Slump finns inte
Det hade gått ungefär fyra år sedan mamma dog, men Agnes minns fortfarande den bittra sorgen, särskilt kvällen efter begravningen. Pappa satt där som en urvriden trasa, tyst och svart i själen, medan Agnes redan var trött på att gråta. Den stora, välskötta villan var fylld av en tryckande tystnad.
Agnes var sexton år då. Hon förstod hur svårt och smärtsamt allt var, både för henne och pappa de hade ju varit så lyckliga tillsammans alla tre. Pappa Lars la armen om hennes axlar och försökte sig på ett tappert:
Vi får väl liksom försöka fortsätta på något vis, flicka lilla livet rullar på ändå.
Tiden gick, som den alltid gör. Agnes utbildade sig till undersköterska och hade precis börjat jobba på byns lilla vårdcentral. Hon bodde ensam i huset nu, för pappa hade gift om sig för ett år sen och bodde i byn bredvid. Någon ilska mot honom kände hon inte livet är vad det är, tänkte hon, och hon skulle väl själv gifta sig så småningom. Och pappa var ju ingen åldring precis.
En solig dag kliver Agnes av bussen i sin finaste klänning och nya skor. Idag är det pappas födelsedag, hennes enda närmaste släkting.
Hej pappa! skrattar Agnes och ger honom en varm födelsedagskram vid grinden, överräcker ett paket. Grattis på födelsedagen!
Hej, min underbara! Skynda dig in, kaffebordet är redan dukat, säger Lars och de går in i huset.
Jaha, Agnes, där är du ju äntligen, ropade Karin från köket numera Agens styvmor. Mina barn är redan jättehungriga, bara så du vet.
Lars hade nu bott med Karin i ett år. Hon hade en dotter, Tove, tretton år och redan expert på att vara odräglig, plus en son på tio. Agnes var sällan på besök detta var bara andra gången på året och hon försökte låta bli att reagera på Toves alla små elaka kommentarer. Ungen hade inga spärrar, och mamma Karin sa aldrig ifrån.
När de väl sjungit, skålat och huggit in på marängtårtan började Karin ställa frågor till Agnes.
Har du någon pojkvän då?
Jo, det har jag väl
Jaha, när blir det bröllop då? Får man köpa ny hatt?
Agnes kände sig lite ställd av Karins pang på rödbetan.
Äh, jaja, vi får väl se, sa hon lite lagom undvikande.
Grejen är så här, Agnes, började Karin och log stelt. Jag och din pappa har pratat och vi kommit fram till att han inte ska hjälpa dig med pengar längre. Han ger dig alldeles för mycket. Nu har han en ny familj och det är här han måste sätta oss först. Du tjänar ju trots allt egna pengar nu, och vuxen är du också, så det är dags att flytta ihop med någon som kan försörja dig.
Vänta nu, sa Lars och försökte avbryta, vi pratade faktiskt om något helt annat. Jag har ju redan minskat stödet till Agnes jämfört med vad ni får
Men Karin höll inte igen och höjde rösten:
Du är bara en bankomat för din dotter, men vi andra får dra det tunga lasset!
Lars blev tyst av skuld. Agnes kände hur festen dog helt och satte sig på bänken ute i trädgården för att andas. Födelsedagen var redan förstörd. Snart kom Tove ut och satte sig bredvid.
Du är snygg, sa Tove, och Agnes bara nickade utan att säga något. Och så ska du inte vara sur på min mamma, hon är bara tjurig nu för hon är gravid, flinade hon. Men ge det lite tid så får du se, fortsatte den lilla marodören och kutade in igen.
Agnes reste sig och gick ut från tomten. När hon vände sig om såg hon pappa stå på bron och titta efter henne. Tre dagar senare dök plötsligt pappa upp med Karin hemma hos Agnes.
Oj, så oväntat! Sätt er så fixar jag te, sa Agnes, glatt och nästan lite förvånad.
Karin gick runt och inspekterade huset, klappade på väggarna.
Jaha, rejäla hus som detta växer inte på träd i dessa trakter.
Pappa har byggt tillsammans med grannen Sven, eller hur, pappa?
Äh, vadå, det är väl inget särskilt, sa Lars blygsamt. Vi byggde bara åt oss själva.
Jag måste medge, jag hade tur som hittade honom, sa Karin lite högtravande. Och det är faktiskt huset vi ville snacka om
Agnes kände genast oråd och slog armarna i kors.
Jag tänker inte sälja min del. Jag har vuxit upp här, och det här huset betyder mycket för mig, sa hon bestämt.
Oj då, vilken smart liten tjej du är! fräste Karin. Och du då? fräste hon till på Lars.
Det här måste vi lösa, sa Lars utan att möta Agnes blick. Jag har ju stor familj nu och huset är för litet. Om vi säljer kan du köpa något mindre själv, och om pengarna inte räcker kan jag hjälpa dig ta lån
Men pappa! Vad säger du egentligen? Agnes trodde inte sina öron.
Din pappa har ett nytt liv nu, skrek Karin. Det är dags att sluta leka lilla familjen. Du kan inte blockera ett helt hus för dig själv. Så nu får du flytta, och ingen kommer fråga om lov.
Prata inte så där till mig! svarade Agnes och bad dem gå.
Efteråt kändes det som hela världen rasade. Visst hade pappa rätt till ett nytt liv, men inte på hennes bekostnad. Aldrig att hon skulle sälja mammas och sitt barndomshem.
Senare på kvällen dök Anton upp. Han stannade i hallen och häpnade när han såg Agnes tårögd.
Men älskling, du ser ju ut som ett åskmoln vad har hänt?
Hon kastade sig i famnen på honom och grät ut allt. När hon samlat sig berättade hon vad som hänt. Anton, polis i byn och van vid att hålla huvudet kallt, klappade henne lugnande.
Din pappa är egentligen ingen dålig karl, det är bara Karin som manipulerar honom. Vi ska inte ge oss jag kontaktar mina poliskolleger i stan, och en bra jurist. Du säljer inte en enda bräda det lovar jag!
Hemma i grannbyn var Lars rastlös efter besöket. Efter giftermålet hade allt varit harmoniskt med Karin, men nu var hon bara på dåligt humör, vill ha mer pengar, och var som besatt av att sälja huset. Ibland undrade han om han gjort ett misstag. Då avslöjade Karin att hon var gravid och han trodde det skulle vända.
När han senare ville ringa Agnes för att prata såg han Karin sitta i soffan och prata i mobilen:
Hon totalvägrar, pep Karin irriterat, vi får fixa det själva. Jag snackar med honom igen. Annars hittar jag på nåt.
När hon såg Lars blev hon genast mjuk i tonen.
Vem pratade du med?
Åh, bara en väninna.
Sluta ljuga, du snackar ändå om huset, eller hur?
Karin slog sig ner och försökte le.
Nåja, min kompis känner en mäklare som kan fixa köpare. Lita på mig, Agnes blir bara glad huset är värt en bra slant!
Du sa “jag hittar på nåt om det krävs” vad menade du med det?
Ja, men alltså, jag menade garaget. Det borde vi också sälja så småningom, log hon fånigt.
Lars svalde och hans oro lade sig lite, fast var ändå kvar och skavde.
Hösten var redan här. Agnes kom ofta hem sent från jobbet; denna kväll hade Anton egentligen lovat hämta henne men fått ett akut larm. Hon längtade bara efter te och värme. Nästan hemma bromsar en Volvo in, och ut kliver en stor, burdus man som trycker in Agnes i baksätet. Bilen sätter fart igen.
Vem är du? Vad vill du? Vrålade Agnes gråtfärdigt. Ni måste ha tagit fel!
Det finns inga misstag för oss, flinade chauffören. Gör som vi säger så händer det inget med dig eller din pappa.
Vad har pappa med saken att göra?
Skriv på pappren, på två dagar får du pengarna och huset. Nya ägare väntar redan.
Det här är olagligt! Jag tänker inte skriva på nåt! Jag går direkt till polisen! skrek Agnes, men fick ett slag i ansiktet till svar så blodsmak spred sig i munnen.
Vi är inte rädda för polisen. Inte för din lilla snutpojkvän heller, grymtade mannen. Om du trilskas får du skylla dig själv och honom tar vi sen.
Bilen stannade vid en skogsdunge och mannen stack fram papper i skenet av en ficklampa:
Skriv på. Och bloda inte ner formuläret. Allt ska lämnas in till notarie i morgon.
Plötsligt såg Agnes blåljus bakom bilen, och ännu en bil. Chauffören försökte dra därifrån men blandade ihop pedalerna av panik och körde rakt ner i diket.
Det visade sig vara Antons idé att be vännen Martin hålla ett öga på Agnes, särskilt när hon gick hem sent. Han såg allt, ringde Anton och hela byns polisstyrka blev inkopplad.
Snart framkom sanningen: den stökige typen var Karins älskare och pappan till barnet hon väntade! De hade planerat att stjäla huset från Lars; för både Karin och älskaren betydde pengarna mer än lojalitet Det var nog bara Agnes i vägen.
Tiden gick, rättvisa skipades. Lars skilde sig och flyttade hem igen. Han drev numera en liten firma som sålde reservdelar, och verkade gladare än på länge. På kvällarna satt han, Agnes och Anton runt köksbordet, och huset hade aldrig känts mer som hemma.
Oroa dig inte, pappa. Du kommer inte bli ensam, sa Agnes muntert.
Är det bröllop på gång? flinade Lars.
Japp, sa Anton och blinkade konspiratoriskt mot Agnes. Hon har sagt ja, vi har redan skickat in pappren och snart blir det kalas!
Pappa, även om jag flyttar in hos Anton kommer vi titta förbi jämt. Vi bor ju bara borti hörnet
Förlåt, flicka min, för allt krångel, viskade Lars, och sneglade sorgset på fotot av mamma.
Strunt samma! Det är bra nu och snart blir allt ännu bättre!
Tack för att du läste, och hoppas livet bjuder på fler goa överraskningar än skurkar i diket och busiga styvsystrar!
