Familjeklenoden
Nej, mamma! Försök inte övertala mig! Jag kommer göra det ändå!
Linnea, varför? Kan du inte förklara för mig varför du måste göra det här?
Jo, för att han alltid kommer in i rummet minst en minut innan jag gör det! För att jag inte orkar se mig själv i spegeln! För att jag aldrig kommer lyckas få ett normalt liv! Ingen make, inga barn Åh mamma, fattar du verkligen ingenting?! tårarna började rinna och jag kastade hårborsten mot Gustav som låg och drog i kudden.
Kudden, som han ivrigt klöste på för att lyssna på vårt gräl, hade jag själv broderat för hand. Den var egentligen en present till farmor, men det stora grälet som splittrade släkten gjorde att den blev kvar här hemma. De vackra rosorna i sammet har nu blivit mina, men ibland får även vår odrägliga familjekatt, Gustav, förstöra dem litegrann.
Gustav bor hos oss tack vare mig, och det är ett ansvar jag tagit på mig ända sedan jag räddade honom från några elaka pojkar på gården. Ingen annan stod upp för det där späda, luggslitna lilla livet pojkarna trodde att om katten saknade ägare kunde de göra vad de ville. När jag kom fram med mitt nothäfte och frågade vad de egentligen höll på med, räknade de inte alls med mig.
De underskattade Linnea. Jag må se ut som mammas ömtåliga lilla flicka, men pappa har en egen filosofi om hur man bäst fostrar en dotter. Därför sitter det också ett svart bälte i karate och ett gäng pokaler på bokhyllan, som irriterar mig nåt fruktansvärt varje gång jag städar. Jag hatar att damma dem dammet får mig att vilja slänga ut hela rasket, men mamma säger att de stärker mitt självförtroende.
Träningen kom till nytta, och pojkarna gav sig av, rejält stukade i sitt rykte. Gustav blev kvar, mager och skallig, med en skräckinjagande svans. Fast svansen blev ganska snabbt luddig, och katten utvecklade en självklar attityd: det var jag som tillhörde honom, inte tvärtom. Han såg det som självklart att bara njuta av livet och i gengäld låta mig ibland klappa honom bakom örat.
Den dagen Gustav blev en självklar familjemedlem hade jag haft en fruktansvärd dag på musikhögskolan. Jag var stressad inför tävlingen jag skulle delta i, men fingrarna ville inte lyda. Särskilt så fort Erik, min kursare, kom in i övningssalen.
Erik och jag har känt varandra i evigheter, från lågstadiet via musikskolan och nu här. Men efter ett par månader ifrån varandra i somras kändes han plötsligt som en främling för mig. När han la sin arm om mina axlar, sådär som han alltid hade gjort när vi var yngre, blev jag alldeles varm, knäsvag det var en känsla jag aldrig upplevt. Förr hade jag nog snabbt fått honom att släppa, kanske med en lätt knuff. Men nu ville jag bara stå där, så länge det gick.
När Erik försvann in i salen, viftande med ihopskrynklade notblad, skällde jag ut mig själv i huvudet. Men känslan försvann inte; den bet sig fast. Varje gång han närmade sig prisade jag taket, och så fort han såg på mig slog jag ned blicken.
Hela situationen var plågsam, men också underbar. Ena stunden längtade jag efter att säga något till Erik. Nästa stund var jag så rädd att jag blev illamående bara av att tänka tanken. Fingrarna blev kalla och jag vågade inte ens röra vid pianot.
Jag kunde omöjligt berätta om det för någon. Mamma skulle aldrig förstå eller, jag trodde inte det. Att våga prata om min första kärlek med henne var otänkbart.
Vår relation är klurig, mamma och jag. Vi älskar varandra, men vi har båda starka viljor, och ibland smäller det. Vi smäller inte i dörrar och skriker som andra, nej, vi tystnar. En stilla tystnad, som när man försiktigt stänger dörren och väntar på att den andra ska låta det rinna av.
Ett kulturellt utplånande av varandra, sa farmor en gång innan grälet. Monumental dumhet!
Jag höll med, men kunde inte göra annat än följa traditionen. När det väl var dags att sträcka ut en hand var det ofta jag som gav mig först, för att skapa fred i huset igen.
Jag visste hur mycket mamma älskade mig. För henne var jag viktigare än allting annat på jorden, och hon skyddade mig till varje pris. Det gjorde att jag knappt såg annat än hemmet, övningsrummet, och ibland fick jag följa med på utflykt till skogen eller åka på semester med familjen. Jag hade aldrig varit på kollo, aldrig hängt med klasskompisarna utanför skolan. Mamma utsåg några kompisar bland väninnornas barn, men de var henne närmare än mig och kändes bara besvärliga. Elin hittade alltid på öknamn och valde bort mig, och Simon (mammas favoritkandidat) hade på första dagen slitit huvudet av min mjukisbjörn.
Så blir det när barnen inte matchar varandra! Ni hade varit ett vackert par! konstaterade Simons mamma när hon såg att han gjort mig ledsen, men jag såg igenom hennes falskhet.
Majken, bryt inte ned barnet! hörde jag farmor säga, när jag pressade mig intill henne. Ge henne valet själv! Tar du det valet ifrån henne nu kommer hon känna sig otillräcklig hela livet!
Anna, hon är bara ett barn, svarade mamma. Vilket val kan hon ta? Så länge jag har ansvar är det jag som bestämmer.
Varför kommer jag ihåg den där diskussionen så tydligt? Jag vet inte. Men den har fastnat. Så varje gång mamma började styra för mycket, sa jag:
Jag är inte din egendom, mamma!
Det gjorde henne vansinnig.
Säg inte sånt folk säger! Använd ditt eget huvud!
Det gör jag! svarade jag, och tystnaden återvände.
Efter det stora grälet slutade jag prata med farmor, även om jag saknade henne desperately. Vem som hade rätt eller fel i konflikten försökte jag undvika att tänka på.
Alla bär sitt ansvar.
Farmor, som i stridens hetta sa till mamma:
Du borde tagit bättre hand om dina nerver när du var gravid! Allt det där snacket om känsliga själar struntprat! Tänk inte bara på dig själv! Med alla dina mediciner hur kunde du låta det gå så långt?
Och mamma när hon väntade mitt syskon blev allt väldigt stormigt hemma. Hon grät och skrek på nätterna att vi var hjärtlösa. Vad hon egentligen ville ha av oss förstod aldrig jag eller pappa vi smög på tå, men ändå gick det fel. Barnet förlorades sent i graviditeten, och även om det var medicineringen som ställde till det, ville ingen riktigt tänka på det. Mamma skyllde på omvärlden. Och det var bara farmor som sa sanningen rätt ut:
Ska du försöka igen behöver du rätt läkare! Varför pratade du aldrig med mig? Stolthet? Dumhet? Och glöm inte: du har redan ett barn!
Efter den diskussionen kördes farmor till sjukhus med högt blodtryck och mamma förlät henne aldrig.
Pappa försökte försonas, men gav upp när han såg att ingen fick bukt med två tjuriga kvinnor. Han lät stormarna bedarra.
Tiden gick. Jag saknade farmor, men trotsade inte mamma. Hon blev än mer fäst vid mig, som om bara jag gav henne styrka att gå vidare.
En gång frågade jag försiktigt:
Mamma, varför försökte ni inte igen? Du ville ju så gärna ha en son?
Mamma svarade inte. Hennes blick sa allt det här var ett samtalsämne som skulle glömmas för alltid. Annars riskerade vi att allt exploderade igen.
Farmor var den enda jag kunnat berätta mina hemligheter för, men hon hade sålt sin lägenhet och flyttat till Gotland. Hennes förklaring till pappa var enkel:
Så blir det lugnare för alla.
Pappa åker dit två gånger om året. Mamma bryr sig inte bara jag inte följer med:
Jag vill inte att du får höra saker mot mig!
Jag accepterade, trots längtan. Jag älskade pappa och ville inte försvåra något för honom eller mamma. Jag gömmer farmors foto i min favoritsamling med Astrid Lindgren-böcker och ibland, när mamma inte ser, tar jag fram det för att titta.
Otroligt hur fotografen lyckades få farmor att se så liten ut. Familjens klenod, Allridssläktens stolthet, gör mig alltid självmordsbenägen när jag ser mig själv i spegeln.
Näsan. Släktens speciella. Imponerande och besynnerligt vacker, sa farmor
Jag behöll bara ordet imponerande för mig själv. Vacker? Nej, jag såg inget vackert där.
Den är ENORM! Elin, som jag inte sett på tio år, skrek nästan och försökte till och med peta på nästippen med sitt nymålade pekfinger. Förlåt, men det är så festligt! Pinochio på riktigt! Stör den inte när du kysser någon? Va? Menar du allvar? Har du aldrig Linnea, rodna inte så där! Du är unik! I din ålder och ingen pojkvän! Hemskt!
Att jag lyckades hålla mig är nästan otroligt. Jag ville dra henne i håret, bara för att se om det blonda verkligen var äkta.
Vem tror hon att hon är? Vi är inte ens vänner hon bor i Barcelona numera och kommer nästan aldrig hit. Mamma bjöd in henne i sista minuten; varför förstod jag aldrig.
Linnea, så kan du inte säga! Ni har ju inte setts på åratal!
Och det borde dröja lika länge till! Varför, mamma?
För att du behöver det! Fråga inte nu, du tackar mig senare!
Jag tackade mamma i tysthet i hyfsade ordalag men ett beslut växte inom mig efter Elins besök: nu räcker det.
Jag ska göra en plastikkirurgisk operation!
Nej! ropade mamma förskräckt och stirrade på min bestämda min. Jag förbjuder det! Varför?
Det är ingen idé att försöka hindra mig. Pappa har redan gett sitt medgivande. Jag har bestämt mig!
Du vågar inte mumlade mamma så lågt att jag knappt hörde.
Hon försvann in till sig och grät lika mycket som jag själv. Men natten därpå hittade hon sitt beslut; så självklart, så enkelt hon ringde pappa och bad om farmors telefonnummer.
Nästa dag bokade jag resa till Visby.
Mamma följde mig till flygplatsen, kramade mig och viskade i mitt öra:
Vi gör så många dumheter, Linnea. Och vi förlorar så mycket där vi kanske kunnat hitta något viktigt Gör inte mina misstag! Och kom ihåg: Jag väntar på dig och älskar dig. Mer än livet, mer än allt på jorden.
Jag kunde bara nicka och krama mamma hårt innan jag satte mig på planet. Nu väntade farmor det viktigaste just nu.
Farmor mötte mig med sådan värme att det tog två dagar innan vi kunde prata ordentligt med varandra.
Linnea, varför har din mamma plötsligt blivit klokare och mer kvinna?
Vet inte. Kanske för att jag tänker kapa näsan.
Du! Den är ju vacker! Med lite smink sådär, men ändå
Farmor! Du också? Jag ser ju ut som Pinocchio!
Och vem sa något så dumt?
Jag bet mig i läppen, tänkte på Elin i sina perfekta lockar. Hon behövde inte oroa sig för sånt.
Den som pratar ner någon annans utseende, det är inget folk, Linnea. Det är nåt Gud glömde av att rätta till innan han lät det bli människa. Och du det finns inga perfekta! Framför allt inte bland oss kvinnor. Visa mig en enda tjej som är HELT nöjd med sig själv så stänger Guinness rekordbok nästa dag.
Kanske borde jag ansöka om rekord största näsa i Sverige?
Vänta! Farmor reste sig ur fåtöljen, gick och hämtade en sammetsblå fotoalbum.
Vad är det? frågade jag.
Släktens kvinnor! De som aldrig lät våra näsor stå i vägen för livet. Här är dina förfäder. Alla bilder finns inte kvar, men du minns kanske min moster som var kirurg? Hon hade en anpassad operationsmask för näsan, men hon räddade massor av liv och var lycklig. Och då var hon ändå tvungen att ge upp sitt jobb för att ta hand om sin sjuke man till slutet. Trots den sorgen, var hon lycklig. Titta på bilderna du ser, alla vi kvinnor i vår släkt har våra egna liv, älskade någon, fick barn och barnbarn. Ingen klagade över sin näsa.
Farmor stängde albumet och tog fram en snidad ask.
Nu är tiden kommen. Ta emot, Linnea. Detta är smycken din släkting delat ut mellan oss kvinnor till oss, för att vi aldrig ska glömma.
Örhängena jag tog upp var så fina att jag tappade andan fingrarna ville inte lyda när jag tog i dem.
Din anfar, min farfars bror, var silversmed. Han älskade att skapa skönhet där andra inte såg nåt, hans verk inspirerade av naturen.
Är det liljor? frågade jag.
Ja. Hans fru hette Lilian. Dessa skapade han till henne. Nu är de dina.
Farmor en äkta släktklenod!
Precis som din näsa, mitt barn! Tänk om jag skulle slänga det här mästerverket för att det känns gammalmodigt? Smälta ned det och beställa något trendigt men själlöst! Vad skulle gå förlorat?
Jag slog hårt om smycket: Det vore fel!
Så säg aldrig åt Gud att något med dig borde rättas till. Allt är precis så som det ska. Nu, berätta om den där killen som gjort dig så konfunderad. Vad är han för typ? Var kommer han ifrån?
Farmor! Hur vet du?!
Tror du inte jag också har varit ung?
Vårt samtal höll på hela natten. För första gången på länge kunde jag andas ut. Jag vågade åter drömma om tävlingen och om Erik, utan ångest.
Nästa morgon såg jag farmor packa väskan.
Ska du resa? undrade jag.
Det är dags att samla ihop det som blev spillror. Jag måste se din mamma.
Beslutsamheten i hennes ögon var så stark att jag inte vågade säga emot. Jag hjälpte henne att packa och ordnade en taxi till flygplatsen.
Senare samma dag satt jag i mitt rum med Gustav i famnen och lyssnade till rösterna från köket. Jag ville så gärna gå dit, hålla dem i handen fråga om de hade försonats Men jag visste att det behövs tålamod. Kanske är vi inte helt i mål, men början är gjord. Man får inte fördärva det lilla ömtåliga som är på väg att växa fram. Att skapa lycka är ett arbete för en äkta guldsmed.
Ett år senare, när sminkösen precis lagt den sista touchen, reser sig mamma långsamt, bärandes litet på magen, petar försiktigt på liljan i örat på mig, justerar slöjan i min håruppsättning och frågar försiktigt:
Är du redo?
Vänta, mamma. Jag måste bara pudra min släktklenod lite först! säger jag med ett skratt och vänder mig mot spegeln.
Jag ser på mig själv, tänker på hur jag första gången frågade Erik om han verkligen var nöjd med mitt utseende.
Helt och hållet! Du är helt perfekt, Linnea! Varför undrar du ens?
Jag såg på honom och förstod att detta var lycka.
Ett litet leende, en gnista under ögonfransarna, och så mina armar om den där lockiga, långa musikern som just vunnit en internationell tävling.
Bara så där, min älskling. Bara så där.
