Smärtan i ryggen höll henne inte tillbaka när hon gick för att öppna dörren.
Elin Stålberg torkade sina fuktiga händer och stönade lite när hon vandrade ut i hallen. Det ringde försiktigt på dörren redan tredje gången. Hon hade varit upptagen med att putsa fönstret och hann inte genast. Där stod en ung flicka, söt men blek med trötta ögon.
“Elin, säger de att du hyr ut ett rum?”
“Åh, dessa grannar! Alltid skickar de hit folk! Jag hyr inte ut, har aldrig gjort det.”
“Men jag hörde att du har tre rum.”
“Och? Måste jag hyra ut dem? Jag är van vid att bo ensam.”
“Förlåt mig då. De sa att du var troende, så jag tänkte…”
Flickan vände sig bort, tårarna pressade sig fram, och hon började gå nerför trappan. Hennes axlar skakade.
“Hörru, kom tillbaka! Jag har inte sagt nej än! Unga nuförtiden, så känsliga gråter för ingenting. Kom in så vi pratar. Vad heter du? Vi kan väl tuta?”
“Majken.”
“Majken? Lockade havet dig, lilla du?”
“Jag har ingen far. Ingen mor heller. Jag hittades i en trappuppgång och fördes till polisen. Jag var knappt en månad gammal.”
“Såja, ta inte illa upp. Kom, vi tar en kopp te. Är du hungrig?”
“Nej, jag köpte en bulle.”
“En bulle! Åh, ungdomen ni tänker inte på er hälsa, och vid trettio har ni magsår. Sätt dig, det finns ärtsoppa kvar. Vi värmer upp lite te också. Jag har massor av sylt. Min man har varit borta i fem år, men jag lagar alltid mat för två av gammal vana. Vi äter, sedan hjälper du mig att bli klar med fönstret.”
“Elin, kan jag göra något annat? Jag blir yr, är rädd att ramla jag är gravid.”
“Jäklar i havet! Sånt tur jag har! Har du varit lite för glad?”
“Varför antar du det direkt? Jag är gift. Hjalmar, från samma barnhem som jag. Men han blev inkallad till militären. Han var hemma på permission nyligen. När hyresvärden fick veta att jag väntade barn, fick jag flytta. Vi bodde inte långt härifrån. Men du förstår omständigheterna…”
“Omständigheterna… Vad ska jag göra med dig? Vi flyttar min säng till Svens rum då. Okej, du får mitt rum. Jag tar inga pengar bli inte arg nu. Hämta dina saker.”
“Det är inte långt. Allt vi äger är i en väska nere i porten. Veckan gick ut, och jag har redan varit hos flera hus i morse.”
Så blev de två. Majken studerade till kläddesigner. Elin hade varit sjukskriven i åratal efter en tågolycka, så hon stannade hemma, virkade spetsdetaljer, halsdukar och barnskor och sålde dem på torget. Hennes grejer såldes bra lätta som sjöskum. Pengar saknades inte. En del kom från grönsaker och frukt de odlade. På lördagar arbetade de i trädgården. På söndagar gick Elin till kyrkan medan Majken stannade hemma och läste Hjalmars brev. Hon gick sällan till kyrkan, klagade på rygg- och huvudvärk.
En lördag, när de höll på att förbereda trädgården för vintern, blev Majken trött. Elin skickade in henne i stugan för att vila och lyssna på gamla vinylskivor hon och maken köpt för länge sedan. Efter att ha rakat löv, lade sig den blivande mamman ner för att vila. Elin brände torra grenar, försjunken i tankar. Då hörde hon Majken skrika: “Mamma! Mamma! Kom hit, fort!” Hjärtat bultade, och trots sin värkande rygg sprang Elin mot stugan. Majken höll sig om magen. Snabbt övertalade Elin grannen att hjälpa till, och i högsta hast körde hans slitna Volvo dem till BB. Majken stönade: “Mamma, det gör ont! Men det är för tidigt, jag ska ju föra i januari! Mamma, be för mig, du kan det!” Elin bad och grät.
Majken bars in på en bår, och grannen körde Elin hem. Hela natten bad hon till Jungfru Maria att barnet skulle klara sig. Nästa morgon ringde hon BB.
“Allt är bra med din dotter. Hon ropade på dig och Hjalmar, grät, men lugnade ner sig och somnade. Läkaren säger att risken för missfall är borta, men hon måste stanna några veckor. Och hon har lågt blodvärde se till att hon äter ordentligt och vilar.”
När Majken kom hem, pratade de länge. Hon talade bara om Hjalmar.
“Han är inte hittad som jag. Han är föräldralös. Vi var tillsammans på barnhemmet. Vänner sedan skoltiden, sedan blev vi kära. Han är så omtänksam. Det är mer än kärlek, tror jag. Vill du se hans foto? Här är han, andra från höger. Han ler…”
“Stilig kille…” Elin ville inte göra Majken ledsen. Hon behövde nya glasögon, och soldatfotot var litet hon såg varken andra, tredje eller femte mannen. Bara konturer. “Majken, varför kallade du mig ‘mamma’ i trädgården?”
“Åh, jag glömde, av rädsla. Gammal barnhemsvana. Där är alla vuxna mammor och pappor, från direktören till rörmokaren. Jag hade nästan slutat, men ibland, när jag är stressad, blir alla mammor. Förlåt.”
“Jag förstår…” Elin suckade besviket.
“Tant Elin, berätta om dig. Varför finns inga foton av din man eller barn i lägenheten? Har du inga barn?”
“Nej. Jag hade en son, men han dog som spädbarn. Efter olyckan kunde jag inte få fler. Min man var som mitt barn. Jag älskade honom över allt. Precis som din Hjalmar är för dig. När jag begravde honom, tog jag bort alla foton. Trots att jag tror att han är hos Gud, var det för svårt. Ser man ett foto, gråter man. Jag gömde dem hellre. Han behöver mina böner, inte mina tårar. Be Hjalmar ta ett större foto, så sätter vi det i en ram. Jag har en någonstans.”
På julafton dekorerade de lägenheten och väntade på första stjärnan. Majken oroligt vickade på sig.
“Du mår inte bra, älskling. Du lyssnar inte. Vad håller du på med?”
“Tant Elin, ring ambulansen. Jag ska föda.”
“Men hjärtat, det är väl inte dags än?”
“Jag måste ha räknat fel. Ring nu, jag klarar det inte.”
En halvtimme senare var de på BB. Och på juldagen födde Majken en liten flicka. Elin telegraferade nyheten till Hjalmar.
Januari blev hektisk. Barnet gav glädje men också sömnlösa nätter. Med Hjalmars tillstånd döptes flickan till Elisabet. Elin grät av rörelseOch så levde de lyckliga, med lilla Elisabet som band samman deras liv som en perfekt julklapp, och Elin visste att äntligen hade hennes familj hittat tillbaka till henne.
