pappa gick bort blev det svårt för henne att klara sig själv ute på landet. Mina egna barn är vuxna och har flyttat hemifrån för länge sedan, så det var bara jag och min hustru kvar i vår tvårumslägenhet i Göteborg. Jag tänkte att det skulle inte vara några problem om mamma flyttade in.
Till en början sa min hustru inget, men redan efter en vecka började min mammas närvaro irritera henne.
Hör du, kan hon inte äta på egen hand, efter oss istället?
Varför det?
Det blir enklare så. Min aptit försvinner när jag ser hur hon tuggar utan tänder. Det är så äckligt.
Sluta nu, vi blir alla gamla en dag.
Det är annorlunda.
Det störde också min hustru att mamma har problem med magen och ibland snarkar så att det dånar i väggarna. Hon förbjöd henne att komma in i köket och till sist ville hon inte att mamma skulle lämna sitt rum alls. Vid ett tillfälle sa hon rakt ut:
Vet du, jag trodde aldrig hon skulle bli kvar här så länge. Jag klarar inte mer.
Men vad menar du att vi ska göra då?
Skicka tillbaka henne till landet.
Men hon klarar sig inte själv där!
Alla har det så. Inga barn springer benen av sig för sina föräldrar numera! Varför ska jag känna mig som en främling i mitt eget hem, stå ut med smaskanden och lukten?
Jag visste inte vad jag skulle göra. Men häromdagen kom jag hem och såg att mamma satt i hallen, färdigklädd och med resväskan bredvid sig.
Mamma, vad gör du här ute?
Erik, kan du inte köra mig till ett äldreboende?
Varför det? Du behöver ju inte det!
Jag vill inte att ni ska förstöra ert äktenskap på grund av mig.
Mamma fortsätter be mig att låta henne flytta, men jag är rådvill. Hur ska jag själv hitta ro, med tanke på att hon är där? Kanske borde vi släppa allt och flytta ut till landet tillsammans med henne? Vad ska jag göra?
