Vet du, jag minns så väl när vi var ett gäng tjejer som satt på ett kafé i Stockholm och diskuterade kärlek och livet. Jag var så bestämd då man gifter sig en gång och man håller ihop tills sista andetaget. Inte det där eviga snurrandet runt för att leta efter någon bättre, tills det bara återstår ett halvätet äpple av en själv. Gifta män, det var tabu för mig. Varför ens flirta, tänkte jag, det leder bara till olycka för båda och det där smygandet slutar alltid med att lyckan går förbi.
Mina föräldrar är ett tydligt exempel för mig. Femtio år tillsammans. De är min ledstjärna och jag intalade mig själv att när jag hittat min människa, då ska jag vara rädd om honom som om han vore mitt allra käraste. Mormor brukade alltid säga kloka saker och jag litade blint på hennes ord. Jag var runt tjugo då och uppriktigt övertygad.
Mina tjejkompisar flinade lite:
Kom igen, Linnéa, låt oss se när du blir kär i nån gift snubbe om du släpper honom så lätt då!
Men de visste inte att min mamma, innan hon gifte sig, faktiskt fick min storasyster från ett helt annat håll än pappa. Det var en skandal i byn i Småland, en sån där som folk aldrig glömmer. Fem år senare kom jag, men då var allt lagligt och mamma och pappa tågade genom livet tillsammans. Vi var tvungna att flytta från byn på grund av allt snack, och jag lovade mig själv redan som ung inga barn utanför äktenskapet, och inga gifta män.
Men livet har ju sina egna idéer.
Min syster Signe och jag har aldrig varit riktigt sams. Hon tror ständigt att jag är föräldrafavoriten och har alltid varit svartsjuk. Vi har liksom tävlat om föräldrarnas kärlek, vilket såhär i efterhand känns rätt löjligt.
Det var på en klubb i Göteborg jag träffade Johan. Han gick på officersprogrammet och jag hade precis börjat som undersköterska. Det blev kärlek vid första ögonkastet mellan danserna, och efter bara en månad gifte vi oss. Jag kände mig som en trast på väg mot fågelbordet, så förtrollad av honom. När Johan tog examen fick han placering långt bort från mitt hem, så vi flyttade. Saknaden gjorde att småbråken började. Det fanns liksom ingen att prata med mamma bodde ju i Finland då.
Så kom lilla Tova till världen. Det var tidigt 90-tal och hela Sverige kändes snurrigt.
Johan muckade och började dricka mer och mer. Först tyckte jag synd om honom, försökte peppa och trösta: Det ordnar sig, stå ut bara. Han lyssnade, men inte riktigt ändå:
Linnéa, jag vet allt det där, men det går inte att sluta. Full, då är allting okej, sa han mellan varven.
Efter ett tag försvann han hemifrån ibland, först bara någon dag, sedan veckovis. En gång var han borta en hel månad. När han kom hem slängde han ett portfölj med sedelbuntar i på köksbordet.
Vad är det här, undrade jag skeptiskt.
Spelar ingen roll, ta pengarna. Handla det du vill, det kommer mer, sa Johan stolt.
Jag gömde portföljen, rörde den aldrig. Fick dåliga vibbar. Så stack han igen, dök inte upp förrän ett halvår senare, utmärglad och sur. Ögonen döda.
Linnéa, ta av dig dina guldsmycken nu. Jag måste betala tillbaka till viktiga personer, sa han och tittade på mig under lugg.
Ursäkta? De har jag fått av mina föräldrar, aldrig att du får dem, sa jag och började bli rädd.
Han blev hotfull och gick närmare. Jag sprang ut i köket och hämtade portföljen:
Ta det här istället. Tova och jag klarar oss ändå.
Han öppnade och kollade:
Har du tagit nåt härifrån?
Aldrig, det där är inte för oss.
Det räcker ändå inte, suckade han. Får klura på något.
Sen var han mjuk mot mig igen på natten, liksom ursäktande. Jag älskade honom fortfarande, förlät allt.
Nästa morgon var han på väg bort igen.
Hur länge den här gången, Johan?
Vet inte, Linnéa. Vänta på mig. Och så försvann han.
Jag väntade. Ett år, två
På jobbet började en läkare, Ola, flirta med mig. Han var gift. Jag tvekade, inte bara på grund av hans fru jag hade inte sett min egen make på mer än två år. Johan hörde aldrig av sig, inte ett kort, inget samtal.
Sen blev det jul, allt var pynt och apelsiner. Då ringer det på dörren det är Johan.
Jag springer rakt i famnen på honom:
Äntligen! Var har du varit?
Han stänger av min glädje direkt:
Ta det lugnt, Linnéa. Vi måste skilja oss snabbt. Jag har fått en son med en annan och han måste ha sin pappa.
Jag blev tom. All kärlek försvann som en vindpust. Men det var som att jag visste redan. Lugnt bara:
Okej, Johan. Som man bäddar får man ligga. Efter helgerna fixar vi papperen. Du vill inte träffa Tova då? Din dotter är ju hos sin kompis men jag hämtar henne gärna, så får ni ses. Hon blir också utan pappa nu.
Förlåt, hinner inte. En annan gång, svarade han och gick.
Den gången kom aldrig mer. Johan såg aldrig Tova. Främmande blev vi för varann.
Ola såg min ensamhet, och snurrade upp mig i förälskelsen. Jag brydde mig tillslut inte om att han var gift eller hade barn. Allt var utsuddat. Han var så omtänksam, så charmig. Vi hade en romans i tre år. Till slut friade han.
Nej, Ola. Vi kan inte bygga vår lycka på tårarna från din fru och dotter. Vi ska gå vidare på varsitt håll, sa jag, även om det stockade sig i halsen.
Det var svårt, men jag bytte jobb och försökte glömma.
Sedan dök Patrik upp i mitt liv, en patient jag vårdade. Han var skämtsam, alltid glad, och lyckades charma mig totalt. Han hade också en son, Jesper, som hans exfru lämnat kvar när hon startade ny familj, och Tova blev snabbt kompis med honom.
Jag och Patrik blev tajta och byggde upp ett nytt, varmt liv tillsammans. Våra barn växte upp som syskon, och vi löste alla bekymmer ihop. Inga hemligheter. Jag har haft tur med min andra man och värnar om honom som om han vore det viktigaste jag har. Han är mitt allt.
Nu har vi varit gifta i trettio år. För inte så länge sen ringde Johan till min mamma och sa:
En sån kvinna som Linnéa har jag aldrig träffat i hela mitt livOch ibland, när solen faller in över vårt kök och kaffedoften blandas med Patriks skratt och barnbarnens små fötter trummar mot trägolvet, ser jag tillbaka på alla de där klara löftena och allt som blev annorlunda ändå. Livet snurrar vidare, och jag är inte bitter, inte ens på Johan eller Ola. Mormor brukade säga att det är skammen som förstör, inte snedstegen. Kanske hade hon rätt.
På julaftonskvällen, när vi sitter samlade i soffan med värmeljusen tända, lägger Patrik sin hand över min. Han ser på mig med den där glimten som fortfarande får mitt hjärta att slå dubbelslag.
Vi har haft tur, Linnéa, säger han lågt så bara jag hör. Men jag tror vi också har kämpat oss hit.
Jag nickar. För det är sant och värt allt. Kanske är det inte blodslinjer eller obrutna löften som bygger en familj, utan allt vi vågar förlåta och välja om och om igen. Jag lutar huvudet mot hans axel, lyssnar på sorlet från våra barn och barnbarn, och tänker att just här, just nu, är livet precis så rikt och fulländat som jag en gång hoppades.
Äntligen känner jag mig hemma på riktigt.
