Soffan “Drömmen”
Anton och Emelie hade varit tillsammans i två år. Emelie stannade över hos Anton när hans mamma åkte till sommarboden eller hälsade på en vän i Göteborg. De längtade efter och värdesatte dessa korta stunder. Men sommaren var över. September bjöd fortfarande på varmt solskedd, men snart skulle regnet komma. Mammas helgresor till bonden upphörde. Nu återstod bara att vänta på att hon skulle besöka sin vän i Göteborg, men det hände inte ofta.
De två älskande blev nedstämda.
“Anton, älskar du mig inte? Vill du inte vara med mig i gott och ont?” – Emelie antydde med en tunn röst att det kanske var dags att tänka på bröllop.
De stod utanför hennes hus och hade svårt att säga adjö, trots att de stått där i en halvtimme.
“Varför tror du det?” – Anton backade lite och såg Emelie djupt i sina ögon. – “Jag skulle gifta mig med dig på direkten, men var ska vi bo? Jag har inte råd att hyra något ännu, och du har ett år kvar på universitetet. Om du inte vill bo hos mig och min mamma. Att bo hos dina föräldrar är heller inte en möjlighet, ni har en liten lägenhet. Låt oss vänta lite. När du tar examen…”
“Men jag orkar inte längre med att behöva säga hej till dig varje dag och vänta på att din mamma ska åka bort. Mina föräldrar frågar varför du inte friar.” – Emelie drog efter andan, men istället för en suck kom en snyftning.
“Emelie, jag lovar att jag ska komma på något. Jag älskar dig så mycket.”
“Jag älskar dig också,” – ekade Emelie tillbaka.
“Bra, kom med mig,” – sa Anton och tog hennes hand med beslutsamhet.
“Vart då?”
“Till dig. Jag ska be om din hand. Eller har du ändrat dig?”
“Kom!” – utbrast Emelie glad.
Hand i hand gick de in i hennes lägenhet.
“Kom in, ungdomen,” – sa modern och hälsade dem välkomna.
På köksbordet stod redan fyra koppar och en skål med kakor och godis, som om de väntat på dem.
“Ja, jag såg er genom fönstret. Ni stod där i en halvtimme och sa hej,” – log mamman när hon såg Emelies förvånade blick. – “Nu räcker det med att vandra omkring på gatorna. Vintern kommer. Vi vet hur det är mellan er.” – Vid dessa ord sänkte Emelie blicken. – “Din far och jag har inget emot ert bröllop.”
“Vi tänker inte föreslå att ni bor hos oss. Vi förstår att ni inte vill bo med föräldrarna. En kollega på jobbet säljer en etta. Jag tänkte direkt på er,” – tillade fadern.
“Tack, pappa!” – utbrast Emelie.
“Vänta med att bli glad. Anton ser ju sur ut.”
Anton mötte Emelies fars blick rakt i ögonen.
“Ni är inte rika. Det känns fel att ta emot en sådan gåva. Jag är en stark kille, jag kan tjäna pengar själv,” – sa Anton.
“Varför ska det kännas fel? Vi köper den ju, inte stjäl den,” – svarade fadern lite besviken. – “Vem ska vi annars hjälpa om inte våra barn? Jag fick den här lägenheten av mina föräldrar. Nu är det vår tur att hjälpa er komma igång. Skäms du? När du tjänar mer kan du köpa en större, men tills dess får ni en liten. Och jag köper den inte för din skull, utan för min dotters skull, så att hon blir lycklig. Och hon är lycklig med dig. Så samvetsgrann.” – Fadern såg ömt på sin dotter, sedan gav han Anton en sträng blick.
Emelie kramade Antons hand under bordet, som för att säga: “Säg inte emot, gör det för min skull.”
“Tack,” – sa Anton utan entusiasm.
Mindre än en vecka återstod till bröllopet. Den vita klänningen var köpt, inbjudningarna skickade, och restaurangen bokad.
“Anton, vi har ingen soffa i vår lägenhet,” – Emelie kallade den redan för “vår”. – “Ska vi sova på golvet?” – Hon lät plötsligt orolig.
“Nej då. Vi köper en soffa.”
“När då?” – påpekade Emelie förnuftigt.
Så gick de till en möbelaffär. De gick länge mellan raderna av soffor i alla färger och storlekar. Emelie satte sig på dem och lyssnade till känslan. Till slut fastnade hon för en ganska enkel soffa. Hon satte sig, slöt ögonen.
“Ett utmärkt val, unga vänner,” – hördes en kvinnlig röst bredvid dem.
Emelie öppnade ögonen och såg en säljare som log vänligt mot Anton.
“Jag ser att den här soffan faller er i smaken. Ta den, ni kommer inte att ångra er.” – Hon började berätta om dess fördelar. – “Det är den sista kvar. Sitt ner du också,” – erbjöd hon Anton.
Han satte sig bredvid Emelie. Hon lade genast armen om honom, tryckte sig nära och vred huvudet mot hans axel.
“Är ni nygifta?” – frågade säljaren, trots att hon såg att de inga vigselringar.
“Nej, men vi gifter oss om en vecka,” – svarade Emelie.
“Grattis. Ett bra sätt att börja ert äktenskap – med en ny soffa. Är den bekväm?”
“Ja. Man vill inte resa sig. Hur mycket kostar den?” – Emelie kom plötsligt ihåg det praktiska.
Säljaren vred på prislappen som stod på ett litet bord.
“Soffan ‘Drömmen’,” – läste Emelie och hennes ögon vidgades när hon såg priset.
“Man får betala för sina drömmar,” – sa säljaren filosofiskt.
“Men…” – började Emelie.
“Gillar du den?” – viskade Anton i hennes öra.
“Skämtar du? Det är den bekvämaste soffan vi har sett.”
“Då tar vi den,” – sa Anton bestämt.
“Nobelt val, unge man. Kom så går vi och ordnar papper.”
Nästa dag levererades soffan. När flyttarna gått satte sig Anton och Emelie på den och kysstes.
I sin vita klänning såg Emelie fantastisk ut. Anton kunde inte slita blicken från henne, höll hennes hand under hela middagen som om han var rädd att någon skulle ta henne ifrån honom.
“Vad ser du i henne? En helt vanlig tjej. Det finns bättre,” – sa Antons vän och förstod inte hans val.
“Jag behöver inget bättre. Du får kärleken att förstå mig en dag,” – svarade Anton.
“Inte i mina dar. Den kvinna finns inte som får mig att ge upp min frihet.”
“Vad diskuterar ni? Anton, kom,” – Emelie närmade sig och tog med sig sin nye make.
Gästerna omringade dem, alla ville krama och kyssa Emelie. De dansade, deltog i lekar och kysstOch när åren gick stod soffan kvar som en tyst vittne till deras kärlek, deras strider och deras gemensamma lycka.
