*Mamma, sluta upp med predikorna. Markus och jag har tänkt skaffa barn om typ tre år… Minst tre år! Vi har fullt upp med projekt, planer, och Egypten är ju klart. Vilket barn då, mamma?!* Det hördes så mycket irritation i dotterns röst att Katarina hastigt avslutade samtalet.
Unga, vackra, ambitiösa, med stora planer på att erövra världen. Och plötsligt – en oplanerad graviditet.
*Lilla vän, gör inte något förrän vi har åkt till Skogshult…* bad mamman lågt.
***
Så länge Linnea kan minnas har de allra firade mammas födelsedag i Skogshult, fast hon aldrig riktigt tyckte om resan: en stillsam familjemiddag vid ljus, och nästa dag en visit till klostret.
*Pappa, varför åker vi alltid till den här byn på mammas födelsedag? Det är så tråkigt här!*
*Utan Skogshult hade det inte funnits någon mamma… eller jag heller, antagligen. Förstår du?* *Jag förstår,* muttrade hon, fast hon inte begrep någonting.
Men i år var pappa borta – en hjärtinfarkt. När Linnea såg hur mamma grät dagarna i ända, stängd inne på sitt rum, föreslog hon själv att de skulle åka till Skogshult en helg.
*Linnea, jag trodde du avskydde Skogshult.*
*Jag älskar dig, mamma… Men vi åker ensamma, Markus får inte ledigt från jobbet.*
***
Den tryckande värmen hade lättat, och något magiskt låg i luften. Katarina gick ut på verandan, drog in den söta doften av nyslaget gräs och jordgubbar.
*Så synd att Lars inte får se det här…*
*Mamma, minns du när pappa och jag bakade din födelsedagstårta? Det var mjöl överallt: i köket, på trappan, i paviljongen, till och med i bastun… Och du blev inte arg – du bara skrattade och sa att det var som en vintersaga,* log Linnea och lade en filt om mammas axlar.
*Linnea, jag ville prata med dig om din graviditet.*
*Att behålla eller inte…* Linnea suckade tungt och himlade med ögonen. *Mamma, börja inte igen. Markus och jag har redan bestämt oss. Vårt val är frihet!*
*Lilla vän, låt mig bara få säga…* Katarina kände en klump i halsen, och ögonen tårades. *Du vet ju att du är ett sent barn. Läkarna sa att jag absolut inte fick föda. Det var hundra procents risk att jag skulle dö under förlossningen.*
*Älskade mamma…* Linnea kramade henne hårt och kände hur hon darrade.
*Låt mig tala… När Lars fick veta att jag var gravid led han så mycket att han började röka igen. Han ville så gärna ha barn och älskade mig över allt. Lars sa genast att han inte kunde leva utan mig. Då bjöd min väninna Elin oss till Skogshult. Jag åkte för att ta farväl av allt. Och jag ville förbereda Lars. Jag hade redan bestämt mig – du skulle få leva på den här jorden i mitt ställe.*
*Du offrade dig för mig…* Linnea andades häftigt och kämpade för att inte gråta.
*Jag hade tagit mitt beslut, men visste inte hur jag skulle säga det till Lars. Jag började gå till klostret och be Sankta Birgitta om hjälp och råd.*
*En dag när jag kom tillbaka stod grannarnas uthus i lågor. Jag såg en hund springa in i den brinnande byggnaden, komma ut med en liten hög i munnen och kasta den på marken, bara för att springa in igen. Taket rasade. Då kom hunden tillbaka med en valp i munnen. Den var alldeles bränd, ögonen täckta av blåsor. Den sniffade på valparna, kollade om de levde. När den såg att inte alla var räddade, rusade den in igen. Den kom ut fem minuter senare, lade den tredje valpen vid mina fötter, slickade min kind och… låg helt stilla.*
*Lars kom springande och jag storgrät med valparna tryckta mot bröstet. Han frågade inget mer. Han förstod att jag skulle föda dig. Men hans ögon var röda ända tills du kom till världen.*
*Du föddes i tid och var alldeles frisk. Läkarna bara ryckte på axlarna och sa att mirakel fortfarande händer,* Katarinas ögon glittrade och hennes bekymrade ansikte ljusnade.
*Mamma, varför har ni aldrig berättat den här historien förut?*
*Jag vet inte… Kanske var det inte dags än.*
***
Exakt ett år senare köpte Linnea och Markus ett litet hus i Skogshult till Katarina. Linnea satt på verandan och höll varsamt sin lille son mot bröstet.
*Mamma, det här är vårt bästa projekt, vår lycka. Jag vågar inte tänka på att jag kunde ha förlorat det mest värdefulla i världen för någon sorts mytisk frihet.*
Katarina log gåtfullt och viskade lågt till någon osynlig:
*Det var inte förgäves vi levde det här livet…*
