Jag söker en pigg och energisk, inte en jämnårig: Vid femtio är det redan något annat… 55-årige friare dolde sju år och magen men tog illa vid sig när han hörde kvinnans ålder…
Jag behöver en kvinna som inte är äldre än fyrtiotvå. Max! Och då måste hon se ut som högst trettiofem. Vid femtio, Tomas, det är liksom en annan femma. Jag är på jakt efter någon alert och livlig, inte någon i min egen ålder.
Själv är jag kanske ingen Mikael Persbrandt, men inombords är jag tjugoåtta. Och dessutom, män bara blir mer värdefulla med åren, medan kvinnan ja, du förstår.
Jag och min väninna Majken satt vid bordet intill och kunde inte undgå att bli publik till detta solonummer. Vi hade stuckit in på Söder för en snabb fika efter gymmet, satt och analyserade senaste mattrenderna, när vår diskussion abrupt avbröts av denna manliga monolog.
Hör du? fnissade Majken lågt. Han lär ju inte bli dyrare med tiden. Snarare rea-varor snart.
Sch! log jag, Låt oss lyssna. Det är ju som en föreställning.
Under tiden ökade oratorn tempot:
Jag, till exempel, äter aldrig gårdagens mat. Aldrig. Kvinnan måste laga nytt varje dag. Så länge jag bor själv kan jag koka lite falukorv, ingen fara. Men handlar det om förhållande så ska det vara ordentligt: kalops, köttbullar, hembakt. Och så ska hon vara smal. Jag vill ha kontrast: jag är ståtlig, hon liten.
Och barn? frågade hans kompis försiktigt, och granskade “den ståtliges” rondör. Du har väl vuxna barn redan, barnbarn snart?
Arvingar har jag tillräckligt. Jag vill ha en medresenär, för själen. Och kroppen. Någon pigg, som kan hänga med ut i naturen, upp på fjället eller åtminstone följa med till stugan.
Jag höll på att sätta kaffet i vrångstrupen. Upp på fjället? Han såg ju ut att få flås bara av trapporna till Konsum.
Majken, ska vi slå vad om att han snart försöker charma mig? väste jag och blinkade.
Är du allvarlig? Majken spärrade upp ögonen. Vira, du är ju inte fyrtio ens.
Tss, log jag, finger på läpparna. Socialt experiment. Jag måste undersöka naturen av manlig självbedrägeri.
Bekantskapen skedde otroligt lätt. Vi bytte nummer och skrev samma kväll, som om vi känt varann i åratal.
Online dolde han sig som Macho48.
På profilbilden ett foto från ett decennium tillbaka: magen indragen, en dyr bil i bakgrunden och blicken självsäker.
Efter några dagar föreslog Johan att vi skulle ses.
Han dök upp i finkostym. Kavajens knappar spändes hårt över magen, som stolt stack ut.
Veronica, log han brett och blottade inte helt raka tänder. Du ser helt strålande ut ikväll.
Tack, Johan, svarade jag blygsamt och sänkte blicken. Du ser också representabel ut.
Vi sågs några gånger till.
För mig blev det ett prov på skådespeleri. Jag lyssnade noggrant när han berättade om sin affärsimperium (en koja på Hötorget), om hur han nästan köpt en fin bil (men hellre investerat i verksamheten), och vikten av verkligt hem.
Vi tog en promenad i Vasaparken, och efter hundra meter flåsade han tungt, men sade att det var andningsträning.
Så kom det avgörande ögonblicket.
Johan, avslappnad efter middagen och pepprad med mina komplimanger, kände att det var dags att ta nästa steg.
Veronica, sade han och tog min hand. Du är perfekt: smal, hemmakär, ung. Jag måste säga jag är inte fyrtioåtta.
Jaså? höjde jag på ögonbrynen. Hur gammal?
Femtiofem, erkände han spänt. Men rätt fräsch ändå, eller hur?
Självklart, Johan! skämtade jag kvickt. Du ser ut som max femtiofyra! Jag uppskattar män med erfarenhet det betyder livsvisdom.
Han lös upp.
Vad skönt! Jag oroade mig. Men du vet, jag har principer: kvinnor över fyrtiotvå går bort, energin är inte densamma. Men du är verkligen sprakande.
Tack, vännen, sade jag och smekte hans kala hjässa. Förresten, jag har också en liten hemlighet.
Och vad då? Han blev misstänksam. Barn? Skulder?
Nej, inget sånt. Min ålder.
Johan spärrade läpparna.
Vad menar du? Är du inte fyrtio?
Ungefär.
Trettioåtta? frågade han förhoppningsfullt.
Jag plockade fram mitt pass, räckte över till honom.
Öppna och titta själv, Johan.
Han tog dokumentet med darrande fingrar, kisade länge på födelseåret, mumlade siffror.
1975.
Femti viskade han, och blev kritvit. Du är femtio?
Jajamen. Fyllde jämnt för två månader sedan.
Passet gled ur hans hand. Han stirrade på mig som om jag just förvandlats till Näcken.
Men du ser ju
Ut som en kvinna som tar hand om sig själv, Johan. Som inte bara käkar pizza.
Men det här är ju lurendrejeri! utropade han. Jag sa ju, max fyrtiotvå. Det är min princip. Jag kan inte träffa jämnåriga.
Och jag är inte heller din jämnåriga, förresten. Du hade ju inget att klaga på, eller? Är jag dammig, tycker du?
Johan blossade röd.
Nej, men siffran Femti. Det är ju nästan pension.
Ålderdom, Johan, det är när hjärnan slutar acceptera verkligheten, svarade jag lugnt och reste mig. Jag är en kvinna i min livs bästa tid. Och du vet, jag förstod också något idag.
Vadå? Han såg på mig med gråblå ögon.
Att jag, femtio år, behöver en man inte en samling mindervärdeskomplex, mage och en liten korvkiosk. Du skulle inte ens orka mitt sprak. Du skulle bli utbränd direkt.
Jag tog tillbaka passet och gick mot utgången.
Vira! ropade han. Vänta. Och vi då?
Vad då vi, skrattade jag. Enligt dig är vi jämngamla. Men du ville ju ha någon yngre. Varsågod och sök kanske hittar du någon som ser sämre.
Jag lämnade hans lilla trygga mormorsnäste och drog ett lättat andetag.
Majken väntade i bilen.
Och, undrade hon när jag satte mig bakom ratten. Visade han färgerna?
O ja, skrattade jag. Speciellt när jag visade passet. Du skulle sett hans min, som om han just fått veta att smörgåsbord inte längre fanns.
Hur slutade det?
Han får jaga vidare efter sin dröm om ungdom och gå runt och gräma sig. Vi drar vidare! Jag har dejt ikväll med en schysst kille, fyrtiofem, och han bryr sig inte ett dugg om vad det står i mitt pass.
Johan sitter säkert än idag och uppdaterar sin profil på dejtingsidan: Söker kvinna strikt under 40. Ärlig! Självklart samma foton från förr.
Varför är vissa män så rädda att dejta jämngamla? Och är det värt att hymla om sin ålder för en chans till relation, eller är det ändå bäst att vara ärlig från början?
Erfarenheten lärde mig att självbilden ibland står i vägen för lyckan. Det är inte åren som räknas utan öppenheten och viljan att leva, just nu.
