Släng ut honom på gatan. Hittade grannens bortkomna huskatt under snön, men ägarinnan vägrade hjälpa
Jag minns än i dag hur Klara alltid hade ett vaksamt öga på grannens katt. Hon hatade inte direkt katter, men den där stora randiga karln, Mange, fick henne att tappa tålamodet rejält en gång för länge sedan.
Det här var berättelsen om varför det är viktigt att förbli en god människa, oavsett vad som händer.
Den där sommaren var det som att grannkatten, Mange, bestämt sig för att Klaras lilla jordplätt skulle vara hans alldeles egen toalett. Klara ertappade honom gång på gång i sitt lilla grönsaksland: där stod han och grävde entusiastiskt, som om han höll på med ett arkeologiskt fynd. Med gälla rop sprang hon efter honom, men han flög över staketet med en majestätisk svans och försvann bland rabarbern. Klara hade ärvt sitt lilla torp strax utanför Uppsala av mormor en robust liten stuga med grusväg och åkrar omkring.
Ett stenkast från vägen låg riktiga landsbygden. Men bara några meter till så såg man stadens blinkande ljus. Medan mormor levde var torpet Klaras himmelrike, och även efteråt tog hon ofta med vänner ut till helgerna: eldade i bastun, grillade korv, plockade hallon. I skogen var det lätt att hitta kantareller till stekpannan. Tystnaden, doften av tallskog, rymden det var allt hon behövde för att känna sig fri. I byn bodde även Klaras kusin, Lisa, dottern till morbror Bengt. De två stod varandra nära sedan barnsben; livfulla sommarminnen av jordgubbsland och lata bad vid ån.
Klara sådde lite rädisor och sallad på två små rader och hade gräslök på en tredje. Det var inget stort, men det var hennes. Och det var just den lilla biten grön jord som grannkatten så hänsynslöst invaderade. Klara klagade för Manges matte tant Ingrid. Med himlande ögon svarade Ingrid torrt: Men vad vill du jag ska göra? Ska jag stå vakt? Kasta en vedklabbe om du inte hinner ta honom!.
Ingrids hårda ton hade sina skäl: Mange var egentligen hennes bortgångne mans, Göran, katt. Tant Ingrid, själv alltid mer hundmänniska, brukade muttra: Katter har jag ingen glädje av!, och sedan Göran gick bort stod hon där, ofrivilligt kattägare.
Mange var inte direkt beroende av omvårdnad. Han tog möss och, enligt rykten, även fisk ur dammen. Förr brukade han alltid följa med Göran på fisketurer. Allt han behövde var ett tak och en varm vedspis när stormarna blåste och snön låg djup.
Det blev nästan krig mellan Klara och katten. Hon försökte prata med honom, fjäska, ja till och med ge honom godsaker från stan men Mange ratade hennes försök högdraget. Om hon ropade snällt höll han sig på fem meters avstånd och kisade misstänksamt.
En gång hällde Klara iskallt vatten över honom med trädgårdsslangen. En annan gång, medan hon rensade ogräs, tog hon fram en visselpipa och när hon såg katten smyga över potatislandet gav hon ifrån sig ett ilande ljud. Sedan skrattade hon så hon nästan tappade andan, när hon såg att katten hoppade över gärdesgården och kastade en förorättad blick tillbaka: Så var inte spelets regler!, verkade han mena och försvann stolt bland vinbärsbuskarna.
Tant Ingrid betraktade bataljerna från andra sidan staketet och smålog särskilt som hennes egen dröm nyligen gått i uppfyllelse: hennes dotter hade lämnat lilla hunden Tova, en pigg dvärgpinscher, hos henne över sommaren. Därmed förändrades tillvaron. Klara löste kattproblemet enkelt: hon köpte tre säckar spån från Granngården och hällde ut i ett hörn av trädgården där bara nässlor växte.
Mange uppskattade gåvan och började utföra sina arkeologiska grävningar på de spånen. Klara drog en lättad suck. Men snart märkte hon att katten följde henne med blicken: från buskar, från hustak, genom springorna i staketet. En kväll när hon gick ut på gården stirrade plötsligt två självlysande ögon på henne ur mörkret hon skrek rakt ut, hela byn hörde henne nog. Med Mange var det alltid på sin vakt han var en överraskningarnas mästare.
Hon bodde på landet hela sommaren, men när terminen drog igång i Uppsala drog sig Klara tillbaka till studentlivet. Hon åkte bara ut till torpet om helgerna.
Så en krispig morgon i november, några år tillbaka, steg Klara ut på baktrappan och såg en snötäckt hög det var Mange. Den stora katten satt där, insnöad och med istappar i morrhåren. Han rörde sig inte, krökte bara på ryggen med huvudet lågt. När Klara borstade av snön reagerade han knappt. Hon smekte honom, såg hans gap röra sig utan ljud inte ens en pust av värme.
Hon tog in honom, svepte in honom i en filt, värmde morrhåren med en fuktig handduk. Mange låg stilla, kraftlös, närmast slocknad. Klara lade flaskor med varmt vatten intill honom och gick bort till tant Ingrid.
Ingrid, sträng och kall: Han bor i uthuset nu. Han kissade ner hela huset när lilla Tova kom! Han kommer inte in igen!. Det visade sig att sedan hunden anlänt i somras jagade Mange henne ideligen och märkte ut sina revir i huset. Ingrid, trött på bråket, hade kastat ut honom i det dragiga uthuset.
Sommaren hade Mange härdat ut, men vintern i oisolerat skjul var nu mer än han klarade. Klara försökte vädja till Ingrid: katten hade ju varit så duktig jaktare, men nu frös han och led. Han har fått torrfoder det får väl räcka! Drick snövatten om han törstar! Blir det för eländigt, släng ut honom på vägen!, blev svaret.
Då förstod Klara plötsligt varför Mange stapplat till hennes trappa. Han sökte hjälp. Kanske visste han att ingen nåd fanns hos Ingrid, så han kom till sin gamla motståndare.
Klara började ringa runt till vänner om någon ville ha en katt. Ingen nappade. Kusinen föreslog att katten kunde få bo i ladugården bland kor och grisar där var åtminstone varmt men syskonen hade redan fullt med djur.
Under tiden hade Mange piggnat till, reste sig ur filten, vandrade försiktigt runt i rummet, strök sig mot hennes ben och satte sig mittemot, blickade henne rakt i ögonen. Det var som om han väntade på besked om sitt öde. Klara suckade och ringde sin mor. Hennes mamma hade alltid förbjudit djur i lägenheten, men när hon tänkte på hur snäll Göran, gamle fiskaren, varit mot mormor, blev hon tårögd. Minnet av honom och den nu oönskade gamle katten värmde hennes hjärta. Katten, sa hon, fick följa med ifall inget annat hjälpte.
Så blev det.
Klara köpte en plastlåda med handtag på Konsum, bäddade ordentligt för Mange och tog honom med till Uppsala. För Mange grydde en helt ny framtid.
