Kära dagbok,
Idag har jag slutat tänka på de vanliga trädgårdsarbetena och börjat fundera på varför allting på vår sommarstuga i Dalarna har börjat kännas så främmande. Det hela började med att jag tog en tur hit i helgen för att förbereda sådden, men när jag kom fram möttes jag av en man i bara underkläder som stod och grävde i komposten. Först tänkte jag att det bara var en galen grannar, men då insåg jag att det var samma terapeut som hade behandlat min mor på Vårdcentralen i Östersund.
Mamma, så kallad Märta Svensson, har sedan farfar Erik dog, några månader efter begravningen, vaknat upp på sjukhus med en förvärrad kranskärlssjukdom. Hon har sedan dess varit inlagd på en övervakningsavdelning i två veckor efter operationen. Jag frågade henne om hon hade någon idé om varför den där doktorn, Lars Nyström, nu stod i våra trädgårdsgångar i bara sina trosor och verkade som om han var hemma hos mig.
Vad vill du ha? frågade jag, lite förvånad.
Vad vill du ha? svarade jag själv, för att försäkra mig om att jag inte missförstod.
Vad kan man behöva på en sommarstuga? Funderade jag högt. Bara att rota i rabatterna och plantera potatis precis som vanligt.
Mamma svarade inte direkt. Hon såg på mig med den där trötta blicken som när man har stått upp hela dagen på en byggarbetsplats. Sedan sa hon lugnt:
Det är bara en rutinundersökning. Läkarna har rekommenderat en ny kontroll efter halva året. Det är ju vanligt att man gör en hälsoavstämning efter så många år utan besök.
Jag tänkte på hur solen hade börjat bränna på den bleka marken, och hur det krävde ett visst mod att gå omkring på någon annans mark i sådana förhållanden. Jag kunde nästan höra min mamma muttra:
Vad är det med dig? Undrar du verkligen?
Lars, som tydligen var i femtioårsåldern, närmade sig och hälsade artigt. Det verkade inte som om han ryckte på axeln över att stå där i bara sina trosor framför en kvinna i trettiotre år.
Jag nickade artigt och drog mig tillbaka, men en obehaglig känsla av skam och förlägenhet följde mig när jag gick tillbaka till huset. Jag ville inte bara ge upp och köra hem det skulle ha känts som att jag flydde från en strid utan att ens ha tagit ett enda slag. Men att stanna kändes också som om jag stod fast i en absurd teater där någon skulle ha bytt om sig i hemlighet.
Jag drack ett glas vatten och bestämde mig för att ta reda på vad som egentligen pågick. Varför beter sig den där läkaren som om han vore hemma hos oss? Vad har mamma för planer med honom?
Mamma svarade med en skrattig ton:
Han är ju vår egen! Vi ska väl gifta oss med honom, om han bara slutar vara så blyg.
Verkligen gifta sig? Undrade jag, förvirrad. Vad händer med min far och all den kärlek vi hade? Sjöng Aznavour inte om minnet?
Märta skrattade högt och sa:
Vi kan gifta oss på vårt eget sätt! Men du, Alva, bör inte stå i vägen. Ser du hur han rodnar?
Jag kunde knappt hålla mig för att inte säga:
Det är väl märkligt att han är så generad! Men tänk om han hade varit mer självsäker?
Mamma svarade utan att blinka:
I vilket annat sammanhang? Utan hans byxor skulle han nog vara lika obekväm som en känguru i en snöstorm.
Sedan föll samtalet tillbaka på den praktiska delen: vem äger egentligen sommarstugan? Det visade sig att huset och tomten är helt och hållet registrerade på min mamma. Eriks namn finns inte på några handlingar. Så enligt lagen är det hennes egendom, inte ett arv som jag kan göra anspråk på.
Jag kände mig liten och obetydlig när jag satte mig på bänken vid gränsen till tomten. Det såg ut som om jag verkligen var en främling. Trots att min mormor en gång hade fått en liknande tomt av ett byggkontor, var min egen situation annorlunda. Jag frågade min mamma varför hon ensam stod som ägare.
Din far brydde sig aldrig om pengar. Han levde i sina egna drömmar, sa hon.
Mitt i vårt samtal började den där “goda” läkaren gräva i rabatterna med en spade och nicka med ett blont, glansigt huvud som om han helt och hållet stödde mig.
Jag såg hur de nyplanterade plantorna stod i solen, och en kall känsla av att kanske behöva flytta bort spreds i mig. Juridiskt sett hade jag ingen andel av stugan. Jag var bara ett barn på papper när fastigheten köptes, och sedan hade jag vuxit upp utan att någon någonsin skrivit in mig i någon registrering.
När Max, min man, hörde talas om hela stålet, blev han orolig. Vi har varit gifta i tio år, med vår åtta år gamla dotter Vilda som spenderar somrarna hos farfar och farmor på deras gård. Den här helgen hade vi planerat att låta mormor ta hand om henne, men nu hängde det hela i ett tjockt moln av osäkerhet.
Max ringde min syster, advokaten Johan Sjöberg, som är känd för att nästan aldrig förlora sina mål. Han kallades i familjen för “djävulens advokat”. Johan förklarade att fastigheten, även om den står på Mammas namn, räknas som gemensam egendom i ett äktenskap där båda parter har bidragit till dess byggande och underhåll. Så vi hade rätt att kräva en del av den.
Vi körde ner till stugan för att försöka lösa saken utan rättstvist. Men Märta stod bakom staketet och vägrade låta oss gå in. Hon ropade att vi skulle gå och lämna den där “åldrade” mannen ifred.
Till slut gick vi till domstol. Jag kände mig som en liten flicka som kastade sig i en storm av vuxna. Domaren dömde att jag fick en fjärdedel av både sommarstugan och vår lägenhet i Stockholm, resten gick till min mamma. Det var ingen dröm, men åtminstone en början.
Märta skrek som en galen gammal kvinna, men jag kände en viss lättnad. Jag köpte den lilla andelen av stugan av henne, och hon fick en extra summa pengar för sin del av lägenheten. Vårt liv ser fortfarande lite kaotiskt ut, men åtminstone är vi alla på samma sida igen.
När jag skriver detta i min dagbok, hör jag hur vinden susar genom tallarna ute på fälten. Jag tror att jag äntligen kan släppa taget om den förvirring som låg över mig i veckorna som gått. Det är dags att återvända till de enkla nöjena plantera potatis, skörda gröna ärtor och låta sommarens ljus värma vårt lilla hörn av Sverige.
Det är nog den bästa medicinen för alla hjärtan både mitt eget och Mammas.
Alva.
