**Snyltaren.** Min svärmor visade mig och mitt barn ut ur huset. Men hon kunde inte ens föreställa sig…
Milo somnade äntligen vid tre. Jag satt på sängkanten, stel i en obekväm ställning armen domnade, axeln värkte, men jag vågade inte röra mig. Pojken höll på att få tänder tandköttet var rött, han förde ständigt nävarna till munnen och grät så att mitt hjärta ville brista.
Det kändes som om han inte sovit på en evighet. Så fort jag försökte lägga ner honom i spjälsängen vaknade han genast, som om han kände att jag ville smita. Bara sju månader gammal, men på den tiden hade jag redan levt ett helt nytt liv. Kärlek, smärta, oro, lycka allt hade virats ihop till en hård knut som inte gick att lösa.
När hans andning äntligen blev jämn reste jag mig försiktigt. I fönstret mittemot lyste det fortfarande någon i vår nio våningar höga betonglåda var också vaken. Jag undrade ofta vem det var en annan utmattad mamma? En gammal mansörnmare? Ett kärlekspar? En gång drömde jag om att Emil och jag skulle köpa en egen lägenhet, att jag skulle kunna blicka ut över min egen gård. Men de drömmarna hade försvunnit som rök.
Tre år som kassörska på ICA och alla mina besparingar var borta. Först kontantinsatsen till ett huslån som vi aldrig fick. Sedan renoveringen i den här lägenheten där vi bodde med Emils mor, Birgitta. “Det blir mysigare”, sa han. Men det blev bara mysigare för dem.
Sedan den dag jag klev över tröskeln med en väska och en dum förhoppning om ett lyckligt liv, hade jag aldrig känt mig hemma.
“Det kommer att ordna sig”, lovade Emil för ett och ett halvt år sedan. “Vi skriver på papperna i sommar”, sa han innan jag blev gravid. “Vi väntar lite till”, viskade han när Milo föddes. Jag nickade. Trodde. Väntade. Men ett äktenskap verkade plötsligt vara onödigt för honom.
Birgitta skramlade varje morgon med nycklarna i hallen på väg till sitt jobb som redovisningsekonom. Jag kallade henne “Pomeranian” i mitt huvud liten, grinig, med en evigt uppvänd näsa. Hon talade bara till mig när det var nödvändigt, som om jag inte var mor till hennes barnbarn, utan tillfälligt hjälp. När jag lagade mat: “Du kan inte hantera ingredienser.” När jag tvättade: “Det där är dyra kläder.” Men alltid med ett giftigt leende.
“Linda, golvet behöver moppas”, sa hon på min enda lediga dag. “Linda, jag köpte kvarg till Milo”, tillade hon, trots att jag aldrig tog emot hennes matvaror.
Hon låste sitt sovrum. När vi inte var hemma gick hon igenom våra saker. En gång hittade jag henne rotande i min garderob. “Letade efter en handduk”, sa hon utan en uns av skam.
I köket rådde särskilda regler. Hennes tallrikar för sig. Våra för sig. Hennes stekpanna, hennes kastrull, hense visp. Inget delades. När Emil arbetade sent åt jag i mitt rum bara för att slippa sitta med henne.
Ändå klarade vi oss på något sätt dag efter dag, månad efter månad. Före Milos födsel kunde jag fortfarande smita till jobbet, till vännerna, bara gå en promenad. Men nu? Med ett barn på armen, tre hundra kronor i plånboken och fyra tusen i barnbidrag på kontot.
Jag stängde dörren tyst och gick ut i hallen. Jag var törstig, huvudet dunkade av sömnbrist andra sömnlösa natten i rad. Igår vaknade Milo halv två och somnade först vid fem. Och klockan tio på morgonen var jag på benen igen. Jag rörde mig som en zombie, ögonen kändes som om de var fyllda av sand.
I köket brann ljuset. Birgitta var fortfarande vaken. Jag tänkte bara hämta vatten och gå, men hann inte ta ett steg.
Sover du inte än? vände sig svärmor mot mig. Sitter du i telefonen igen? Jag såg ljuset under dörren.
Milo sover dåligt, svarade jag. Han får tänder…
Hon fnös. I det ljudet låg allt misstro, antydan om att jag bara slapp undan arbete, och “på min tid jobbade jag och uppfostrade barn”.
Kan ni vara tyst? bad jag och ryckte till av skramlet från tallrikarna. Milo har precis somnat.
Något blixtrade till i hennes ögon. Hon vände sig tvärt mot diskhon, hukade sig, och sedan…
Sedan vände hon sig mot mig. Ansiktet förvridet, ögonen smalnade. Hon dunkade ner en kopp på bordet.
Tyst? upprepade Birgitta. Ska jag behöva gå på tå i mitt eget hem?
Jag lutade mig mot dörrkarmen. Sju månader utan sömn. Sju månader i dessa tio kvadratmeter, där varje steg var som att gå i ett minfält.
Jag bad bara att inte skramla med disk, sa jag tyst.
Eller så kan du inte få barn att sova? svärmorn korsade armarna. Jag uppfostrade två. Inga problem med tänder. Och de sov som änglar.
Jag bet ihop. I rummet sov min son, och här, i det pyttelilla köket, kokade det. Vad jag än sa det skulle bli fel. Om jag teg erkände jag att jag var en dålig mor. Om jag svarade skulle det bli ett bråk.
Jag ville bara ha vatten, mumlade jag och tog ett steg mot diskhon.
Självklart, Birgitta rörde sig inte. Du vill alltid “bara” något. Vila, sitta i telefonen. Men att arbeta? Det passar inte dig?
Jag stelnade till. Arbeta? Med en sju månaders bebis som inte sover på nätterna?
Jag går tillbaka till jobbet när Milo är ett och ett halvt, sa jag bestämt. Som vi kom överens om.
Överens, drog hon ut på ordet. Min son är väl inte av stål? Han försörjer hela familjen. Och du spenderar bara pengar. De där gardinerna vad kostade de? Barnvagnen är väl importerad?
Jag stirrade på henne, trodde inte mina öron. Gardiner för åttahundra kronor? En begagnad barnvagn för fem tusen?
Apropå pengar, Birgittas ögon glimmade. Har du någonsin betalt hyran? Elen? Du är en parasit här. Ingen bad dig komma. Emil hade det bra innan du…
Något inom mig brast. Jag stod som förstenad. Jag ville skrika: “Vem betalade för renoveringen i ert sovrum? Vem köpte er kyl? Var är mina besparingar?”
Men jag teg. Jag hade vant mig vid att tiga, svälja förolämpningar. För Milos skull. För Emils. För den där dumma “fridens” skull.
Tror du inte jag ser hur du tittar på mina saker? hennes röst darrade. Tror du att du tar min son
