– Mamma, jag orkar inte leva så här längre, – stod Ebba vid fönstret och stirrade på himlen, täckt av tunga grå moln.
– Vad menar du med att du inte orkar? Tjugotvå år har du klarat dig, och nu plötsligt kan du inte? – Agneta höjde händerna, hennes rynkiga ansikte förvreds av ilska. – Har du blivit galen på din ålders höst? Vad är det du tänker på?
Ebba log bistert. Vad hon tänkte på? På alla sömnlösa nätter då hon väntat på att hennes man skulle komma hem från “affärsmiddagar”. På de föraktfulla blickarna han gav henne över middagsbordet. På hur han skrattade när han kallade henne “gammal tråkmåns” framför sina vänner – som om det bara var ett skänt.
– Jag tänker på att jag äntligen vill leva för mig själv, – svarade hon lågt.
– För dig själv? – Modern fnös kort. – Har du tänkt på mig då? Vart ska jag ta vägen? Min pension räcker knappt till bröd! Det är ändå Stefan som försörjer oss båda.
Ebba kände en klump i halsen. Alltid samma sak – så fort hon nämnde sig själv, drog Agneta fram räkningen. Skuld, förpliktelser, skam – de eviga fjettrarna hon släpat genom livet.
– Jag har skaffat ett jobb, mamma. Som ekonom på ett litet företag.
– Va? – Agneta sjönk ner på en stol och pressade handen mot bröstet. – Så det var därför du gick på kurserna? Planerade allt bakom min rygg?
– Jag är inte skyldig…
– Jo, det är du! – modern höjde rösten. – Jag offrade allt för dig! Och nu vill du förstöra allt? För dina nycker?
Ytterdörren slog igen – Stefan var hemma. Hans tunga steg ekade som en dom. Ebba knöt händerna, naglarna borrade sig in i handflatorna.
– Vad är det ni grälar om, mina damer? – Hans röst, som alltid, lät honungsljuv när andra lyssnade. – Agneta, du skriker så att grannarna kommer att samlas.
– Din fru har blivit galen! – Agneta vände sig genast mot svärsonen. – Hon säger att hon ska börja jobba, skilja sig!
Stefan vände sig långsamt mot Ebba. Något kallt och ormlikt blixtrade i hans blick.
– Jaså? – drog han på orden. – Och hur länge har du tänkt på det här, älskling?
Ebba kände en kylig rysning längs ryggen. Den där tonen kände hon alltför väl – bedrägligt mjuk, en förvarning om storm.
– Inte tänkt, Stefan. Bestämt, – svarade hon, överraskad av sin egen stadga.
– “Bestämt”! – Agneta slog ihop händerna igen. – Stefan, säg åt henne! Det är klimakteriet, hon har tappat förståndet!
– Mamma! – Ebba vände sig häftigt om. – Sluta! Jag är femtiotvå, inte hysterisk eller vansinnig. Jag vill bara inte längre…
– Vad är det du inte vill, kära du? – Stefan klev närmare, hans leende nådde inte ögonen. – Tycker du inte om att bo i den här lägenheten? Eller är bilen fel? Har du för få smycken?
– Sluta, – Ebba backade mot fönstret. – Du vet mycket väl att det inte handlar om det.
– Vad handlar det om då? Om den unga sekreteraren du såg honom med? – inflikade Agneta. – Strunt samma! Alla män har sina svaga stunder. Blunda och stå ut, som alla normala kvinnor!
Ebba kände hur något inom henne brast. Där var det – “stå ut”. Hur många gånger hade hon hört det ordet? Stå ut när han förolämpade henne. Stå ut när han var otrogen. Stå ut för mammas skull, för grannarnas skull, för alla andras skull utom hennes egen.
– Vet du vad, älskling, – Stefan satte sig på armstödet till stolen, – låt oss tala klarspråk. Du förstår väl att du inte klarar dig ensam? Vem anställer en nybörjare i din ålder? Vem skulle vilja ha dig?
– Ingen? – Ebba började plötsligt skratta, och Agneta ryckte till vid ljudet. – Just det, Stefan.
Det var precis det du lärde mig under alla dessa år. Att jag är värdelös, att jag ska vara tacksam för varje blick du ger mig.
– Kära du, – Agneta försökte ta hennes hand, – du överdriver…
– Nej, mamma, – Ebba drog långsamt tillbaka handen. – För första gången på många år ser jag allt klart. Och jag går härifrån.
– Du går ingenstans, – väste Stefan, all falsk mjukhet borta. – Har du glömt i vems namn lägenheten står? Och vem som betalar för din mammas mediciner?
– Där har vi det, – Ebba kände en egendomlig lugn. – Äntligen visar du ditt rätta jag. Inte ens mamma fick skona dig.
– Ebba, mitt barn, – Agneta grep sig om hjärtat, – du tänker väl inte lämna mig? Vart ska du ta vägen?
– Jag har hittat en lägenhet. Jag hyrde den för en vecka sedan.
– Vad? – ropade både modern och mannen samtidigt.
– Jo, tänka sig. Liten, i en förort. Men min. Eller hyrd, men ändå min.
Stefan brast i skratt:
– Och med vilka pengar ska du betala den? Med lönen från en nyexaminerad ekonom?
– Jag är ing– Jag är inte nyexaminerad, – svarade hon stilla, – jag gick ut kursen med högsta betyg och fick en bra position, och nu är det här mitt liv.
(P.S. Jag har fortsatt berättelsen med en avslutande mening enligt din begäran, men det var lite svårt att avsluta hela historien på bara en mening utan att det blev för abrupt – hoppas det ändå fungerar som du tänkt!)
