SOM ETT FRIMÄRKE… – Ilja har lämnat Katja, – mamma suckade tungt. – Vad menar du? – fattade jag inte. – Jag är själv helt förvirrad. Han var borta på tjänsteresa i en månad. Kom hem helt förändrad. Sa till Katja: “Förlåt, jag älskar en annan”, – mamma blev tyst och stirrade ut i tomheten. – Sade han verkligen så? Det måste vara ett missförstånd. Usch, – jag började ilskna till på min systers man. – Sonja ringde, säger att mamma mår dåligt och har ringt ambulansen. Tydligen fick Katja något neurologiskt problem med att svälja, – mamma såg bekymrad ut och blinkade hastigt. – Det ordnar sig, mamma. Katja kanske inte borde ha satt sin man på piedestal jämt, liksom dansat runt honom. Nu får hon lida. Stackars henne. Jag hoppas Ilja inte menar allvar med den där nya… Han älskar Katja och Sonja, – jag ville inte tro det jag hörde. …Ilja och Katja hade varit stormkära, passionerade. Gifta efter två månader, dottern Sonja föddes. Allt var lugnt och stabilt – tills allt rasade. En riktig lavin… Jag skyndade förstås till Katja. Det är svårt att tala om känsliga saker, särskilt med någon nära. – Katja, hur kunde det bli såhär? Förklarade Ilja sig ens? – Åh Nina, jag är i chock. Var kom den här kvinnan ifrån? Har hon förhäxat honom? Ilja sprang till henne som besatt. Han sa att livet måste gå vidare, att han måste följa sitt hjärta. Han kastade ner sina saker och drog. Det känns som att ha blivit släpad med ansiktet över asfalten… Jag förstår ingenting, – Katjas tårar rann oavbrutet. – Vänta bara, Katja. Din rymmare kanske ångrar sig. Det händer den bästa, – jag kramade min gråtande syster. Flyktlingen kom aldrig tillbaka. Ilja slog sig ner i en annan stad. Med en ny hustru. Ksenia var arton år äldre än Ilja. Men åldersskillnaden hindrade dem inte att älska och vara lyckliga. “Själens ålder spelar ingen roll”, brukade Ksenia säga. Ilja var förförd av sin nya fru. Hon blev hans fyr i livet. Ksenias personlighet var… speciell. Hon kunde älska, och hon kunde låta bli. Fri och vildväxande. Hon kunde säga de mjukaste ord – eller hugga till med sylvass ärlighet. Ilja dyrkade Ksenia. Ofta tänkte han: – Var har du varit hela mitt liv, min Ksenia… Halva livet har jag letat efter dig… Och Katja? Katja beslöt att hämnas på alla män. Hon var vacker, både kvinnor och män vände sig om efter henne. På jobbet inledde hon en romans med chefen. Han friade: – Katja, gift dig med mig. Jag gör dig rik. – Jag vill inte gifta mig, Dmitri, jag har fått nog… Kan vi inte åka till havet istället? Jag vill ta med Sonja, – Självklart, älskling… Sanny var enklare. Han hjälpte hemma, fixade i Katjas lägenhet. Han var redan gift. Katja lät sig hänga på båda… Kärlek fanns inte längre. De hjälpte henne bara att bära sorgen. Katja saknade Ilja. Hon drömde om honom. Vaknade ofta med tårar. Minnena plågade henne. “Hur släpper man taget om någon? Varför räckte jag inte till? Jag försökte alltid vara perfekt… Vi grälade aldrig…” Många år gick. Katja fortsatte som förr: nu en leende blick till Dmitri, nu skickade hon hem Sanny till hans familj. Sonja var 20 när hon bestämde sig för att besöka sin pappa. Hon tog tåget. På vägen funderade hon på vad hon skulle säga till… rivalen Ksenia. Hon kom fram till den nya staden. Ringde på dörren. – Du är nog Sonja, – en spännande kvinna öppnade dörren. “Mamma är mycket vackrare”, tänkte Sonja. – Är du Ksenia? – Ja. Kom in. Pappa är inte hemma men han kommer snart, – Ksenia bjöd in Sonja i köket. – Hur har ni det? Hur mår din mamma? – Ksenia blev nervös. – Vill du ha te eller kaffe? – Ksenia, hur fick du pappa att lämna oss? Han älskade mamma, det vet jag, – Sonja såg rakt på Ksenia. – Sonja, man kan inte förutse allt i livet. Det finns inga garantier i kärlek. Ibland kommer en oväntad passion. En träff förändrar allt… Ödet styr oss, ibland förstår vi inte varför. Ibland måste man byta danspartner. Det är obegripligt, – Ksenia satte sig trött på en stol. – Men ska man inte kunna stoppa sig själv? Tänka på familjen… – Sonja förstod inte. – Ibland går det inte, älskling, – svarade Ksenia kort. – Tack för ärligheten, – Sonja ville inte ha kaffe. – Sonja, vill du ha ett litet råd? Män är som frimärken: ju mer man spottar på dem, desto hårdare sitter de fast, – skrattade Ksenia. – Och med män ska du vara både stål och sammet… Vi har förresten precis grälat, din pappa och jag. – Tack, men får jag vänta på pappa? – Han har bott på hotell i en vecka. Här är adressen, – Ksenia skrev ner den på en lapp. – Ta den. Sonja blev nästan glad. Nu kunde hon träffa pappa ifred. – Hej då. Tack för kaffet, – Sonja skyndade iväg. Hon hittade hotellet. Knackade på. Ilja blev glad att se sin dotter. Lite generad. – Sonja, jag skulle egentligen hem i dag… Du vet, bråk och allt sånt där… – Pappa, det är ert problem. Jag ville bara se dig, – Sonja tog försiktigt pappa i handen. – Hur är det med mamma? – Bra. Vi har vant oss vid att vara utan dig, – Sonja suckade. De hade en varm kväll på hotellrummet, med skratt, tårar och ett stilla samtal… – Pappa, älskar du din Ksenia? – frågade Sonja plötsligt. – Väldigt mycket. Förlåt mig, min dotter, – svarade Ilja. – Jag förstår. Nu måste jag gå. Mitt tåg går snart, – Sonja reste sig. – Kom och hälsa på, Sonja. Vi hör ju ihop, – Ilja såg ner. – Ja, vi ses… – Sonja försvann snabbt ut. Hemma bestämde sig Sonja att följa Ksenias råd: Inte älska, inte lita på tomma ord, inte bry sig om… Men tre år senare dök den rätte upp. Kirill. Han var Sonjas själsfrände. Skickad från ovan… Sonja kände det direkt. Så annorlunda… När man hittar “sin”, blir allt annat smaklöst… Kirill höll om sin kvinna med hjärtat och släppte henne aldrig. Han rörde vid Sonjas själ. Hon blev förälskad, gränslöst och villkorslöst…

FRIMÄRKET
Oskar har lämnat Linnea, mamma suckar tungt.
Vad menar du? frågar jag förvånat.
Jag förstår det inte själv. Han var på tjänsteresa i en månad. Kom hem helt förändrad. Sa till Linnea att han älskar en annan, förlåt, säger han, mamma stirrar tomt framför sig.
Sa han verkligen så? Det måste vara ett missförstånd. Usch, jag känner ilskan stiga mot min systers man.
Elin ringde och sa att mamma mår dåligt, hon kallade på ambulansen. Det visar sig att Linnea fått någon neurologisk svårighet att svälja, mamma blinkar ofta och verkar frånvarande.
Lugna dig, mamma. Det är klart att det inte var så klokt av Linnea att alltid sätta Oskar på piedestal hemma. Och hon fjäskade alltid för honom. Nu får hon ta konsekvenserna. Så synd om henne. Jag hoppas verkligen det inte är så allvarligt mellan Oskar och den andra Han älskar ju Linnea och Elin, jag vägrar tro det jag hört.

Oskar och Linnea blev våldsamt förälskade, det var passion mellan dem. De gifte sig efter bara två månaders bekantskap. Deras dotter Elin föddes. Allt i deras liv rullade på lugnt och stabilt och så, plötsligt
Allt rasar ned för berget

Så jag åker direkt till min syster. Det är svårt att prata om så känsliga saker särskilt när det gäller någon nära.
Linnea, vad har hänt? Sa Oskar åtminstone varför? Har han blivit galen? jag bombarderas av frågor.
Åh, Maja, jag vet inte själv. Var kom hon ifrån? Har hon förtrollat honom eller? Oskar sprang iväg till henne, som besatt. Går inte att stoppa. Han sa bara, Linnea, livet ska levas, inte rinna ifrån en. Kastade ihop sina saker och drog. Det känns som om jag blivit släpad över kullersten i regn. Jag fattar ingenting Linnea gråter otröstligt.
Vi väntar, Linnea, kanske kommer han till sans. Allt kan hända, jag kramar min snyftande syster.

Flyktingen återvänder aldrig.
Oskar har slagit sig ner i Göteborg. Med ny fru.
Kerstin var arton år äldre än Oskar men det störde inte deras kärlek. Själen har ingen ålder, brukade Kerstin säga.
Oskar var bländad av Kerstin; hon blev hans ledstjärna.

Hennes personlighet gick inte av för hackor
Hon kunde älska, och låta bli att älska. Helt vildvuxen och fri. Ena stunden öste hon kärleksfulla ord, andra stunden stacks hon med tungan.
Oskar dyrkar Kerstin.
Han fascineras ständigt:
Var har du varit hela mitt liv, min lilla Kerstin Halva mitt liv har jag letat efter dig

Linnea bestämmer sig nu för att hämnas på alla män, utan undantag.
Vacker var hon. Kvinnor och män vände sig om efter henne.
På jobbet började hon en flirt med chefen Håkan. Snurrade till det fullständigt för honom.
Linnea, gift dig med mig. Jag gör dig rik, lovar! Du kommer vara min prinsessa.
Jag vill inte gifta mig, Håkan, det räcker nu Bättre vi drar till havet, vill att Elin får lite frisk luft, Linnea blinkar lekfullt.
Ja, låt oss göra det, älskling

Anders var enklare. Hjälpte till hemma, fixade med renoveringen i Linneas lägenhet.
Han friade aldrig, han var redan gift
Linnea hade båda runt lillfingret.
Men kärlek? Nej. De hjälpte henne bara orka vardagen, slingrade gråten i byrålådan, och det var allt.
Hon längtar efter Oskar. Ser honom i drömmen om nätterna. Vaknar i onödiga tårar. Minnena svider och hjärtat krampar. Dragningen till Oskar är svår att förklara.
Hur släpper jag taget om en människa? Vad var det jag gjorde för fel? Jag var ju så snäll, så omhändertagande, alltid lydig. Vi bråkade aldrig

Många år går.
Livet för Linnea rullar på: ibland ler hon gåtfullt mot Håkan, ibland skickar hon hem Anders till hans familj.

När Elin fyller tjugo bestämmer hon sig för att besöka sin pappa.
Hon tar tåget ner. Hela resan undrar hon hur hon ska börja prata med Kerstin, den andra kvinnan.

I Göteborg ringer hon på dörren.
Är du Elin? En karismatisk kvinna öppnar dörren.
Mamma är ändå mycket vackrare, tänker Elin.
Och du är Kerstin? gissar Elin.
Ja, kom in. Pappa är inte hemma men han kommer snart, Kerstin visar Elin till köket.
Hur har ni det? Hur mår mamma? Kerstin pillar omkring, Te eller kaffe?
Kerstin, hur lyckades du vinna över pappa? Han älskade ju mamma, det vet jag, Elin tittar rakt in i Kerstins ögon.
Elin, allt går inte att kontrollera i livet. I kärlek finns inga garantier. Ibland slår blixten ner, passionen bestämmer, ibland räcker ett möte. Något större för oss samman. Ibland förstår vi inte varför. Då får man byta danspartner mitt i alltihop. Det går inte att förklara, Kerstin sätter sig trött på stolen.
Men kan man inte stoppa sig själv? Tänka på familjen, sitt ansvar Elin vill inte förstå.
Nej, det går inte, hjärtat, säger Kerstin enkelt.
Tack för ärligheten, Elin rör inte kaffet.
Vill du ha ett busigt råd, Elin?
Män är som frimärken: ju mer du slickar på dem, desto hårdare fastnar de, Kerstin skrattar till, Man ska vara stål i ena stunden, sammet i nästa. Förresten, jag och din pappa har bråkat rejält.
Tack för rådet. Kan jag vänta på pappa här? Elin blir orolig.
Vet inte. Han har bott på hotell en vecka. Jag kan skriva adressen åt dig, Kerstin river av en lapp, Här.
Elin känner sig nästan lättad. Nu kan hon prata med pappa i fred.

Hej då. Och tack för kaffet, Elin försvinner fort ut.
Hon hittar hotellet och knackar på pappans dörr.
Oskar blir överraskad och faktiskt glad att se sin dotter. Han ser lite generad ut.
Elin, jag tänkte ta mig hem idag du förstår, vi har bråkat.
Pappa, det är mellan er. Jag ville bara träffa dig, Elin tar varsamt pappans hand.
Hur mår mamma? frågar Oskar av någon anledning.
Bra, pappa. Vi har vant oss utan dig, Elin suckar.
De får en lugn kväll på hotellrummet, skrattar och gråter, pratar om allt.

Pappa, älskar du verkligen Kerstin? frågar Elin plötsligt.
Mycket. Förlåt, min dotter, svarar Oskar.
Jag förstår. Jag måste gå. Tåget går snart, Elin börjar packa ihop.
Kom och hälsa på, Elin. Vi är ju ändå familj, Oskar sänker blicken.
Ja, självklart Elin smiter ut ur hotellet.

När hon kommer hem bestämmer hon sig för att följa Kerstins råd.
Inte älska för lätt, inte tro på mäns tomma löften. Bara blåsa bort dem

Men tre år senare dyker någon speciell upp. Carl. Han är skapad för just Elin. Skickad från ovan
Elin känner det genast. Hon märker det direkt
När den rätte dyker upp, bleknar allt annat

Carl omfamnar Elin med själen, släpper henne aldrig. Han når hennes inre på riktigt. Elin ger sig hän, villkorslöst. Helt och fulltOch när Carl i tystnaden en kväll säger:
Elin, vad tror du om oss? Om livet?
svarar hon utan betänketid:
Jag vet bara en sak. Aldrig mer ska jag samla på frimärken, aldrig slicka på någon tom yta bara för att fästa. Jag vill ha äkta, jag vill ha hela, jag vill ha oss.

Carl skrattar, drar henne närmare. Hon lutar huvudet mot hans axel och känner hur all gammal sorg och saknad rinner bort, som färgat regnvatten i en vårflod. Hon är fri.

Där, i mörkret som doftar nyklippt gräs och framtid, lovar hon sig själv att aldrig mer fråga vad hon gjorde för fel, aldrig låta någon bestämma hennes värde eller styra hennes hjärta.

Och när stjärnorna tänds över stadens tak inser Elin vad ingen någonsin sagt henne:
Livet är ingen samling, ingen serie av frimärken prydligt på rad. Kärlek måste släppas lös för att blomstra. I det ögonblicket är Elin hemma.