Snälla, ta tillbaka mig
Mamma, du behöver verkligen inte… sa jag, men orden fastnade i halsen.
Birgitta Johansson satt tyst, långsamt fingrande på kanten av den slitna fåtöljen. Lägenheten doftade fortfarande hennes favoritparfym och torkad lavendel, som hon alltid haft i varje rum. Men de dofterna kommer snart att försvinna.
Jag gör inte detta för din skull, sa hon till slut. Utan för Emil. Pojken behöver ett hem. Ett riktigt hem, inte en hyreslägenhet som kan försvinna när som helst. Det som händer mellan dig och Märta det angår mig inte, men lägenheten ska tillfalla Emil. Jag vill att det ska bli så.
Märta stod vid fönstret, handen vilande på Emils axel. Emil skruvade på sig, aningens besvärad över de vuxnas tysta, försiktiga samtal.
Tack, sa jag, och försökte ge min tacksamhet någon tyngd. Jag menar det. Tack.
Birgitta viftade bort orden. Hon vände blicken mot Emil, och hela hennes ansikte mjuknade.
Kom hit till mig, lilla hjärtat.
Emil gick över rummet och lät mormor dra honom nära. Hennes händer darrade lite när hon höll hans kind.
Du vet, Emil? Du är det bästa som hänt mig. Du har mina ögon. Min envishet. Och min fruktansvärda musiksmak.
Mormor… mumlade Emil, generad men nöjd.
Lägenheten är din, fortsatte Birgitta allvarligt. Den blir skriven på din pappa, bara för att du är för ung. Du är anledningen till att jag ger bort den nu, medan jag kan. Vi är en familj. Jag vill ta hand om dig ordentligt.
Två månader senare slutade Birgitta att andas…
Tre rum slukade oss. På helgerna rev jag blommiga tapeter, målade över år gamla fläckar, satte upp nya lampor. Märta packade om och sorterade, försökte göra plats bland mammas möbler.
Emil sprang mellan rummen, överlycklig över allt utrymme. Äntligen hade han sitt eget rum, egna väggar att täcka med affischer utan att be om lov.
Pappa, får jag ha skrivbordet vid fönstret?
Ha det precis där du vill, det är ditt rum.
Jag stod och såg Emil arrangera sina figurer. Tack vare mamma hade vi fått ett hem. Jag borde vara glad, tacksam. Men det kändes som om väggarna tryckte på mig. Rutinerna, förutsägbarheten, dagarna som flöt ihop. Vakna, jobba, hemåt, middag, tv, sova. Och så där skulle det fortsätta, tills allt var slut…
Kaféet bredvid kontoret blev min flykt. Jag började gå dit efter jobbet, skjuta upp hemkomsten först en halvtimme, sen en timme. Baristan visste redan vad jag ville ha. Hörnbordet vid fönstret blev på något sätt mitt.
Det var där jag träffade henne…
Hon skrattade högt åt något i mobilen, obrydd och glad. Skrattet överröstade hela lokalen. Jag såg upp från datorn, vi möttes med blicken, och istället för att vända bort ansiktet höjde hon på ögonbrynet.
Förlåt, sa hon, helt utan skuld i rösten. Min kompis skickade världens sämsta vits. Vill du höra?
Jag borde ha sagt nej. Borde ha avslutat min Excel-fil och gått hem till fru och son.
Okej, sa jag…
Hon hette Saga. Jobbade på en reklambyrå, avskydde sitt arbete, älskade dåliga ordvitsar. Saga var levande, hon var verklig.
Du sjunker, sa hon vid vår tredje fika.
Jag sjunker inte. Jag har det bra.
Men är du lycklig?
Tre veckor senare vaknade vi i samma säng…
Jag berättade sanningen för Märta på kvällen. Jag såg hennes ansikte förändras under tiden jag talade.
Du har varit med någon annan? upprepade Märta långsamt.
Ja.
Jag sa inget mer. Varje ord skulle bara förvärra.
Märta kastade handduken mot mig. Den slog mot bröstet och föll till golvet ett patetiskt försök som bara förstärkte hennes raseri.
Du svek vår familj för någon flicka? Fjorton år, Johan. Fjorton år tillsammans, och du blev uttråkad?
Det handlar inte om tristess.
Vad handlar det om, då? skrek Märta. Förklara varför min man förstör allt vi byggt!
Jag strök händerna över ansiktet.
Jag kvävs, Märta. Varje dag samma sak. Jobb, hem, middag, sömn. Jag behövde något annat. Något levande, något som kändes.
Något som kändes… Märta skrattade, men tårarna rann längs hennes kinder. Jag gav dig ett barn. Gav dig min ungdom. Och du ville känna något?
I hallen smällde en dörr. Emil hade vaknat och gömde sig nu. Det gjorde ont att tänka på vad han kan ha hört.
Okej, sa Märta, och torkade ansiktet skoningslöst mascaran blev bara värre. Okej, Johan. Vill du lämna oss? Då skiljer vi oss. Jag tänker inte hålla fast dig. Men vi måste prata om lägenheten. Din mamma sa att den skulle tillhöra Emil. Hon sa det till honom…
Lägenheten blir min.
Märta stelnade.
Vad sa du?
Den är skriven på mig. Jag kunde inte möta hennes blick. Ni får leta efter något annat. Jag hjälper med första månadens hyra vad ni än behöver, men…
Du är ett monster, mumlade Märta. Du är varken man eller pappa du är ingen. Din mamma skulle kräkas om hon såg vem du blivit…
Nästa morgon packade Märta. Emil satt på sin säng, tittade på affischerna han nyligen fått upp. Han såg inte på mig, sa ingenting. Bara följde sin mamma ut.
…Skilsmässan blev klar efter tre månader. Jag betalade underhåll inte mycket, men tillräckligt för domstolen. Varje söndag ringde jag Emil, och varje gång blev samtalet avslaget. Smsen fick inga svar. Presenterna blev aldrig tackade.
Efter ett tag slutade jag försöka. Han är arg, sa jag till mig själv. När han blir äldre förstår han att vuxna ibland måste göra svåra val.
Saga flyttade in två veckor efter att Märta flyttat ut. Hon fyllde lägenheten med ljus, doftljus och musik som spelade dygnet runt. Lagade avancerad och dyr mat, insisterade på shopping varje helg. Med henne var jag ung, vild och anti-förnuftig och helt fri.
Sex månader senare var bara fyrtiosju kronor kvar på sparkontot. Hotell, restauranger, spontana shoppingrundor Saga snurrade runt i klänningar dyrare än mina matkostnader. Allt var kul tills kontot blev tomt.
Vi måste prata om våra utgifter, sa jag till Saga den kvällen.
Sen, älskling, vi tar det sen. Jag ska träffa vänner.
Hon pussade mig på kinden, tog handväskan den nya, som jag köpt och försvann ut.
Den natten kom hon inte hem…
På morgonen kom hon tillbaka och sa att vi inte hade någon framtid. Att hon tröttnat och kände sig instängd Saga samlade snabbt ihop sina saker och lämnade lika enkelt som hon kommit.
Jag var fast i självömkan i två veckor. Gick runt i samma kläder, lät disken stå, öppnade aldrig persiennerna. Alla hade lämnat mig så sa jag till mig själv. Sonen vill inte prata. Märta tog det bästa och försvann. Och Saga, vackra, fria Saga, försvann så fort pengarna var slut.
Efter tre veckor blev sorgen något mer desperat. Jag duschade, rakade mig och tog på mig den renaste skjortan, och åkte genom hela Stockholm till adressen Märta lämnat till tingsrätten.
Huset var slitet men okej. En äldre fastighet med ny färg och fungerande hiss. Märta öppnade utan att fråga varför jag var där.
Emil, ropade hon, pappa är här.
Jag gick in i den smala hallen och såg på familjens nya hem. Två rum istället för tre. Smal korridor, litet kök.
Men det fanns värme och liv här.
Emil stod i dörröppningen. Han hade vuxit under de månader jag knappt sett honom; ansiktet hade tappat barnsligheten, och hans blick mot mig var kylig.
Jag vet att du är arg på mig, Emil, började jag. Men jag har insett hur fel jag hade. Jag gjorde ett misstag. Nu kan allt bli bättre. Vi kan vara en familj igen. Ditt rum väntar på dig, Emil!
Märta lutade sig mot väggen, neutralt betraktande.
Människor förändras, fortsatte jag, till dem båda. Jag har tänkt mycket och förstått vad jag har förlorat. Jag har lärt mig.
Du har inte förlorat något, svarade Emil spänt. Du valde. Du valde henne, inte oss.
Det är inte så enkelt, son…
Kalla mig inte så. Emil tog ett steg närmare. Du kastade ut oss från mormors lägenhet. Vårt hem. Du valde Saga.
Emil, snälla…
Om vi litar på dig, vad händer sen? Vad gör du när du blir uttråkad nästa gång? Ska du kasta ut oss igen?
Jag försökte förklara:
Det kommer aldrig hända. Jag lovar, jag har förändrats.
Emil skakade långsamt på huvudet.
Jag vill inte ha en sådan pappa, sa han lugnt.
Han vände och gick till sitt rum. Jag såg på Märta, sökte efter minsta stöd.
Märta, kan du säga till honom? Säg att jag har förstått, att jag vill gott igen.
Hon skakade långsamt på huvudet.
Jag skulle inte ha förlåtit dig heller, Johan. Inte ens om du bad mig. Du äcklar mig. Inte för att du var otrogen. Inte ens för att du kastade ut oss. Utan för att du kom tillbaka först när hon lämnat dig, först när du inte hade någon kvar.
Jag minns inte ens hur jag hamnade på trappan. Minns inte hemvägen…
Så blev jag ensam i tre rum, ensam i en stor lägenhet. Mamma trodde att familjen skulle bo här. Men ingen finns kvar. Jag har stött bort alla som älskade mig. Och nu är det för sent att ångra sig.
