— Men lägg av, vilket elände…
Jag stötte på Lena, vår ekonomichef, i korridoren när hon stolt visade upp en kartong.
Jag frågade:
— Har du hämtat lönerna från banken?
— Nej, detta är en present från en gammal vän fastnade i trafiken (på kartongen står “Medicinteknik”).
— Vad menar han med det?
— Ingenting speciellt, jag har känt honom så länge att jag själv skulle kunna ge honom en deodorant, och han skulle bli lika glad. Vi lärde känna varandra 1998. Då hade jag stora problem med bilen. Jag var ung och naiv och köpte en Toyota av en handlare, men det visade sig att registreringsnumren var förfalskade, och tullen var felaktig. Till råga på allt tog poliserna jag kände pengar och lovade att hjälpa men gjorde inget. Den sista droppen var när jag gav de sista kronorna i plånboken till trafikpoliserna för att undvika bogsering.
Bilen var dyrbar, men nu var den bara värd för reservdelar…
Jag körde in på min gård, parkerade bredvid soptunnorna, satt och åt vallmovröd kakor och grät. Jag ville inte visa mig så hemma…
Det knackade på fönstret, och när jag öppnade bad en man med spade i orange väst om ursäkt och sa glatt:
Skulle du kunna flytta bilen fem meter? Vi ska asfaltera här vid soptunnorna. Varför gråter du, har det hänt något?
Jag ville skicka iväg honom och stänga fönstret för att undvika asfaltslukten men av någon anledning berättade jag kort om min situation.
Han svarade:
— Men lägg av, det spelar ingen roll, det viktigaste är att alla är friska… Du äter bullar så gott, kan jag få smaka?
Jag blev arg på mig själv för att jag delade mina bekymmer med en vägbyggnadsarbetare och hans fräckhet, men ändå, av vana, räckte jag ut en bulle.
Mannen:
— Kan jag få en till till min kollega, vi är två…
Jag var chockad över sådan fräckhet men gav den andra bullen också. Jag flyttade bilen och grät för mig själv.
Tio minuter senare knackade arbetaren igen.
Jag öppnade och frågade irriterat:
— Är det för bullar!?
Mannen:
— Nej, har du något att skriva med? Anteckna.
Han lämnade ett telefonnummer från sin anteckningsbok och sa: Detta är ett hemnummer, ring efter nio på kvällen och säg att du ringer från Johan. Jag ska förvarna honom. Han är polischef och kommer säkert hjälpa dig…
Mannen sa adjö och försvann i asfaltsdimmorna, medan jag stod kvar förbluffad och visste inte vad jag skulle tro.
På kvällen ringde jag ändå (vad hade jag att förlora..?).
Och redan två dagar senare, på morgonen hos bilregistret, registrerades min bil högtidligt och nya nummerplåtar togs fram! (poliserna hoppade nästan ur sina luckor för att vara till lags…)
Jag jagade Johan i en vecka för att säga tack, och som det sägs; “sök och du ska finna”, jag hittade honom på en gata i närheten. Jag tackade länge, gav honom dyra chokladaskar, champagne, kaffe, och frågade hur han kände den där polischefen så väl att han till och med skickade hälsningar till honom och hans fru…
Och Johan berättade att för ett halvår sedan var han en ganska välbärgad man som handlade med medicinteknik, men krisen krossade hans affär, så nu arbetar han på tre ställen — ett dygn av tre, och till och med hans fru som aldrig arbetat började diska i skolmatsalen.
Allt för att hålla sig “på banan”, för de bodde i en enorm lägenhet på över tvåhundra kvadratmeter i ett exklusivt hus och kämpade på. De sålde allt förutom skolböckerna, men ville under inga omständigheter sälja lägenheten, trots att bara förmåner och säkerhet kostade dem 9 000 kronor i månaden.
Inför grannarna med miljoner i banken höll de skenet uppe, men själva levde de på femhundra spänn i månaden för tre personer (tur att dottern gick i en vanlig skola).
Sedan dess har våra familjer blivit goda vänner. Vi firar alltid Nyår tillsammans. Det tog inte ens två år innan Johan hade lyft sig högre än han var före krisen.
Och idag, på ett rödljus, knackade någon på taket mitt, jag tittade ut och såg Johan i en Jeep:
— Lena, vill du ha en Geigermätare i present?
— Visst.
— Här, använd den med glädje och unna dig vad du vill.
