Zovitsja ville fira sin jubileum hos oss och krävde att vi skulle städa ur lägenheten.
“Kajsa, har Torsten berättat för dig?” började svärmor. “Hör på nu! Det blir upp till tjugo gäster. Så vi börjar förbereda på kvällen. Jag kommer i förväg, runt sex.”
“Vad? På kvällen?” Kajsa höjde skeptiskt på ögonbrynen. “Nej, det har jag inte sagt ja till.”
“Vänta lite. Jag var inte klar än. Torsten har redan fått inköpslistan, han lovade att handla allt.”
Torsten hjälpte alltid sin äldre syster Lovisa. Vid trettio års ålder hade hon hunnit gifta sig två gånger och skilja sig lika många och varje gång var det mannens fel, “han var helt enkelt inte rätt”. Deras mamma, Margareta, upprepade sedan barndomen:
“Du måste hjälpa din syster.”
Och Torsten hjälpte. Ibland med pengar när Lovisa “tillfälligt” var arbetslös, ibland med renoveringar i hennes hyrda lägenhet, eller med att flytta hennes saker efter ännu en skilsmessa.
Sen gifte han sig.
Kajsa, hans fru, stod ut till en början. Men när Lovisa för femte gången på ett år bad om deras bil “i några dagar” eftersom hennes “strulat igen”, sa Kajsa mjukt men bestämt:
“Torsten, kan det inte vara nog snart? Vi behöver också bilen den här helgen. Jag trodde vi hade planer…”
“Vad är det som måste göras? Kan ni inte gå?”
“Nej. Till mina föräldrars sommarstuga går man inte. De har plockat två hinkar gurkor åt oss. Jag trodde du hörde när jag sa det.”
“Jovisst… jag hörde något, men du förstår Lovisa har en akut situation.”
“Igen? Vad är det den här gången?”
“Vet inte exakt,” muttrade Torsten, “men hon behöver det mer.”
“Nej, Torsten. Inte den här gången! Antigen säger du nej till din syster, eller så köper du en bil till mig. Jag är trött på att åka buss när min man med bil kunde köra mig dit jag behöver.”
Torsten tänkte för första gången efter och skulle just ringa Lovisa för att avböja, men Margareta fick snabbbt ordning på saker och ting:
“Tänker du lämna din syster i sticket för din frus skull? Hon är ensam! Vem ska hjälpa henne om inte du?”
Och Torsten hjälpte igen, trots bråk med Kajsa. En gång teg de i flera dagar, och Torsten orkade inte längre:
“Varför säger du inget? Är du sur?”
“Jaså, märkte du det? Det tog bara tre dagar?” fräste Kajsa.
“Jag fattar inte på vadå?”
Kajsa skrattade bittert:
“Så du förstår verkligen inte? Din lillasyster tog dig hela helgen för att hon behövde åka till en kompis sommarstuga. Jag trodde du bara skulle skjutsa henne, men du stannade i två dagar. Stör det dig inte?”
“Varför skulle det? Vi drack lite. Hennes ex var där, vi snackade. Det var fest. Skulle jag bara åka hem som en idiot? Det hade varit ofint.”
“Du kunde åtminstone ringt.”
“Du kunde också ringt,” muttrade Torsten.
“Det gjorde jag! Men din telefon var avstängd. Fattar du? Vad skulle jag tro? Jag var helt slut, visste inte var min man var. Och han valde bara att koppla bort mig,” sa Kajsa argt.
“Hitta inte på,” viftade Torsten avfärdande och pekade på sin ringande telefon.
Han gick ut på balkongen och svarade där. Han visste mycket väl Kajsa skulle inte uppskatta ännu ett samtal med Lovisa.
“Hej, lillebror!” kvittrade Lovisa. “Jag fyller jämnt om två veckor! Trettio år! Du fattar, va?”
Torsten sneglade försiktigt på Kajsa, som just hällde upp soppa.
“Jaha… vad vill du?” frågade han.
“Så du förstår mig direkt!” skrattade Lovisa. “Jag vill fira hos er! Ni har ju ett stort vardagsrum. Hos mig är det trångt, och hyresvärden klagar. Restaurang är för dyrt.”
“Kan vi inte boka ett café? Jag kan bidra.”
“Är du dum i huvudet?” fnös Lovisa. “Det är min jubileum! Ska jag betala för lokal när ni har en lägenhet? Och du får bidra ändå. Jag är ju ingen miljonärsdotter.”
“Jag måste prata med Kajsa först. Det är ju hennes lägenhet också. Hon kanske har planer.”
“För sent!” avbröt systern. “Jag har redan sagt till alla att det blir hos er. Städa ur lägenheten hela dan, okej? Mamma säger att hon fixar maten.”
Torsten suckade och gned sig i ansiktet. Medan han försökte komma på en lösning, vibrerade telefonen igen den här gången med ett meddelande från Margareta.
“Lovisa vill ha en meny. Här är listan. Ni måste handla. Säg till Kajsa att hon får hjälpa till. Och med matlagningen också.”
Kajsa, som inte visste något om Lovisas planer, hade just satt sig i soffan med telefonen för att titta på sin favoritserie. När Torsten kom in med sänkt blick, förstod hon direkt.
“Vad är det den här gången?” frågade hon lugnt och pausade serien.
“Kajsa, hör här… Lovisa fyller… trettio. Du vet… det är en stor grej. Hon vill fira.”
Kajsa lyfte på huvudet.
“Fint. Så fira då. Förbjuder vi henne?”
Torsten kliade sig i nacken.
“Grejen är… hon vill fira här.”
“Va?” Kajsa reste sig. “Hos oss?”
“Ja, men bara en kväll. Hon säger att restaurang är dyrt och hos henne är det trångt…”
“Och? Sa du ja?”
“Jag sa att jag måste prata med dig först! Men… Lovisa har redan bjudit in alla. Och mamma gör meny…”
Kajsa blundade och drog ett djupt andetag.
“Torsten. Säg mig, är du faktiskt vuxen? Eller bara en budbärare för Lovisas önskemål?”
“Vad menar du?”
“Jag?” Kajsa visade honom telefonen med en ironisk gest. “Ingen ringde ens mig! Det är min lägenhet, inte en genomfartsstation för din familj. Lovisa vill fira i mitt hem, jag ska hjälpa till, och din mamma ska dirigera och ingen frågade mig ens?”
Just då ringde Kajsas telefon.
“Och här kommer grädden på moset,” väste hon. “Din mamma.” Hon viftade med telefonen framför Torstens ansikte.
“Kajsa, har Torsten berättat?” babblade svärmor. “Tjugo personer! Vi börjar laga mat på kvällen. Jag kommer runt sex dagen innan.”
“Vad? På kvällen?” Kajsa log kallt. “Nej, det har jag inte godkänt.”
“Vänta. Jag var inte klar. Torsten har inköpslistan, han ska handla.”
“Okej…” suckade Kajsa. “Och pengarna? Var ska vi få
