Solen efter regnet
“Alva, kom in. Min mor var i källaren och plockade upp potatis åt dig.”
Alva vände sig mot grannens gård.
“Åh, tack tant Majken, jag ska absolut betala tillbaka.”
“Och med vad då? Åh, herregud. Hon ska betala tillbaka. Hon borde ha tänkt på det innan hon skaffade barn. Olle var aldrig en riktig man.”
Alva svalde de sårande orden, för hon visste att det var en vecka kvar till löning, och på bara mjölk klarade man sig inte länge. Hon tänkte på sina tre barn som väntade hemma. Olle, som grannen pratade om, hade varit hennes man, nu hennes ex, förra året när han insåg att staten inte skulle ge dem vare sig bil eller lägenhet bara för att de hade tre barn. Han packade snabbt sina saker och sa att han inte tänkte leva i sådan fattigdom. Alva hade just diskat och tappade till och med en tallrik.
“Olle, vad säger du? Du är ju en man. Gå och skaffa ett riktigt jobb som betalar bra, så slipper vi fattigdomen. Det här är dina barn. Du sa alltid att du ville ha fler barn, att du älskade barn.”
“Jo, men jag visste inte att staten skulle behandla storfamiljer så illa. Och jag ser ingen mening med att arbeta för ingenting”, svarade Olle.
Alva sjönk ihop.
“Olle, hur ska jag klara det här ensam?”
“Alva, jag vet inte. Varför insisterade du inte på att ett barn räckte? Du är ju kvinnan, du borde ha förstått att det här kunde hända.”
Alva hann inte svara mer förrän Olle rusade ut ur huset och sprang mot busshållplatsen. Tårarna vällde upp, men då såg hon tre par ögon som stirrade på henne. Viktor var äldst, han skulle börja skolan i år. Emil var fem, och deras lilla stjärna Lovisa var två. Alva svalde, log.
“Vem vill ha pannkakor?”
Barnen skrek av glädje, men på kvällen frågade Viktor:
“Mamma, kommer pappa någonsin tillbaka?”
Alva försökte hitta på något att säga, men svarade till slut bara:
“Nej, älskling…”
En stund satt Viktor och snörvlade, men sa sedan:
“Då så, vi klarar oss utan honom. Jag ska hjälpa dig.”
När Alva kom hem från kvällsmjölkningen visste hon att barnen redan var mätta och i sina sängar. Och hon förvånades över hur snabbt hennes son hade blivit vuxen.
***
Efter att ha tackat för potatisen gick hon hem. “Herregud, när blir det varmare? Vilken konstig vinter i år.” Potatisen skulle räcka, men en av de kallaste nätterna hade frysen brutit i många källare. Byborna tyckte synd om dem. Människor på landet var snälla, men de påminde henne ständigt om hur dum hon var. Dum? Just nu förstod hon inte hur hon skulle klara sig utan något av sina barn. Hur svårt det än var, så klarade de sig. Hon önskade sig nya kläder och leksaker, men barnen bad aldrig. De visste att mamma skulle köpa när hon kunde. I år hade hon och Viktor planerat en stor växthusbyggnad, än så länge av plast, men de hade räknat ut hur många burkar med gurkor och tomater de kunde lägga in till vintern. Alva bytte hink till andra handen och såg plötsligt en folksamling. För en by, särskilt på den här tiden, räknades redan tre personer som en folksamling. Alva gick dit, eftersom de stod vid hennes staket. Redan på håll hörde hon:
“Stor är han, säkert en jakthund.”
“Han måste ha blivit skadad av ett vildsvin. Nej, han klarar sig inte.”
Alva tittade dit folk stirrade och bläddrade. “Varför står ni bara där? Han behöver hjälp!”
Folket vände sig mot henne. Grannen sa:
“Alva, ser du inte hans betar? Vem vågar sig nära? Han är redan döende.”
“Hur kan han vara döende? Han kom hit för att få hjälp.”
I snön låg en hund, kanske en jakthund, kanske inte. Alva var ingen expert, men hon såg skadan på hans sida. Hunden var enorm, men Alva var inte rädd. Hon såg smärtan i hans ögon. Folket skrattade och försvann snart. Ingen ville ha problem.
Alva strök försiktigt mellan hundens öron.
“Vänta lite, vänta. Jag hämtar en filt, och sedan får vi dig hem.”
Bakom henne hördes ett ljud.
“Mamma, jag hämtade en filt. Och vi kan använda dörren från det gamla kylskåpet som bår.”
Alva vände sig om. Viktor stod där, med tårar i ögonen. Alva såg hur ont hunden hade. Hunden bet i filten och gnydde svagt. Han blev lugn medan Alva rengjorde såret. Om hundar svimmar, så var det precis vad som hände nu. De barn som inte var med ute tittade med stora ögon från soffan.
“Mamma, överlever han?”
Viktor strök hunden över huvudet, och till slut öppnade hunden sina disiga ögon.
“Han måste överleva, vi ska ta hand om honom.”
Nästa dag, när Alva kom till gården, omringades hon av mjölkerskorna.
“Alva, vad tänker du med? Varför ta in en stor, främmande hund i huset, när du redan har barn?”
“Precis. Som om hon inte har nog med mun att mätta. Och vad är poängen? Han dör ändå, och om inte, så kommer han bita någon.”
Alva höjde till och med rörelsen:
“Har ni inga egna problem att bry er om? Zara, var det inte Katrin som sa att hon skulle rycka ut dig håret värt eftersom din man springer till hennes trädgård? Och Tanja, du borde städa ditt eget huset innan du lägger dig i mitt. Din Wille drack öl bakom affären igår, och han är bara fjorton.”
Kvinnorna tystnade tvärt, backade till och med undan, för Alva hade aldrig förut satt sig på tvären. Sedan gick hon till jobbet. “Jag får inte glömma mjölk. Kanske vill Jack dricka lite.”
Jack var namnet Viktor gett hunden. Han lämnade honom inte ensam. Han gav honom vatten, rättade till hans huvud, lade en toffel under för att göra det bekvämare.
På kvällen drack hunden lite mjölk.
“Där ja, du kommer att klara dig…”
Och det gjorde han. Alva lagade mat till honom precis som till barnen. Hon struntade i sig själv men matade hunden. Efter tre veckor kunde han gå runt i huset, om än ostadigt. Barnen klappade honom men var försiktiga. Jack valde sin plats en matta vid Viktors säng. Alva visste att byn fortfarande pratade om henne, men hon struntade i det. Låt dem prata, det är vad tungor är till för.
***
Våren kom plötsligt. Alva och Viktor bestämde sig för att täcka en rabatt med plast för att värma upp jorden. Efter att hon tagit hem hunden slutade byborna hjälpa henne. Ja,
