Kasta ut honom på gatan. Hittade grannens huskatt under snön, men ägarinnan vägrade rädda honom
Malin har alltid sett på grannens katt med viss misstänksamhet. Någon avsky för katter hade hon inte, men den här stora tigrerade fräckisen hade fått hennes tålamod att brista mer än en gång.
Det här är en berättelse om hur viktigt det är att inte tappa sin medmänsklighet oavsett omständigheterna.
Den sommaren började grannkatten Sixten använda hennes odlingar som sin egen toalett. Malin tog honom på bar gärning i sitt lilla grönsaksland flera gånger: Sixten krafsade runt som om han höll på med ett arkeologiskt projekt. Så fort hon skrek rusade han iväg oberörd. Malins torp var litet men stadigt, ärvt från mormor och låg perfekt till, i utkanten av Eskilstuna, nära både stad och natur.
En kort promenad uppåt gatan och du var ute på landet på riktigt. Men gick du ner mot busshållplatsen då var du nästan i stan igen. När mormor levde älskade Malin att åka ut hit. Även efter mormors bortgång, brukade hon komma hit på helgerna: ta med sig vänner, elda bastun, grilla korv och samla blåbär. I närmsta skogen kunde man på en timme plocka tillräckligt med kantareller för en paj. Den rena luften, lugnet, rymden allt hon behövde för att vila. Hennes kusin bodde också i byn dotter till mammas bror Bengt. De hade varit nära vänner sedan barndomen. Jordgubbslandet, ån aldrig tråkigt.
Malin odlade några rader sallad och rädisor, och lite gräslök bredvid. Litet, men hennes eget. Just där härjade grannens katt, Sixten, som en vilding. Malin klagade till Sixtens matte tant Gun-Britt. Men hon himlade bara med ögonen och fnös: Och vad ska jag göra åt det då? Ska jag stå och passa på honom dagarna i ända? Kasta en gren på honom om du inte får tag på honom!
Gun-Britts hårda inställning hade sin förklaring: Sixten var egentligen hennes avlidne mans katt. Själv brukade Gun-Britt säga: Katter har jag aldrig velat ha, hundar är min grej! Men när Arne gick bort blev katten kvar. Inte för att han behövde mycket omvårdnad han var en utmärkt jägare, till och med fisk, sades det, stal han ibland ur tunnan. Förr följde han alltid med husse på fisketurer. Det enda han begärde var tak över huvudet och en varm spis när snöstormen dundrade in.
Malin tvingades föra en verklig kamp mot denna katt. Pratade, försökte muta, till och med bjuda på stadsdelikatesser. Sixten ignorerade dock det mesta. Långt ifrån satt han och kisade, släppte henne aldrig närmare än fem meter.
En gång sprutade Malin iskallt vattenslangsvatten över honom. En annan gång sprang hon ut på ogräsrensning utrustad med en visselpipa. När hon såg den skyldige hoppade hon över raden salat, visslade spänt, och jagade honom runt i landet som en galen fotbollsdomare. Efteråt låg hon raklång och skrattade, minnet av hur katten hoppat över staketet, tittat förnärmat på henne Så där gör man inte, Malin! och sen försvunnit svans i vädret in bland hallonbuskarna, värmde hennes hjärta.
Gun-Britt stod ibland och tittade på scenen från andra sidan staketet och log överlägset. Speciellt nu när hennes gamla dröm gått i uppfyllelse dottern hade lämnat en liten chihuahua, Tintin, hos henne över sommaren. Med den lilla hunden fanns det alltid fullt upp. Malin löste till slut kattproblemet: hon körde hem tre säckar spån och hällde ut i ett hörn av landet där bara nässlor växte.
Sixten accepterade presenten och grävde bara därifrån. Malin drog en lättnadens suck. Men snart märkte hon: katten följde efter henne från buskarna, från taket, genom hål i staketet. Sent en kväll, när hon gick ut på gården, höll hon på att få hjärtstopp när ett par lysande kattögon stirrade på henne ur mörkret. Med Sixten var hon alltid på helspänn.
Hösten kom, Malin flyttade in till Stockholm för att börja plugga men återvände ofta till huset på helgerna.
En sådan helgmorgon, när hon kom ut på baktrappen, såg hon en snötäckt liten hög. Det var Sixten. Den stora katten satt där, stelfrusen och vithöljd, med istappar hängande från morrhåren. Han höjde inte svansen, bara sjönk ihop och gömde huvudet mellan tassarna. När Malin borstade bort snön reagerade han inte ens. När hon klappade honom öppnade han munnen, försökte jama men bara en andedräkt av rök kom ut, han orkade inte ens mjaua.
Malin bar in honom, lindade in i en fleecefilt, torkade morrhåren med en varm handduk. Sixten gjorde inget motstånd han var för svag för allt. Hon lade värmeflaskor omkring honom och gick till Gun-Britt.
Men Gun-Britt var obeveklig: Han får bo i uthuset. Han vattnade hela huset, den odågan. Kommer inte över tröskeln längre! Efter att lilla Tintin flyttat in på sommaren, började Sixten jaga den lilla hunden och pinkade revir. För husfridens skull hade Gun-Britt slängt ut honom.
Sommaren gick men vintern i ett ouppvärmt uthus blev för mycket för den gamle katten. Malin försökte tala Gun-Britt till rätta: förr var han jägare, nu är det bara snö, is och kyla. Men fick svaret: Jag har hällt ut torrfoder i en gryta åt honom får väl dricka snö till! Han svälter nog inte ihjäl! Kasta ut katten bara!
När Malin gick hem slog det henne att katten kommit till hennes trapp av en anledning. Han hade sökt hjälp, förgäves väntat på Gun-Britts nåd, men kommit till den han stridit mot hela sommaren.
Malin började ringa runt, frågade vänner och bekanta om någon behövde en katt men ingen nappade. Kusinen erbjöd en plats i lagården bland kor och grisar varmare än ute, men inte i huset, för de hade redan både katt och katt.
Under tiden hade Sixten tinat, reste sig stapplande, tassade runt rummet, nosade på Malins ben och satte sig mitt emot. Han såg rakt på henne, med hela sitt liv i blicken som om han visste att det var nu hans öde avgjordes. Malin suckade och ringde sin mamma. Mamma hade alltid varit emot djur i lägenheten, men mindes nu, med värme, Arne hur han alltid hjälpte mormor och bjöd alla på rökt abborre efter fisket, medan katten satt trofast vid hans sida. Hon började gråta, tänkte på det gamla, uttröttade, oönskade djuret.
Beslutet kom till Malin enkelt.
På ICA i byn köpte hon en plastlåda med handtag, bäddade åt Sixten och tog tåget mot Stockholm. För katten började ett nytt liv.
