Elin steg ut från kontorsbyggnaden och drog ett djupt andetag av den kyliga höstluften, fylld av doften av visna löv och nybryggt kaffe. Det var en av dessa perfekta septemberdagar då sommaren nästan hållit kvar, med kalla nätter men fortfarande varma nog för lättare kläder under dagen.
Hon funderade på om hon skulle hämta Albin från dagis först eller handla mat innan. På ICA fanns alltid små leksaker vid kassan, och Albin skulle säkert tjata om något. Pengarna var knappa innan löning, och leksakerna höll honom bara upptagen i fem minuter.
Elin kollade på klockan. Om hon skyndade sig kunde hon hinna handla, lägga undan varorna hemma och sedan hämta Albin. Hon ökade stegen.
Hon gick med blicken ner i marken, helt försjunken i sin inköpslista. “Glöm inte saltet”, tänkte hon. Det tog alltid slut oväntat. Förra veckan hade hon glömt det trots att det var huvudsyftet med besöket. “Morötter, mjölk, smör…” Hon var så upptagen av tankarna att hon nästan gick förbi sin gamla skolkamrat.
“Elin Lindgren!” ropade någon.
Elin stannade tvärt och vände sig om. En stilig, välklädd kvinna log mot henne.
“Känner du inte igen mig? Vi lovade att vara vänner för evigt, minns du?”
Det tog ett ögonblick innan Elin kopplade. Framför henne stod inte längre den smala, mörkhåriga tonårstjejen hon mindes. Det här var en självsäker kvinna i designade kläder.
“Linda?”
De hade blivit klasskamrater i tredje klass och varit oskiljaktiga ända tills studenten. I åttan hade de svurit evig vänskap. Men livet hade skiljt dem åt. Kanske fanns inget som varade för evigt, ens vänskap – och absolut inte kärlek.
“Du ser ut som om du har sju barn hemma som väntar”, sa Linda och synade Elins enkla kontorsklädsel och trötta blick.
Elin kände sig genast bedömd.
“Men du verkar må bra”, sa hon istället för att undvika frågor.
“Ja, inte klagar jag. Gift för andra gången. Inga barn än. Och du?”
Det fanns en sorg i Lindas röst som fick Elin att byta samtalsämne.
“Jag är inte gift, men har en son”, sa hon med stolthet.
“Går han i gymnasiet?”
“Nej, dagis fortfarande.”
Linda höjde på ögonbrynen. “Du var så vacker i skolan, jag trodde du skulle gifta dig först av alla. Alla andra har tonårsbarn nu.”
Elin blev stött, och det märktes. Linda backade genast.
“Åh, jag menade inget illa. Du vet hur jag är – pratar först, tänker sedan.”
“Jag måste hämta Albin”, sa Elin och började gå.
“Vänta!” Linda fiskade upp telefonen. “Ge mig ditt nummer.”
Elin rabblade numret bara för att slippa, sa adjö och skyndade mot dagiset.
Men Linda väntade inte länge med att höra av sig. Redan nästa dag ringde hon och föreslog en fika på lördag.
“Jag måste kolla om mamma kan passa Albin”, ljög Elin.
Hon suckade när hon lade på. Hennes enda lediga dag förstörd. Men det var enklare att gå med på det än att få Linda på halsen igen.
På lördagen möttes de på ett trendigt café där Elin aldrig varit. Efter Albin hade hon inte haft tid eller lust att gå ut. Hon kände sig utomhus och osäker. Linda märkte det och beställde genast ett glas vitt för att få henne att slappna av.
De drack och pratade om gamla klasskamrater. Linda visste allt om alla – vem som var gift, hade barn, jobbade vad…
Elin drack mer än hon tänkt. När minnena tog slut kom Lindas förslag.
“Min kollega har en son, runt vår ålder. Han är programmerare – snäll, stabil, bra lön. Ingen dålig vana. Hans morsa längtar efter barnbarn. Ska jag koppla ihop er?”
“Nej tack.” Elin satte ner glaset hårt. “Behöver jag verkligen en man som inte ens sin egen mamma vill ha?”
“Han blev bränd i en tidigare relation. Rädd att göra samma misstag igen. Precis som du.”
“Jag ska inte bli hans terapihund.”
“Tänk på Albin. Han behöver en pappa.”
“Jag är ingen singelmamma-desperado!”
Men Elin gav ändå med sig. Varför inte prova?
Nästa söndag lämnade hon Albin hos mormor, satte upp håret i en enkel knut och sminkade sig diskret. När hon skulle gå kom hon ihåg – hon visste inte vad han hette.
“Det var något bibliskt… Matteus? Elias?” sa Linda osäkert.
“Spelar det någon roll? Han kommer nog ensam.”
På caféet var det två ensamma män. En av dem log, och Elin valde honom.
Han var tystlåten, och hon pratade för två – om Albin, familjen, gamla vänner. Vinets värme fick henne att öppna sig, och han lyssnade bara.
När de gick hem visste hon fortfarande inte hans namn.
Dagen efter ringde Linda, arg.
“Var var du? Mats väntade i en timme!”
“Jag var där! Jag träffade en man!”
“VEM då?”
Elin insåg sitt misstag. Hon hade pratat med en främling om allt.
“Han kanske är en bedragare! Jag gav honom mitt nummer!”
Linda suckade. “Var han i alla fall snygg?”
“Ja.”
“Någon ny dejt då?”
“Jag minns inte…”
En vecka senare ringde han.
“Hej, Elin.”
“Hallå… och du är?”
“Elias. Vi träffades på caféet.”
“Men… du är inte Mats?”
“Vem är Mats?”
Han bjöd ut henne igen.
De träffades i parken. Till Elins glädje kom Elias och Albin genatan överens. De åkte karusell, sköt i skjutbanan, åt glass…
Ibland är misstag det bästa som händer. Vi tror vi gör val, men kanske finns det någon där uppe som ser när två hjärter slår i samma takt – och låter slumpen styra.
