Jag måste bara berätta vad som hänt hemma hos mig, det är som taget ur en dålig komedi.
Far, vad är det för nya grejer? Har du ränt runt på någon loppmarknad och länsat hyllorna, eller? sa jag till honom, lite förbryllad medan jag stod och stirrade på den där vita, virkade duken han lyckats lägga på min byrå. Jag visste inte att du var så förtjust i gamla ting, din smak är verkligen exakt som gammelmormor Elsas…
Plötsligt dyker pappa, Bo Johansson, upp i dörröppningen från köket.
Men, Anneli, kommer du bara så där utan att ringa först? säger han. Jag… Vi, alltså jag, hade inte väntat dig…
Han försöker se lite käck ut, men ser mest skyldig ut i blicken.
Ja, det märks att du inte väntade mig, snyftar jag och går mot vardagsrummet där jag anar mer huvudbry. Vad är det som händer här? Var har allt det här kommit ifrån?
Jag kände knappt igen mitt gamla hem.
När jag först fick lägenheten av farmor Elsa, såg det riktigt tragiskt ut. Gammal Furuholms-möbler, en klumpig TV på ett rangligt bord, rostiga element och tapeter som släppte… Men det var ändå mitt eget bo.
Jag hade ju hunnit spara ihop lite pengar, och la allt på en ordentlig renovering inte någon halvmesyr. Det blev så klart skandinaviskt: ljust, svalt, stilrent! Stora gardiner, mjuka mattor, matchande kuddar sådär som man vill ha det.
Och nu… istället för mina tjocka, ljusgrå gardiner hängde där något urblekt nät av polyester. Den italienska soffan jag lagt en halv månadslön på var täckt med en syntetpläd med ett vrålande tigertryck över hela. På soffbordet stod en plastig knallrosa vas, så skrikigt att jag nästan fick ont i ögonen.
Det värsta av allt lukterna! Från köket stank stekt strömming och cigarettrök. Men pappa har ju aldrig rökt?
Anneli, vet du… säger han till slut och rodnar. Det har blivit så att, ja… Jag är inte ensam. Jag hade tänkt säga det tidigare, men… du vet hur det är.
Inte ensam? säger jag. Men pappa, vi hade ju kommit överens!
Men du måste väl förstå, mitt liv slutade ju inte med din mamma. Jag är ju bara 57, jag har inte ens pension ännu! Ska jag gå runt ensam för resten av livet?
Jag står där som förstelnad. Klart han får dejta, men måste han verkligen göra det hemma hos mig?
Mamma och pappa skilde sig förra året. Mamma tog det hela med ro, som om hon hade lättat en tung börda, och började gå på yogaklasser, middag med vänner och all världens aktiviteter. Pappa däremot, han blev förtvivlad. Han flyttade tillbaka till sin gamla lägenhet, som mest varit uthyrd i evigheter. Förr hade någon hyresgäst somnat med ciggen tänd, så det blev rökskador och elände, och pappa bara glömde bort den där tragiska lyan ingen renovering eller något. Det gick inte ens att bo där. Väggarna var svarta av sot, fönster sönderslagna, mögel i varje hörn…
Jag fattar inte hur jag ska klara mig, Anneli, klagade han när han såg förfallet. Farligt att vara här, och vinter snart och jag har inte råd att fixa allt… Tja, fryser jag så fryser jag väl. Det är ödet.
Jag kunde inte lämna honom där, ens om jag ville. Han är ju ändå min pappa, eller hur? Min lägenhet stod ändå tom jag hade ju flyttat in hos min man, Erik och tanken på att hyra ut den till någon främling kändes usel.
Kom och bo hos mig i Farsta så länge du vill, sa jag. Allt är klart där, varmt och fräscht. Men EN regel: inga gäster.
Får jag? sa pappa, så tacksam att jag blev rörd. Du räddar mig verkligen, Anneli. Jag lovar, inget stök eller drama.
Jodå, drama blev det ändå.
Medan jag stod där och tänkte tillbaka på det samtalet, flög badrumsdörren upp och ut kom en kvinna i femtioårsåldern med självsäkra steg, iklädd MIN favoritbadrock av frotté. Min! Nu satt den tajt runt hennes breda former och hon log med svagt överseende leende.
Men Bo, vi har besök? mullrade hon med en röst som påminde om en whiskey- och ciggkvinna från gamla Åhléns kaféet. Kunde väl ha sagt till, jag är ju inte direkt finklädd.
Och du är…? säger jag, och kisar. Varför har du min rock?
Jag heter Ingalill, och jag råkar vara din fars kvinna. Vad stressar du för? Jag bara tog den, den hängde ju ändå där oanvänd.
Mitt blod kokade.
Ta av den, genast, säger jag mellan tänderna.
Men Anneli! pep pappa och försökte ställa sig mellan oss. Snälla, bråka inte! Ingalill bara…
Hon tog MIN grej i MITT hem! avbröt jag. Far, allvarligt, du släpade hit din tjej och låter henne rota bland mina saker?
Ingalill suckade högt och sjönk ner på den där groteska tigerpläden.
Vilken skitunge, fräste hon. Var jag Bo skulle jag daska dig med bältet, oavsett hur gammal du är. Hur pratar du med din pappa egentligen? Att han vill leva med någon annan angår inte dig, lilla du.
Jag bara gapade. Någon främling sitter på min soffa och tror hon kan bestämma över mig?
Kanske det tills det sker i MITT hem, svarade jag.
Ditt hem? sa Ingalill och höjde ögonbrynen, vände sig till pappa.
Bo stod tryckt mot väggen, röd om öronen, och vågade inte möta någons blick. Han hoppades nog att stormen skulle blåsa förbi, men det var ingen solskensprognos direkt.
Glömt att berätta något för dig, pappa? sa jag kallt. Då kan jag säga det nu. Du är bara gäst här. Det här är min lägenhet, varenda grej i den har jag slitit ihop för. Jag lät dig bo här, men du skulle bo SJÄLV. Inte hämta hit… flickvänner.
Ingalill blev högröd.
Bo? sa hon vassare än is. Vad nu, har du ljugit för mig? Du sa att det var din lägenhet. Hur mycket har du ljugit?
Pappa började smälta in i tapeten, han grävde ner huvudet, öronen blossande.
Nej… Ingalill, det var inte så jag menade. Jag har ju en lägenhet, men… inte denna. Jag ville inte trötta dig med detaljer.
Ville inte trötta mig? Ja, tack! Nu sitter jag här och får skäll!
Mitt tålamod tog slut.
Ut, sa jag lågt.
Va? stammade Ingalill.
Ut härifrån. Båda två. Ni har en timme, annars ringer jag polisen. Jag bjöd in, men inte till den här cirkusen…
Jag gick mot dörren, men Bo slet sig loss från väggen och kastade sig fram.
Men Anneli! Ska du kasta ut din egen pappa? Du vet ju att min lägenhet är en ruin! Jag kommer frysa ihjäl där…
Han grep tag i min tröja, och för ett ögonblick snörpte det till i hjärtat. Barndomsminnen, plikt, medlidande… Klumpen i halsen kom direkt.
Men mitt öga föll på Ingalill.
Hon satt där med benen i kors, klädd i min badrock, skickade en blick full av hat. All tvekan försvann. Säger jag inget nu, så byter hon väl lås imorgon och tapetserar om.
Pappa, du är vuxen. Skaffa en egen lägenhet, sa jag och vred mig loss. Du har satt dig själv i denna sits. Vi sa du skulle bo ensam, du tog hit främlingar och förstörde mitt hem.
Ja, behåll din lägenhet då! snäste Ingalill. Kom, Bo. Du ska inte sitta här och be henne om något. Hon är otacksam…
Det tog en halvtimme att packa ihop. Pappa gick tyst, tung i kroppen, som en hund som blivit utkastad i regnet. Hans blick kommer jag aldrig glömma, men jag rörde inte minen.
När de gått, öppnade jag alla fönster och vädrade ut fisklukt och rök. Hällde min badrock, tigerpläden och allt annat hon lämnat rakt ner i soporna. Nästa dag ringde jag städfirma och snickare till låset. Kunde inte röra en sak hon rört särskilt inte den kvinnan.
…Fyra dagar passerade.
Nu var allt som det skulle igen ljust, rent, luktfritt. Jag bodde ju hos Erik, men det var ändå skönt i själen inför tanken på att mitt hem var mitt igen.
Jag hade inte pratat med pappa på fyra dagar. Sedan ringde han själv.
Hej… sa jag efter en lång paus.
Ja, Anneli… sluddrade pappa, märkbart påverkad. Är du nöjd nu, eller? Ingalill har stuckit. Hon drog…
Oväntat, eller hur, sa jag. Gissar att det hände när hon såg den där rökfyllda rucklet och insåg att det var mest jobb?
Pappa snörvlade till.
Precis. Jag satte dit en element, sov på luftmadrass. Hon pallade tre dagar… Sedan sa hon att jag var fattig och en lögnare, packade och drog till sin syster. Sa att hon bara förlorat tid… Men vi ÄLSKADE ju varandra, Anneli!
Kjärlek? Ni båda ville bara ha det bekvämt, och ni trodde ni kunde låtsas. Men ni räknade fel, båda två.
Det blev tyst. Jag hörde att han hade mer att säga.
Det är förfärligt att vara ensam här, Anneli, sa han till slut. Jag är så rädd… Kan jag inte få komma tillbaka? Jag svär, jag är ensam. På riktigt! Jag lovar dig.
Jag tittade ner. Han satt där i misär, alltihop självförvållat otroheten mot mamma, lögnerna för mig, mer lögner för Ingalill.
Klart jag tyckte synd om honom. Men att ge efter nu, skulle förstöra oss båda.
Nej, pappa. Du får fixa din egen röra, sa jag. Hyr folk, gör det fint. Lär dig leva med resultatet av dina egna val. Jag kan tipsa om bra hantverkare, men det är allt. Ring om du behöver.
Sedan lade jag på.
Elakt? Kanske. Men nu vill jag inte att någon ska smutsa ner min själ och mina saker. Vissa fläckar försvinner aldrig de får helt enkelt aldrig komma in i ens liv.
