Släktingarna satte genast ut kartongen med kattungarna på gatan. Corgi följde efter dem på egen hand och vägrade kategoriskt att återvända till lägenheten. För honom var allt nu över
Släktingarna tvekade inte en sekund de satte helt enkelt ut kartongen med kattungarna på gatan. Corgi följde dem under tystnad och vägrade bestämt att gå tillbaka in i den tomma lägenheten. För honom betydde detta hem ingenting längre
Hunden, som farfar kärleksfullt kallade Corgi, var egentligen inte alls av corgiras. På håll kunde hon möjligen påminna om dessa muntera, kortbenta hundar. Men vid närmare inspektion var hon en riktig blandras: röd päls, korta ben och en glad, viftande svans som alltid började röra sig när hon träffade någon.
Corgi var känd för sin extroverta sällskapslust, sin oändliga nyfikenhet och ovanliga godhet. I den närbelägna parken, där den gamla mannen brukade promenera med henne, kallades hon bara “Guds plåga” och inte utan anledning. Så fort hon blev av med kopplet, kastade hon sig in i buskarna: hon ville vänja sig med alla hundar och människor lika gärna. Att springa, leka och skaffa vänner var hennes mest älskade sysselsättning.
Hundägarna vände ofta på klacken när de fick syn på Corgi de visste att de annars skulle fastna länge. Deras egna hundar kunde inte heller motståla denna livfulla lilla varelse och hade ingen tanke på att lyda. Så ägarna blev tvungna att ropa tillbaka sina hundar, med gesturer, ord och ibland till och med käppar för att försäga Corgi bort.
Men hon tog aldrig illa upp hon kände inte ens till den här känslan.
Däremot blev den gamla mannen ofta djupt ledsen när han stod på avstånd och såg hur de försökte köra bort hans älskade hund. Ibland försökte han ingripa, men Corgi verkade förstå allt: hon grep tag i hans byxben, drog honom med sig, kröp sedan upp i hans knä, slickade hon hans händer och ansikte och allt blev bra igen.
En dag, när den pensionerade mannen som vanligt slumrade till på en bänk i parken, strövade Corgi omkring i närheten som vanligt. När han vaknade såg han inte bara Corgi bredvid sig, utan också en katt. En röd, mustig katt satt bredvid honom och stirrade stint på honom.
“Har du skaffat en ny vän?” frågade han förvånat.
Corgi viftade glatt på svansen, slickade honom och sedan även katten och satte sig ner bredvid dem. Katten var inte dum: hon tog plats och accepterade det erbjudna lite kyckling och några hundkex. Det syntes att hon var van att klara sig själv.
När mannen skulle gå hem stannade Corgi bestämt bredvid sin nya vän.
“Vad är det här nu?” utbrast han förbluffad.
Men Corgi lämnade inga tvivel: utan katten gick hon ingenstans. Den gamle mannen protesterade:
“Vi har redan nog med bekymmer som det är…”
Men det var tydligt att han inte hade något val. Han suckade:
“Nåja, din lilla mustiga men om hon har valt dig, så får du väl komma hem med oss. Kanske blir det mer liv och rörelse då.”
Senare visade det sig att “katten” faktiskt var en honkatt. Ett par månader senare dök tre fluffiga kattungar upp i lägenheten. Corgi var den lyckligaste. Hon tog hand om dem, lekte med dem och sov tillsammans med dem medan Maja så döpte mannen katten satt på fönsterbrädan och tittade ut på gatan.
Livet ordnade sig. Mannen skaffade allt som behövdes för den nya familjen och läste glatt artiklar på nätet om katter och hundar. Grannarna skrattade först, men rördes sedan: varje morgon såg de hur mannen promenerade med sin brokiga lilla skara Corgi, Maja och de tre kattungarna.
Parken ersattes av gården den var närmare och tryggare. Nu hälsade alla grannar, och några satte sig till och med ner med dem. Corgi, Maja och kattungarna var glada.
Sedan hände det som ingen förväntat sig. En solig helgdag, när gården fylldes av liv och röster, tjöt Corgi plötsligt till. H
