Sommarlagarna
När pendeltåget saktade in på den lilla perrongen stod Gunilla redan framme vid kanten, med tygkassen tryckt mot bröstet. Gröna äpplen, en burk svartvinbärssylt och en plastlåda med kanelbullar rullade därinne. Det var egentligen onödigtbarnbarnen kom ju mätta, direkt från Stockholm, med ryggsäckar och påsarmen hennes händer längtade ändå efter att laga något.
Tåget stannade ryckigt, dörrarna slog upp, och ut tumlade de tre på en gång: långa, taniga Emil, hans yngre syster Tyra och ännu en ryggsäck som tycktes ha ett eget liv.
Mormor! ropade Tyra först och vinkade så armbanden skallrade.
Gunilla kände hur värme steg i halsen. Hon ställde försiktigt ned kassen på den sandiga marken, öppnade armarna.
Men, vad ni… Hon ville säga “har vuxit”, men hejdade sig. De visste ju redan.
Emil gick fram lite långsammare, kramade henne med ena armen medan den andra höll ryggsäcken kvar.
Hej, mormor.
Han var nästan huvudet längre än hon nu. Stubb på hakan, smala handleder, och hörlurssladden slingrade sig ut ur t-shirten. Gunilla letade med blicken efter den där pojken som brukade springa barfota mellan jordgubbslanden, men fick syn på främmande vuxendrag i ansiktet.
Morfar väntar där nere, sa hon och viftade med handen. Kom, annars kallnar köttbullarna.
Ska bara ta en bild, Tyra hade redan framme sin mobil, fotade perrong, vagn och Gunilla. Till min Story.
Ordet “Story” svischade förbi som en svala. Hon hade frågat sin dotter vad det innebar sist vid jul, men svaret blåste ur minnet. Viktigast var att barnbarnet log.
De gick nedför betongtrappan. Vid deras gamla Volvo stod Helge, väntade. Han klappade Emil på axeln, kramade Tyra, nickade mot Gunilla. Allt var enkelt, men Gunilla visste att han var lika glad som hon.
Så, sommarlov! sa han.
Japp, svarade Emil och slängde in ryggsäcken i bakluckan.
I bilen blev det tyst. Utanför fönstren gled röda stugor, trädgårdar, ibland en och annan get. Tyra bläddrade i telefonen, Emil skrattade till åt någon bild, och Gunilla kom på sig själv med att betrakta deras händerde rörde hela tiden vid svarta rektanglar.
Det gör inte så mycket, tänkte hon. Bara det känns som hemma här. Allt det andra får vara som det är nu för tiden.
Stugan mötte dem med doft av stekta köttbullar och dill. På verandan stod det gamla träbordet med vaxduk med citroner. På spisen fräste pannan, i ugnen gräddades en paj med vitkål.
Oj, vilket smörgåsbord! sa Emil och kikade in i köket.
Nej då, det är bara lunch, svarade Gunilla per automatik men rättade sig genast. Gå och tvätta händerna först, nere vid tvättfatet.
Tyra fiskade snabbt upp mobilen igen. Medan Gunilla ställde fram sallad, bröd och köttbullar såg hon i ögonvrån hur Tyra fotograferade tallrikar, fönstret, och katten Alva som smög fram under stolen.
Här har vi en grej inga mobiler vid matbordet, sa Gunilla lite försiktigt, när alla satt sig.
Emil tittade upp.
Vadå? frågade han.
Ja, precis så, sa Helge. Äter vi, så äter vi. Sen kan ni hålla på hur ni vill.
Tyra stannade upp men la mobilen, med skärmen neråt, bredvid tallriken.
Jag skulle bara fota…
Nu har du fotat, log Gunilla. Vi äter först, sen får du lägga upp i Story eller vad det heter.
Ordvalet lät osäkert men det fick duga. Emil la också motvilligt ifrån sig mobilen. Han såg ut som om någon sagt åt honom att ta av rymdhjälmen.
Här har vi schema, sa Gunilla och hällde upp saft. Lunch klockan ett, middag sju. Vi stiger upp senast nio. Sen får ni göra vad ni vill.
Nio? suckade Emil. Om jag ser på film på natten då?
På natten sover man, sade Helge utan att titta upp.
En tunn tråd av spänning svävade i luften mellan dem, Gunilla försökte mjuka upp.
Vi är ju ingen kasern, det är inget tvång. Men om ni sover till lunch så hinner ni inte ut. Här finns sjön, skogen, cyklar.
Jag vill till sjön! sa Tyra snabbt. Och fota bland äppelträden.
Ordet “fota” kändes redan lite vardagligare.
Bra! sa Gunilla. Men först hjälps vi åt lite. Rensa potatislandet, vattna jordgubbarna. Ni har inte kommit till ett pensionat.
Men mormor, det är sommarlov började Emil, men Helge höjde blicken.
Lov, inte hotell, sa han bestämt.
Emil suckade, men sa inget. Tyra sparkade lätt på hans sko under bordet, han log snett.
Efter maten gick de till sina rum för att packa upp. Gunilla kikade in efter en halvtimme. Tyra hade hängt t-shirts på stolsryggen och ställt sin necessär i fönstret. Emil satt i sängen och scrollade med fingret på mobilen.
Jag har bytt sängkläder, sa hon. Säg till om det är nåt mer.
Det är lugnt, mormor, sa Emil utan att titta upp.
Det sved till i henne av ordet lugnt. Men hon nickade bara.
Ikväll grillar vi korv, sa hon. När ni vilat lite, kom ut i trädgården. Vi jobbar en timme eller så.
Mm, svarade Emil.
Hon stängde dörren, stannade i hallen. Hon hörde Tyras skratt från rummethon pratade med någon på Facetime. Plötsligt kände Gunilla sig inte gammal i kroppen, bara åtskild. Som om barnbarnens liv pågick på ett eget, osynligt lager.
Det ordnar sig, sa hon till sig själv. Bara vi inte trycker på för hårt.
På kvällen, när den guldgula solen lyste mellan hallonbuskarna, stod de ute i landet. Marken var varm, gräset prasslade. Helge pekade ut ogräset.
Dra upp det där, men lämna morötterna, instruerade han Tyra.
Om jag drar fel då? frågade hon och satte sig på huk.
Det gör inget, sa Gunilla. Här är ingen åker, det löser sig.
Emil stod bredvid med skrapan lutad mot benet och sneglade efter huset, där datorskärmen blinkade blått bakom fönstret.
Har du inte glömt mobilen? frågade Helge.
Ligger där inne, muttrade Emil.
Det gav Gunilla större glädje än hon ville erkänna.
De första dagarna höll balansen. Gunilla väckte dem med en knackning, de gnällde men kom ned till frukost halv tio. Sen hjälpte de till lite, innan Emil försvann med en bok, eller hörlurarna, eller cykeln; Tyra arrangerade foton, la upp i Story och gosade med Alva.
Reglerna handlade om småsakermobiler låg åt sidan när de åt. Nätterna var tysta. Bara en natt vaknade Gunilla till ljudet av dämpat skratt. Klockan var halv ett.
Ska jag låta det vara, eller gå dit? tänkte hon i mörkret.
Skrattet kom igen, följt av ljudet av ett röstmeddelande. Hon suckade, svepte koftan om sig, och knackade på.
Emil, är du vaken?
Skrattet tystnade.
Mmm…
Dörren öppnades, Emil kisade mot ljuset, ögon röda, håret på ända, mobilen i handen.
Inte sovit än? försökte hon säga lugnt.
Nä, vi ser på film.
Mitt i natten?
Vi har panerat med kompisarna, vi kollar och skriver samtidigt…
Gunilla såg det för sig: ungdomar över hela landet, ihopkopplade i natten.
Kolla, sa hon. Jag har inget emot att du ser film, men blir det för sent orkar du inget i trädgården. Kan vi säga senast tolv?
Han tvekade.
Men de andra…
De är hemma, men du är här. Vi bestämmer så här.
Han kliade sig i nacken.
Okej, tolv då.
Glöm inte att stänga dörren och sänk ljudet.
Tillbaka i sin säng undrade hon om hon varit för snäll. Kanske borde regler vara hårdare som när hennes dotter växte upp. Men nånting tog emot. Tiderna hade förändrats.
Små konflikter växte ändå fram. En dag, i gassande hetta, bad Gunilla Emil hjälpa Helge att bära plankor.
Jag kommer om en stund. sa han, djupt försjunken i skärmen.
Tio minuter senare satt han kvar, plankorna rörde sig inte.
Emil, morfar bär själv nu.
Ska bara skriva klart, fräste Emil.
Måste det skrivas nu? Världen stannar inte om du släpper mobilen.
Han spände blicken.
Det handlar om en turnering. Online. Laget behöver mig.
Hon ville säga att det fanns viktigare saker än datorspel, men såg hans sammanbitna min.
Hur länge pågår det?
Tjugo minuter.
Bra. Om tjugo minuter hjälper du till.
Han nickade, sänkte blicken. Och faktiskt, tjugo minuter senare snörde han på sig skorna.
Så små överenskommelser höll balansen. Tills det en dag brast.
Det hände i mitten av juli. Planen var att åka till torget och handla plantor och mat. Helge hade bett om hjälp, bilen var full, kassarna tunga.
Emil, imorgon följer du och hjälper morfar, jag stannar hemma och kokar sylt med Tyra.
Nej, svarade han genast.
Varför då?
Jag har redan bestämt träff med kompisar i stan, det är en festival musik, food trucks Han fiskade med blicken stöd hos Tyra, men hon ryckte på axlarna. Jag sa det till er.
Hon mindes inte det. Kanske hade han sagt det i förbifarten.
Vilken stad? frågade Helge.
Här, bara till Gnesta. Pendeln går direkt dit.
Skepsis i Helges röst.
Kan du vägen?
Det är nära. Och jag är ju sexton.
Det där “sexton” vägde som ett självklart argument.
Du har fått veta att du inte får åka iväg själv, sa Helge.
Jag är ju med kompisar.
Än värre.
Spänningen ökade mellan fyra tallrikar makaroner. Tyra, som ätit upp längst, sköt undan tallriken.
Kan vi inte göra så här: Morfar tar Tyra till torget, sylt gör vi en annan dag?
Marknaden är bara imorgon, sa Helge. Jag behöver hjälp.
Jag kan! utbrast Tyra.
Du stannar hemma med Gunilla.
Jag klarar mig, avbröt Gunilla. Låt Tyra åka.
Helge såg förvånad och tacksam ut, men mest ihärdig.
Och han då? Ska han bara göra som han vill?
Men började Emil.
Förstår du inte att vi har ansvar för dig här? morfars röst blev hårdare. Det är ingen förort här.
Alltid ska någon bestämma över mig! Kan jag aldrig få bestämma själv?
Stämningen blev tjock som dimma. Gunilla ville säga att hon kunde förstå honom, att hon också en gång längtat ut, men i stället hörde hon sin egen torra röst:
Så länge du bor här, så gäller våra regler.
Han sköt bort stolen abrupt.
Fine! Då stannar jag.
Han smällde i dörren. Tystnad, och ljudet av fotsteg uppför trappan.
Kvällen blev stel. Tyra försökte skoja om någon influencer, men allt blev krystat. Helge satt tyst. Gunilla diskade och tänkte på frasen “våra regler” som klingade skarpt i minnet.
Natten var ovanligt tyst. Ingen duns i trappan, ingen tv ljusstrimma från Emils rum. Kanske sover han ut, tänkte hon.
På morgonen, vid kvart i nio, satt Tyra redan i köket och gäspade. Helge läste sin Dagens Nyheter.
Var är Emil? frågade Gunilla.
Sover väl, mumlade Tyra.
Gunilla gick upp och knackade.
Emil, dags att stiga upp.
Inget svar. Hon öppnade dörren. Sängen slarvigt bäddad, Emils tröja på stolen, laddaren kvar, mobilen borta.
En kall klump i magen.
Han är inte där! ropade hon.
Hur menar du? Helge reste sig.
Rummet är tomt.
De sökte genom hela huset, trädgården, förrådet. Cykeln stod parkerad. Helge slängde en blick mot landsvägen.
Pendeln går 8.40, sa han tyst.
Han kanske bara gick till lekplatsen?
Han känner ingen här.
Tyra grep sin mobil och sms:ade snabbt.
Han läser inte. Bara ett kryss.
“Kryss?” Gunilla förstod inte, men såg på Tyras ansikte att det betydde något obehagligt.
Vad gör vi nu? frågade hon Helge.
Han tvekade.
Jag tar bilen till stationen. Kanske någon sett något.
Jag stannar hemma, sa Gunilla. Om han dyker upp. Tyra, hör av dig om han hör av sig.
När bilen åkte försvann Gunilla ut på verandan med diskhandduken i knutna händer. Bilder snurrade i huvudet: Emil ensam på perrongen, Emil som tappar mobilen, eller…
Skärp dig, sa hon till sig själv. Han är inte liten. Han är inte dum.
En timme passerade. Tyra kontrollerade mobilen gång på gång.
Vid elva kom Helge tillbaka, trött och tom.
Ingen har sett honom. Och jag kollade hela Gnesta också
Han kanske åkt in till festivalen, viskade Gunilla.
Med vad då? Pengar?
Han har Swish på mobilen, sa Tyra. Och kortet.
Han och Gunilla såg på varandra. För dem fanns pengar i plånbok, för barnen på nätet.
Ska vi ringa hans pappa? frågade Gunilla.
Gör det, sa Helge.
Samtalet var svårt. Sonen svor, frågade varför de inte haft uppsikt. Gunilla lade ifrån sig luren med bly i kroppen.
Han är inte försvunnen, mormor, sa Tyra tyst. Bara sur.
Sur och borta, svarade Gunilla.
Dagen sniglade sig fram. De försökte sysselsätta sig: Tyra kokade sylt, Helge gick till skjulet, men allt gick med motstånd. Tyras telefon var tyst.
Solen nådde trädtopparna när grindlåset gnisslade. Gunilla, som just satt med te, hoppade till. Emil stod där, dammig, i samma t-shirt, ryggsäcken över axeln, trött men hel.
Hej, sa han lågt.
Gunilla reste sig, ville rusa fram, men stannade.
Var har du varit?
I stan, han tittade ned. På festivalen.
Själv?
Med några från byn bredvid. Hade chattat med dem.
Helge kom ut med trasan i handen.
Har du förstått hur vi…
Jag försökte skriva, men mobilen dog. Glömde laddaren.
Tyra skyndade fram.
Jag har skickat 30 meddelanden!
Kunde inte svara. Inte med mening. Han såg långsamt på dem alla. Jag trodde ni bara skulle säga nej igen. Så… jag gick ändå.
Så beslutade du själv, sa Helge stelt.
Tystnaden blev tjock igen. Men nu fanns trötthet där.
Kom in och ät, sa Gunilla. Sen pratar vi.
Emil åt som om han svultit. Allt är så dyrt, muttrade han. Era food trucks…
Hon lät det passera.
När det blev svalare satt de ute.
Okej, sa Helge, du vill ha frihet, och vi måste veta att du överlever dagen. Kan vi säga: du berättar i förväg om du vill åka nånstans, vi diskuterar, hittar lösning tillsammans. Men försvinna så härdet får inte hända igen.
Och om ni säger nej?
Då får du vara sur, sa Gunilla. Och ändå hjälpa till på torget.
Han såg på henne, blicken sårbar och vilsen.
Jag ville bara bestämma själv.
Det får du gärna, sa hon. Men ansvar handlar också om dem som väntar på dig.
Hon överraskades av sin egen ton. Inget gnäll, bara fakta.
Han suckade.
Okej. Jag fattar.
Sista sak, sa Helge. Dör mobilen, försök hitta laddare och meddela oss.
Okej.
De satt tysta. Katten jamade i rabatten. Läderkoppel rasslade borta på gårdsplanen.
Hur var festivalen? undrade Tyra.
Musiken sög, maten var god.
Har du bilder?
Mobilen dog.
Så typiskt! skrattade Tyra.
Ett spänt skratt släppte. Efter den dagen blev allt lite mjukare. Gunilla och Helge satte sig på kvällen och skrev en lista: gå upp senast tio, hjälpa till två timmar per dag, säga till om man går iväg mobiler borta vid matbordet. Lappen fästes med magnet på kylen.
Precis som kolloschema, ironiserade Emil.
Familjekollo, svarade Gunilla.
Tyra la till egna: Ni får inte ringa hela tiden när jag är vid sjön. Och ingen kommer in utan att knacka.
Vi knackar alltid, sa Gunilla.
Emil la till: Det gäller ju åt båda håll.
Nya rader skrevs in. Helge gruffade men skrev under.
Saker blev naturligare. En kväll drog Tyra fram ett slitet sällskapsspel.
Kan vi spela?
Det brukade jag vinna som liten, sa Emil.
Helge först protesterade, men hamnade ändå vid bordet och visade sig minnas reglerna bäst av alla. Skratten var äkta. Mobilerna glömdes.
Att laga mat blev deras gemensamma sak. Gunilla sa en lördag:
Idag lagar ni middagen. Vad ni vill, och ätbart.
Vi? båda såg chockade ut.
Ja. Ni.
De tog det på allvar. Tyra googlade en poppis rätt, Emil hackade lök, de gnabbades om detaljer. Doften av stekt smör blandades med krasch av porslin.
Bara vi inte får magsjuka, muttrade Helge, men åt upp allt.
I trädgården hittade de också sin kompromiss. Istället för tvång fick de varsitt “lotteri” att sköta. Tyrus jordgubbsrad sken av kärlek och foton i Storyn, Emils morötter blev aldrig riktigt vattnade på hösten blev skörden därefter.
Lärt dig nåt? undrade Gunilla.
Morötter är inte min grej, sa Emil.
De skrattade tillsammans.
Mot slutet av sommaren hade huset hittat sin rytm. Frukostarna delades, dagarna levdes olika, kvällarna bands ihop igen. Ibland satt Emil uppe länge, men stängde av tolv. Tyra försvann ibland till stranden med grannens dotter, men SMS:ade alltid var hon befann sig.
Fortfarande tjafsade de om musik, disk, saltmängd. Men det kändes mer som samboende än krig mellan generationer.
Sista kvällen bakade Gunilla äppelkaka. Doften fyllde huset, vinden drogs in via verandan där packade ryggsäckar stod.
Foto! sa Tyra när kakan skars upp.
Inte till er Story nu igen sa Helge, men tystnade.
Bara för oss, sa Tyra.
De gick ut i trädgården. Solen dalade över äppelträden. Tyra satte upp mobilen på ett upp och nervänt ämbar, sprang tillbaka.
Mormor i mitten!
De samlades, lite klumpigt, men nära. Emil snuddade vid Gunillas armbåge, Helge ställde sig intill. Tyra drog armen kring dem.
Le! sa hon.
Kameran klippte två gånger.
Kolla! Tyra visade.
På bilden: Gunilla i förkläde, Helge i rutig skjorta, Emil med rufsigt hår, Tyra i neontröja. Men nånting höll dem ihop.
Kan du skriva ut bilden åt mig? sa Gunilla.
Självklart, jag mejlar den! Tyra log.
Men jag har ju ingen skrivare sa Gunilla förvirrat.
Kom och hälsa på i Stockholm, så fixar vi. Eller så tar jag den nästa gång.
Hon nickade. Inombords var hon lugn. Inte för att allt var löst eller lätt hädaneftertvärtom, tjafs skulle alltid komma. Men någonstans mellan deras regler och deras frihet hade det vuxit upp en stig, som man alltid kan gå fram och tillbaka på.
Senare den kvällen, när barnen lagt sig, gick Gunilla ut på trappan. Stjärnor tindrade över taken. Allt i huset andades lugn. Hon drog koftan tätare om sig, lyssnade på stillheten.
Helge kom ut. Satte sig bredvid.
Åker imorgon.
Ja.
De satt tysta.
Det gick ju ändå, sa han till slut.
Ja. Vi lärde oss kanske nåt, båda parter.
Frågan är bara vem som lärde sig mest, flinade han.
Hon log. I Emils rum var det mörkt, samma i Tyras. Mobilerna låg nog och laddade på nattduksbordet, sög kraft till nästa dag.
Gunilla gick in, låste dörren, och sneglade på lappen med regler på kylskåpet. Hörnen hade börjat vika sig, pennan låg kvar. Hon strök med fingret längs signaturerna och tänkte att den här lappen nog skulle behöva skrivas om nästa sommar. Något nytt lägga till, annat stryka. Men det viktiga skulle alltid finnas kvar.
Med den tanken släckte hon i köket och gick och la sig, med känslan av att hemmet nu rymde plats för vad framtiden än förde med sig.
Det blev en sommar där jag förstod: regler håller ihop en familj, men det är lyhördheten för varandras behov som gör att man trivs tillsammans. Man måste kompromissabåde för att unga ska få växa och vuxna våga släppa taget. Och ibland är det viktigaste bara att säga: vi gör så gott vi kan, tillsammans.
