SOM EN FÅGEL EFTER LOCKBETET
Tjejer, man gifter sig för livet. Man ska vara med den man älskar tills sista andetaget. Inte irra runt i världen för evigt i jakt på en annan hälft. Då blir man bara ett halvätet äpple.
En gift man, det är förbjudet område. Försök inte ens inleda något med honom. Ni kanske tror att jag ska bara ha lite romans, sedan går vi skilda vägar. Det är självmord. Båda dras ner i avgrunden. Lyckan går er säkert förbi.
Mina föräldrar har varit tillsammans i femtio år. De är mitt levande exempel. Jag ville hitta min egen stora kärlek och vårda den med allt jag har så har jag tänkt ända sedan jag fyllde tjugo. Allt detta är det mormor som bankat in i mitt huvud. Och henne litade jag alltid blint på.
Vännerna småskrattade åt mig:
Tror du på det där, Lovisa? Vi får allt se vad du säger den dagen du själv får känslor för en giftis!
Jag berättade förstås inte att min mamma fick min storasyster långt innan hon gifte sig. Ingen visste ens vem pappan var. Det var en skamfläck som aldrig försvann i vår lilla by i Småland. Fem år senare blev jag till den här gången inom äktenskapet. Pappa blev blixtförälskad i mamma, och sedan lämnade de allt för att börja ett nytt liv tillsammans. Det var också därför jag tidigt bestämde mig: Inga barn utanför äktenskap. Inga låneböjande förhållanden.
Men livet hade sin egen plan.
Jag och min syster Selma har alltid haft svårt för varandra. Hon ser alltid på mig som att jag är föräldrarnas favorit, fast det inte är sant. Det där har skapat en tyst tävling mellan oss vem kan få mest kärlek och uppmärksamhet hemma? Barnsligt, jag vet.
Jag träffade Henrik på en studentfest i Lund. Henrik var nybliven officer, jag arbetade som undersköterska på sjukhuset. Vi dansade hela kvällen, och tycke uppstod direkt. Efter en månad gifte vi oss. Jag var som en liten stare, helt trollbunden av hans lockelse.
När Henrik var klar med officersutbildningen flyttade vi till förläggningen han blivit tilldelad. Det var långt från mitt barndomshem. Ensamheten knackade snart på; bråken och missförstånden blev fler. Jag saknade någon att prata med. Mamma hade flyttat till Danmark och gick inte att nå.
Så föddes vår lilla Elin. Det var mitt i nittiotalets ekonomiska kris allt var osäkert. Henrik lämnade officersyrket och började dricka ofta. Först tyckte jag synd om honom. Jag tänkte: det vänder nog, vi får hålla ut.
Han lyssnade med halvt öra:
Lovisa, jag fattar vad du säger, men jag kan inte sluta. Tar jag några öl känns allt lättare.
Sen började han försvinna hemifrån utan att säga vart han gick. Ibland en dag, ibland en vecka. En gång var han borta en hel månad och kom hem med en portfölj, full med tjocka knippen tusenlappar.
Var kommer pengarna ifrån? frågade jag, på min vakt.
Det spelar väl ingen roll, Lovisa? Ta dem, handla vad du vill. Fler pengar kommer, sa Henrik stolt.
Jag gömde portföljen. Orört, rörde inte en krona.
Så försvann han igen. Kom tillbaka efter ett halvår. Mager och sliten, med tom blick.
Lovisa, ta av dig guldringarna. Jag måste betala tillbaka till folk man inte leker med, sa han dystert.
Aldrig. Det här smyckena fick jag av mina föräldrar. Får du dem så får du slå mig först! Vad håller du ens på med – du har ju en familj, skrek jag.
Skrik inte. Det är krångligt Kan jag lita på att du hjälper mig? sa han och tog ett steg närmare.
Jag blev rädd, hämtade fram portföljen och räckte den till honom.
Varsågod, ta dina pengar. Jag klarar mig med Elin ändå.
Henrik öppnade och räknade.
Har du tagit något?
Inte en krona. De där pengarna är inte våra
Det räcker ändå inte, suckade han. Jag får försöka ordna det på något annat sätt.
Han gav mig sedan en natt jag aldrig glömmer. Och jag, jag älskade honom fortfarande, släppte allt, förlät allt.
Nästa morgon packade han ihop.
Hur länge blir du borta? frågade jag, trånande efter hans blick.
Vet inte Lovisa. Vänta bara, sa han, kysste mig och stängde dörren bakom sig.
Och jag väntade. Ett år. Två
På sjukhuset började en läkare, Lars, uppvakta mig. Han var gift, och det stoppade mig men samtidigt förstod jag inte längre vad jag skulle göra. Jag var ju gift, men min man verkade försvunnen för evigt. Inga brev, inga samtal från Henrik.
Nyår närmade sig. Pomelo- och clementinskyltarna i butikerna överallt; folk packade presenter, glada barn. Telefonen ringde. Där stod Henrik i dörren.
Jag kastade mig om halsen på honom.
Äntligen hemma! Vart har du varit, Henrik?
Vänta med kyssarna, Lovisa Vi måste skilja oss så fort vi kan. Jag har fått en son. Han ska inte behöva växa upp utan pappa, sa han och såg på mig med skuld.
Det snurrade till. Kärleken jag burit på blev till glöd under aska. Men jag sa inget.
Okej, Henrik. De säger att suset vatten aldrig går tillbaka i bäcken. Jag håller dig inte kvar. Efter helgerna går vi till domstolen. Allt blev ändå upp och ner i vårt liv.
Vill du träffa Elin? Hon är hos en kompis nu. Jag kan hämta henne så du får säga hej. Hon blir nu utan pappa, sa jag, och ville såra honom tillbaka.
Hinner inte, kanske nästa gång, sa han och gick.
Men något nästa gång blev det aldrig. Henrik och Elin möttes aldrig igen. Två närstående blev till främlingar.
Lars märkte min ensamhet och svepte in mig i en storm av romantik. Jag brydde mig till slut inte om att han redan hade fru och barn. Gränserna suddades ut.
Lars kunde konsten att förföra. Jag föll för honom helt. Vår romans pågick i tre år. Han friade till och med.
Nej, Lars. Vår lycka kan inte byggas på tårarna från din fru och dotter. Vi har varsitt öde, pressade jag fram, med gråten i halsen.
Jag bröt oss isär, men tvingades byta sjukhus för att komma ur hans närhet ur sikte, ur sinne.
Så mötte jag Daniel.
Han var ensamstående pappa hans ex hade gått vidare, bildat nytt med någon annan, Daniel blev kvar med sonen.
Vi träffades när han låg inne på mitt nya jobb. Daniel skämtade jämt, och det ledde oss rakt in i värme och kärlek.
Hans son Emil var sju, min Elin åtta. Vi kom samman under lyckliga stjärnor. Allt klaffade; vi gjorde allt tillsammans, skapade vårt trygga hem, inga hemligheter fanns. Med Daniel hade jag äntligen tur med kärleken. Jag håller hårt i honom han är mitt allt.
Snart trettio år gifta
Nyligen ringde Henrik till min mamma och sa:
En kvinna som Lovisa, henne hittar man bara en gång i livetEn kväll satt jag och Daniel på altanen när sommarluften doftade lindblommor. Elin och Emil lekte med ficklampor bland buskarna. Daniel granskade min hand, vände och vred på den som om han letade efter ett märke av mitt förflutna.
Trodde du någonsin att det skulle bli så här? frågade han.
Jag tänkte på mormor, på mammas tystlåtna styrka, på Selmas alltid vaksamma blick. På Henrik, som försvann i natten. På vinglandet mellan skuld och längtan med Lars. På alla gränser som prövats och passerats, brutits och lagats. Men också på min dotter nu skrattet som studsade mellan väggarna, tryggheten i hennes ögon när hon såg på Daniel.
Nej, sa jag. Men det blev så. Kanske var det det som var meningen hela tiden. Att gå vilse och hitta något bättre.
Han log och slöt min hand i sin. Barnen sprang förbi oss och kastade famnar av ljus över gräsmattan. För första gången kände jag att hela livet, med dess kaos och sprickor, faktiskt fogats ihop till något eget. Kanske aldrig perfekt, men ändå helare än jag vågat hoppas.
I det ögonblicket förstod jag: Vissa av oss mognar inte som äpplen på parad vi blir hela först efter att ha tagit omvägar genom stormarna, likt fågeln som lockas av färgen på det förbjudna, men ändå till slut hittar hem.
