Droppar
Hon är verkligen inte skrämmande! Vacker är hon! Max, säg till dem!
Sasja höll den slitna, magra kattungen intill sig och grät så högt att grannarna omkring henne höll för öronen.
Sasja, som egentligen hette Signe, en kraftfull röst som alla flickor i stora svenska familjer, visste alltid hur hon skulle göra sig hörd om inte välformulerat så i alla fall högljutt. Hon var bara fem år, men ingen kunde tävla med hennes förmåga att skrika så rutorna skallrade på innergården.
Alla i kvarteret kände Signe och hennes långa syskonskara. Ingen brydde sig längre om deras busstreck de visste att deras mamma, Tove, gjorde sitt bästa med barnaskaran och det tajta skiftschemat på sjukhuset. En annan hade för länge sedan slitit sitt hår, men Tove bestämd, envis och osvikligt engagerad höll ihop famnen.
Staketet runt det gamla trähuset på Södermalm, som en gång i tiden varit privat villa men nu sedan länge omgjort till flera lägenheter, var de boendes stolthet. Varje vår målade Tove och de andra det prydliga, smidda järnstaketet. Hon brukade säga, med ett långdraget suck:
Vi är som ardennerhästar, starka och ståtliga, men drar all last själva. Ingen tar våra bördor. Allt måste jag göra själv! Jag är en odödlig liten fjordhäst, springer runt varv efter varv och undrar vart jag är på väg. Men jag vet åtminstone varför för barnen. För att kvällen ska komma, för att alla ska ligga i sina sängar rena, mätta och glada. Och att diskhon ska vara tom. Då är jag lycklig… Ja, det där tomrummet av lycka.
Tove var tänkande, vacker och med glimten i ögat, men vem såg på en kvinna med sex barn och nästan ingen hjälp? Hon hade sedan länge bestämt sig för att det fick räcka med kärleksbekymmer.
Att vara mamma till sex barn är inte direkt en dans på rosor.
Det hade ingen invändning mot heller. Alla i huset kände till Toves historia.
Signe, och tre av barnen till, var hennes fosterbarn.
Tove hade inte själv hämtat dem på barnhem för att “rädda dem” eller ge dem ett “nytt liv”. Hon hade haft andra drömmar bli färdig sjuksköterska, bo i en liten etta nära jobbet, resa nån gång kanske men livet har för vana att hitta på egna historier. Och den frågar inte först.
Varsågod, här har du välj vem du vill vara!
Så det blev som det var menat; barnen som Tove fick i livet, var hennes arv.
Och arv tar man emot eller avslår. Att neka var otänkbart. Hon själv blev ju inte lämnad? Så hur skulle hon kunna svika dem ödet redan svikit? Särskilt som de var hennes familj, inte främlingar!
Sådant resonerade Tove ofta över. Kanske var det rätt, kanske fel men hon behövde inte tvivla.
Tove var själv ett barn av nittiotalet.
Hennes mamma vacker som en Lucia, bygdens avund hade gift sig ungt med en entreprenör så driven att ingen vågade räkna hans affärer.
Första minnena av sina föräldrar hade Tove knappt. Bara när hon följde mormor till kyrkogården i Uppsala. De lade blommor vid stenen med föräldrarnas porträtt på, och Tove viskade genom tårarna om skolteckningar och den stickade halsduken mormor gjort till henne.
När Tove fyllde sexton, berättade mormor om olyckan:
Din pappa han var en skum figur, min fina flicka. Han dog innan sin tid, och drog din mor med sig. Det går väl inte säga fula saker om den döde, men jag kan aldrig förlåta honom för din mamma. Jag grät, jag bad hon ville inte lyssna. Hon älskade honom. Och han ja, de säger att han försökte rädda henne när de kom efter honom, täckte henne med sin kropp. Om han nu älskade, vem vet? Kärleken var ju stor nog för att lämna dig min enda glädje kvar.
Då först förstod Tove varför främmande män ibland satt tysta vid köksbordet, drack kaffe med mormor och gick efteråt utan ett ord, men lämnade kuvert fyllda med sedlar. Mormor sparade pengarna tills Tove blev myndig, och köpte då en stor, ljus trea i Sollentuna.
Här har du, min flicka. Arv från mamma och pappa.
Men Tove ville bo kvar hos mormor.
Men varför då, Tove? Lägenheten är fin och nära plugget! Jobbet har du runt hörnet!
Jag vill inte vara utan dig! Antingen följer du med, eller så stannar jag kvar!
Till sist gav mormor med sig, just när kusinen Elin dök upp.
Tove, kan vi få hyra din lägenhet? Snälla! Jag har barn, det vore så till hjälp. Den står ju bara tom i alla fall. Jag kan betala hyra och fixa adress åt oss, för barnen måste ha dagisplats!
Elin var handlingskraftig, något av en pådrivare, och mormor kallade henne i förtroende för “en riktig räv.”
Akta dig för henne, Tove! Hon är slug som få! Säg nej!
Men mormor, hon har ju barn…
Jaha, och? Hon får väl ta hand om dom själv! Jag måste tänka på dig!
Men lilla Max och Lisa kunde Tove inte stöta bort. De kramade hennes ben och snyftade när Elin hämtade dem:
Nämen! Kom nu ungar! Sluta snörvla, Tove är inte er barnflicka!
Samtidigt kände Tove: det är väl inte rimligt att låta en fin lägenhet stå tom när andra har det så knapert? Speciellt när Elin alltid pratade om plikt till släkt och blod.
Att vara mänsklig det var uttrycket som förföljde Tove; det hennes mormor alltid sa om Toves far: “Om han levt som en människa, hade din mamma varit kvar”
Tove slet för det där: att någon gång höra mormors godkännande: “Så där ska det vara, Tove. Sånt kan jag vara stolt över. Du är en människa!”
Det fanns inget bättre än mormors beröm.
Men nu överraskade mormor henne:
Nej, Tove! Det där är inte rätt.
Hur menar du?
Jo, för hon är listig. Och du glömmer sagan om listiga rävar och frusna kojor. Nej, nu flyttar vi in i din trea, du och jag. Elin får klara det ändå.
Du vill ju inte lämna ditt lilla kök!
Men nu måste vi det. Hjälpa släkten ja, men inte alltid ge allt på en gång! Elin är en sån som landar på fötterna. Hon behöver en fiskespö, inte fisken! Om du släpper in henne idag, får du aldrig ut henne. Och sen blir ni ovänner. Hellre att hon surar på mig än på dig! Du håller dig undan och så får jag vara sträng!
Och med tiden, visade det sig att mormor hade rätt. Elin försökte övertala, men böjde sig för mormors bestämdhet och flyttade in i mormors lilla tvåa i Skarpnäck:
Är tacksam för att vi har er, sa hon. Tack för ärlighet och tak över huvudet.
Så började ett nytt kapitel. Men tiden står ju aldrig stilla. Motgångarna dröjde aldrig och Tove, knappt hann hon tänka att nu kan mormor njuta av lugn och kaffe vid köksfönstret, förrän sjukdomen slog till.
Mormor gick ofta till vårdcentralen ett par kvarter bort.
Det är som att ha jobb, skämtade hon när hon bläddrade bland sina recept.
Hälsan blev sämre. Tove följde ofta med, men mormor viftade bort det.
Men Tove, det är ju två steg härifrån! Sköt du ditt, jag klarar mig!
Hur Tove önskade att hon stått på sig…
En vinterdag kom isen under snön; mormor halkade, slog huvudet och blev liggande. Folk gick förbi alla hade ju bråttom och där låg hon med ansiktet mot trottoartrottoaren.
Tack vare en taxi stoppade folk i jackfickan hittade de Toves nummer, men det var för sent.
Mormor somnade in ett dygn senare. Elin rusade till sjukhuset, barnen hos en granne, och höll om Tove i den sterila korridoren.
Hur ska jag klara mig nu, Elin?
Sluta, du är stark! Vi får hoppas på det bästa hon var tuff, och det ville hon du skulle vara också…
Men läkarna skakade på huvudet och Elin visste: hoppet var borta.
Efteråt var det som om livet förändrades igen. Det fanns så mycket på Toves axlar.
Olle kom in i hennes liv; de höll ihop i fem år. Olle, alltid rak, sa en dag att han hittat en ny kärlek och flyttade, men lovade att finnas där och hjälpa Tove och barnen.
Vi är ju vänner, Tove?
Tove, som kände sig lika förkrossad som den där vinterdagen, var för trött för att ens vara arg.
Och varför? För att han var ärlig? Folk tröttnar. Barnen älskar ändå sin pappa.
Hon ringde Elin:
Kom över
Elin, nu chefssjuksköterska, trött efter långpass, svor lite men dök upp en halvtimme senare och kramade Tove.
Gråt inte! Han hade ändå stuckit. Nu eller sen vissa män flyr alltid! Han har åtminstone inte vikt sig från barnen. Om jag känner honom rätt, kommer han hålla sitt ord. Det är mer än många gör! Själv… mina barns far är väl nästan ett spöke. Han betalar småslantar, men vad betyder det? Allt ansvar faller ändå på mig. Och visst, Lilla Lisa klarar sig men Max? Han behöver en pappa… Men livet är som det är.
Elin, vad gör jag nu?
Bråka inte. Tiden hjälper. Om inte läkande, så åtminstone över tid kommer nytt och trycker undan det onda.
Du, den vishet du har…
Allt från din mormor. Livet blir lättare om man minns hennes ord. Hon finns kvar så länge vi minns henne.
Tiden gick, och Tove vande sig vid vardagen igen. Olle hämtade barnen, visade dem kärlek, Tove upptäckte att det faktiskt gick.
När Olle berättade att han skulle få ännu ett barn, gick det en rysning i Tove, men hon log:
Vad fint för er.
Tove, tack för att du tar det så!
Snart blev det Elins tur.
Vad har du nu gjort? skrattade Tove, men såg rädslan i Elins blick.
Barnens far har lämnat oss, han är försvunnen! Jag väntar tvillingar, vad gör jag? Jag har inget, och fyra barn hur ska jag klara av det?
Medan Elin sprang in på badrummet för att spotta ut gråten, kom Max, den busiga pojken, och skänkte Tove en godis.
Tove, varför ser du så ledsen ut? Här, ta en karamell!
När hon såg in i det barns ögon visste hon svaret.
Du är galen! grät Elin när Tove skrev över mormors lägenhet på henne. Jag kan inte…
Jo, du kan, log Tove. Det är rätt. Och mormor skulle förstå.
Och så blev det. Mormors gamla tvårummare blev Elins, och alla väntade på nya liv.
Så kom tvillingarna Signhild och Märta, röster som hördes i hela huset.
Du har valt vackra namn, Elin!
Ja, efter mammas syster och efter Tove själv. Utan henne, inga barn.
Barnen och Tove mötte Elin utanför BB.
Så nu blev vi några fler igen, viskade Tove och log mot de små.
Men Elin bar på en oro hon aldrig sa högt. Hade hon bara vågat gå till läkaren, kanske…
Två veckor efter att tvillingarna kommit, blev Elin dålig.
Max, se till flickorna, jag har ringt ambulans. Hälsa Tove men säg inget till Lisa, än.
Elin dog oväntat, hjärtat orkade inte längre.
Nu stod Tove inför livets svåraste val. Fyra till att ta hand om och två egna. “Det är för stor börda”, sade de på Socialen. Men tanken på att skicka Max, Lisa, Signhild och Märta till fosterhem nej, det fanns inte.
Olle ställde upp och hjälpte Tove genom byråkratin, satt barnvakt, ordnade papper.
Min fru har inget emot det, sa han till Tove, hon vet ju att du aldrig tar tillbaka mig. Men du, Tove, är du verkligen säker? Sex barn?
Jag är inte säker, Olle. Jag är skräckslagen! Men vad ska jag annars göra? De måste vara tillsammans, de är mina barn, allihop.
Du är inte ensam så länge du vill, tröstade Olle. Jag hjälper dig. Ingen klarar det bättre än du. Lova att du tror på det.
Hoppas Gud hör dig. Eller ännu bättre: mormor.
För första gången sedan Elin dog, log Tove.
Vardagen blev aldrig lätt. Ibland grät hon ut i kudden om nätterna:
Mormor, vad ska jag göra nu? Hur orkar jag?
Men minnet gav svar små ledtrådar, gamla ord, nog för att hitta en väg igenom.
Barnen växte, och för dem fanns det ingen viktigare än Tove. De visste: vad som än händer, ska de springa till henne. Och hon skulle alltid lyssna utan fördömande.
Så när Signe, tvillingflickan, hittade den egendomliga lilla katten och ännu en granne muttrade: “Tove kommer kasta ut dig och katten!”, så såg Signe bara på Max och sedan på porten.
Den dagen skulle barnen på utflykt till Skansen. Tove hade packat matsäck, gjort sig i ordning, men innan hon ropade på barnen såg hon sig snabbt i spegeln och tänkte för första gången på länge att det var värt att fixa till sig för sin egen skull.
Man kan följa barnen hela dagen, eller… man kan köpa sockervadd och ge dem extra glass och säga:
Jag ska se på elefanterna! Vem kommer med?
Hon mindes själv sina barndomsdagar med mormor på Skansen, med hemgjord saft och smörgåsar på bänken vid elefanthuset, och drömde att dagen aldrig tog slut.
Nu kokade hon sin egen saft, och hennes barn skulle kanske göra samma sak för sina.
Så, när Tove kom ut fann hon Signe med kattungen i famnen.
Mamma! Titta! Hon är vacker, eller hur?
Vad kunde Tove svara?
Hon tog katten i nacken, undersökte, och suckade:
Skansen får vänta. Vi har vår egen tiger nu. Max, var är närmaste djurklinik?
Och så blev det. Den dagen blev inte som planerat, men ändå alldeles rätt.
Och om bara några månader var den skraltiga katten omvandlad till en glänsande, nöjd liten myskis. Skänkte ännu en droppe glädje ett helt hav av lycka till deras hem.
Men det förvånade ingen där hemma. För i deras familj visste alla: där kärlek finns kan det aldrig bli för mycket.
