Snöflingor flyger mot en
Efter tjugo år tillsammans kan det bli spänt i ett förhållande. Så var det också för Klara och Marcus.
“Tjugo år med Marcus, vi har gått igenom så mycket tillsammans, skaffat sonen Viktor som nu studerar på universitetet. Borde ringa honom, se hur han har det med sitt studentliv. Han klagar aldrig,” tänkte Klara där hon satt insvept i en filt i fåtöljen.
Deras son hade alltid varit lika envis som hon. Det underlättade deras förståelse för varandra, han var ju hennes spegelbild. De hade aldrig skaffat ett andra barn, trots att hon ibland drömde om det. Men livet var svårt nog som det var, och nu kände hon att det var rätt beslut.
De hade träffats på universitetet, gift sig under tredje året och fått Viktor under fjärde året. Tur att hennes mamma kunde hjälpa till, så hon slapp ta studieuppehåll. De lyckades ta examen tillsammans.
De hade det inte lätt från början, pengar var alltid knappt. Men som man säger: “Det löser sig till slut.”
Marcus skaffade sig ett bra jobb på ett stort företag, klättrade sakta på karriärstegen. Nu var han vice VD. Klara hade inte samma ambitioner – hon trivdes som vanlig handläggare på ett annat kontor.
Marcus sa direkt till henne:
“Jag skulle kunna få in dig på vårt företag, men jag vill inte att vi ska jobba ihop. Peters fru började här, nu bråkar de hela tiden hemma. Hon är svartsjuk på varenda städerska.”
“Marcus, jag förstår. Jobb är jobb, familj är familj. Jag håller med dig,” svarade Klara, och han uppskattade hennes inställning.
Marcus var en seriös man. Inte typen som sprang efter andra kvinnor. Visst, han var ingen ängel – han kunde uppskatta en vacker kvinna och ha vilda tankar ibland. Men han höll sig i stort sett trogen, högst något harmlöst flörtande. Kvinnor kunde vara påträngande ibland.
Klara var svartsjuk och bråkade då och då. Nu satt hon i fåtöljen, såg snön falla utanför fönstret och stirrade på telefonen där Marcus log mot henne med sitt välbekanta, älskade ansikte.
Lägenheten var tyst, men hans leende gjorde ont.
“Han ler, men jag har ont. Om han bara ringde… Jag känner mig så ensam. Allt för att jag var för stolt att backa när vi bestämde oss för att bo isär ett tag. Jag borde ha tagit initiativ.”
Ett halvår sedan hade Marcus sagt:
“Det blir firmafest på jobbet, chefen insisterar på att alla tar med partner. Så, min kära fru, dags att göra dig fin.”
“Åh, Marcus, jag måste köpa en ny klänning! Jag vill se bra ut.”
“Visst, vi kan handla i helgen.”
Klara valde en elegant, vacker klänning. När hon provade den med nya skor såg Marcus nästan chockad ut.
“Wow, Klara, du är verkligen vacker!”
“Tänk det!” skrattade hon stolt.
Nu satt hon och mindes den festen. Framför hennes ögon dansade bilder av Marcus som log sitt charmiga leende medan han dansade med kvinnliga kollegor. Särskilt Lena från ekonomiavdelningen, klädd i en tajt röd klänning som framhävde hennes figur. De viskade och skrattade tillsammans.
Klara blev lämnad med hans vän Peter, som var skild och pratade oavbrutet om sin resa till Thailand. Marcus bjöd upp henne också, frågade om hon trivdes, men inuti sved det när hon såg honom med andra.
Efter festen var de tysta på hemvägen. Marcus märkte att något var fel men väntade på att hon skulle säga något.
När hon äntligen tog av sig sminket sa hon:
“Jag gillade inte hur du betedde dig. Varför lämnade du mig hela tiden med Peter? Och varför dansade du så mycket med Lena?”
“Skulle jag sitta vid din sida hela kvällen? Kvinnorna bjöd upp mig, Klara. Det var bara dans.”
“Klara,” suckade han trött, “jag är så less på din svartsjuka. Det här är inte första gången. Dina anklagelser, dina utbrott – det räcker nu.”
“Bättre att vara paranoid än en kvinnojägare,” fräste hon.
“Då tror jag vi behöver en paus. Lite tid ifrån varandra.”
Klara vände sig mot fönstret, höll tillbaka tårarna. Hennes stolthet hindrade henne från att säga att hon älskade honom, att hon var rädd att förlora honom.
“Jag håller med,” sa hon istället.
Utanför började det regna, åskan mullrade och blixtar lyste upp rummet.
Nästa dag packade Marcus en väska och gick. Klara ville tjuta av sorg.
På kvällarna funderade hon:
“Borde jag ha sagt oftare hur mycket jag älskar honom? Borde jag ha litat mer? Jag trodde aldrig han skulle vara otrogen. Och nu är det för sent.”
Nu förstod hon sina misstag. Men insikten kom först när allt redan var förbi.
Klara tänkte aldrig på andra män – för henne fanns bara Marcus.
Vit snö täckOch när Marcus sträckte ut handen för att röra vid hennes kind, insåg hon att kärleken mellan dem aldrig hade slutat flyta lika fritt som snöflingorna utanför fönstret.
