Var ska jag ställa den här bunken med sylta? Det finns ju ingen plats i kylskåpet, allt är fyllt med dina vad de nu heter… carpaccio och avokado hu, tungan snubblar, klagade min moster och försökte pressa in den stora emaljerade bunken på nedersta hyllan, medan hon knuffade undan mina prydliga matlådor.
Jag stod vid spisen och rörde om såsen till varmrätten, tog ett djupt andetag och räknade till tio. Knappast hade gästerna varit innanför dörren i tjugo minuter, ändå kändes lägenheten redan invaderad av någon högljudd cirkus som snabbt ville omforma allt efter sina egna behov.
Moster Birgitta, ni kan ställa bunken på balkongen, det är kallt där nu och inglasat, sillen klarar sig fint, försökte jag svara så mjukt jag kunde. Och i kylskåpet har jag förberedda råvaror till salladerna, de får inte frysa.
På balkongen! utbrast moster Birgitta, en bastant kvinna med brännande permanent och enorm blommig morgonrock hon haft med sig och dessutom tagit på sig direkt i hallen. Där flyger ju stockholmsdammet runt! Och det är minsann inte rätt att ha maten på golvet. Jag får väl lyfta ut dina plastlådor med “grönt”, ingen lär ju äta det ändå. Karlar vill ha kött, inte kaninfoder.
Jag gav min fru Elin som just stod lutad mot diskbänken en vädjande blick. Hon nickade åt mig att ingripa. Jag reste mig från köksstolen där jag skivat surdegsbröd, tog bunken ur mosterns händer och bar den bort till balkongen. När jag kom tillbaka hade hon genast hittat ett nytt samtalsämne.
Men vad blek du är, Elin. Säkert någon diet igen? Hud och ben! Min dotter, Astrid, är riktigt frisk och röd om kinderna. Och ni har renoverat så trist. Bara vitt och grått överallt. Ni borde ha tapet med guld det är modernt nu, ser riktigt lyxigt ut.
Elin svarade kort bakom spisen: Vi gillar det enkelt och lugnt, Birgitta. Alla har olika smak.
Då gled Astrid in, tre år äldre än Elin, men alltid med tonfall som om hon var en halvt generation äldre och visste bättre. Efter henne kom hennes två pojkar, fem och sex år, redan bruna av choklad på händerna.
Elin, har ni bara dusch i badrummet? suckade Astrid besviket och slog sig ned på köksstolen. Jag hade ju räknat med ett riktigt badkar, hur ska jag få ungarna rena innan läggdags? De vill ju alltid plaska.
Vi fixade badrummet efter våra egna önskemål, svarade Elin och försökte att låta lugn. Ungarna är ju inte spädbarn längre, duschen räcker.
Hela besöket hade varit planerat i månader, fast jag hoppades in i det sista att de skulle ändra sig. Birgitta och Astrid med barnen hade bjudit in sig själva till att fira julen i Stockholm, med motiveringen måste ju träffa släkten och se vackra Stockholm. Min fru, som var uppfostrad till att alltid bjuda in, kunde inte säga nej, fast vi båda mindes deras kaosartade besök för tre år sedan det hade tagit en vecka att återhämta sig.
Då bodde vi i en gammal tvåa med nött plastmatta. Nu hade vi äntligen flyttat till en rymlig, nyrenoverad trea som vi själva planerat och inrett ned till minsta detalj. Vår stolthet var sovrummet heligt rum, med mörkblå väggar, tunga gardiner, en king size-säng med specialmadrass för femtontusen kronor och en mjuk heltäckningsmatta under fötterna. Vi hade bestämt att ingen skulle sova där utom vi. Gästerna hade tillgång till vardagsrummets stora bäddsoffa och vid behov min arbetsrum med en skön extrasäng.
Pappa, jag är törstig! klagade den yngste pojken och drog Astrid i ärmen.
Be faster Elin om saft, sa Astrid trött. Elin, ge dem något, de är slitna efter tågresan.
Elin plockade fram äppeljuice ur kylen, fyllde två glas.
Drick försiktigt, sa hon. Ingen juice på golvet, det är äkta ekparkett här.
Men snälla Elin, gnäll inte över golvet, fnös Birgitta. Möbler är för människor, människor ska inte anpassa sig efter prylar. Barn är barn. Blir det fläckar, får man torka. Du har allt blivit nervös av Stockholm.
Jag såg min chans att fråga om vi skulle gå till bords. Mobilen sa att det närmade sig julklappsöppning.
Middagen blev stökig. Barnen rusade runt och roffade åt sig ost och skinka, Astrid satt och ringde vänner för att rapportera om vår lägenhet, och Birgitta kommenterade varje rätt.
Sallad med räkor? hon petade på en räka med gaffeln. Jag fattar inte det. Matjessill med gammaldags potatis, det är rimligt. Det här är bara påhitt. Varför kokade du inte vanlig potatis, med dill? Och det här moset, luktar funky, är det tryffelolja?
Det är en delikatess, mamma, suckade Astrid. Men jag föredrar enkel mat. Elin, kan du skicka svampen? Har du lagt in dem själv?
Nej, köpta på torget, svarade Elin.
Såklart. För jobbigt att göra själv förvånade Birgitta. Jag har med min egna burk, ska öppna och visa vad riktig svamp är.
Jag satt tyst, min hand vilade på Elins under bordet. Håll ut, bara tre dagar, viskade vi till varandra med blickar.
Vid åtta, när första flaskan mousserande druckits och ungarna somnat framför plattor, började diskussionen om sovplatser.
Jag är helt slut, det värker i ryggen efter tåget, klagade Birgitta. Skulle behöva sträcka ut mig på riktigt.
Ja, mamma, du ska vila ordentligt, instämde Astrid. Elin, var ska vi sova?
Elin tog till orda, förberedd.
Vi har bäddat vardagsrummet, soffan är stor nog för två vuxna. Astrid och barnen får rummet bredvid med extrasäng, och om det är trångt kan vi blåsa upp en tjock luftmadrass i vardagsrummet.
Det blev helt tyst.
Soffa? frågade Birgitta och stirrade på Elin som om hon blivit galen. Jag kan inte sova på soffa, min rygg håller inte! Jag behöver en riktig säng, mjuk och jämn.
Soffan är ortopedisk, vi köpte den dyrt just för gäster, förklarade Elin.
Soffa är alltid soffa! avbröt Birgitta. Ungdomar får ligga så, men jag är äldre. Jag trodde ni skulle ge oss erat sovrum, den stora sängen.
Elin blev stum. Nog förväntade hon sig gnäll, men inte att släkten rakt ut begärde vårt privata rum.
Sovrummet? frågade jag. Birgitta, det är vårt rum. Där sover vi.
Och? Astrid brydde sig inte. Ni är unga, ni klarar någon natt på golvet, men mamma måste ligga bekvämt. Barnen springer upp på nätterna, då är det bra med dörr som går att stänga.
Vänta, sa Elin och blev röd om kinderna. Ni vill alltså att jag och Pär ska lämna vår säng och sova ute i vardagsrummet medan ni tar vårt privata sovrum?
Men Elin, ta inte så illa upp! utbrast Birgitta. Vi ber bara om det finaste som man alltid gör med gäster! Min mamma lärde mig, och mormor! Men du har väl blivit för stockholmsk.
Birgitta, att bjuda på mat är tradition, svarade Elin bestämt. Men sängen är privat, som tandborsten. Den är vår. Kan inte ge er vårt sovrum, punkt slut.
Astrid slog kraftigt ned sitt glas på bordet.
Men du menar allvar? Efter den långa resan, och julklappar, ska vi ligga på soffa? Ni är ju familj!
Det är ingen skam att sova på den soffan, sa jag. Den kostade åttiotusen, är hur skön som helst.
Prata inte om pengar! röt Birgitta. Det handlar om respekt! Din mamma, hennes själ, skulle skämmas för ditt mottagande. Du är självisk, Elin.
Det där med din mamma var ett slag under bältet. Elins mor, snäll och mjuk, hade i alla år tagit emot Birgitta, gett sista slanten, passat barn. Elin minns hela sin barndom: Birgitta kom, kritiserade, åt bästa bitarna, och åkte, lämnandes hennes mor trött och fattig.
Låt min mamma vara i fred, viskade Elin. Hon lät sig utnyttjas, men jag gör inte det. Sovrummet är stängt. Gillar man inte soffan, finns hotell, jag hjälper gärna boka.
Hotell?! Astrid tappade andan. Du vill ha ut oss? Ska vi betala pengar? Mamma, hör du!
Jag hör, min flicka, sa Birgitta och satte handen mot bröstet. Oj, vad dåligt jag mår trycket steg. Vatten, snabbt!
Astrid rusade efter vatten och piller, barnen glodde storögt på det högröstade grälet.
Nu bestämmer vi: antingen får vi sovrummet eller åker vi, och hela släkten får veta att du blivit snobbig i Stockholm. Du väljer, sa Astrid.
Elin såg på mig. Jag nickade, visande att nu fick det vara nog.
Valet är märkligt, sa Elin och reste sig. Vi bjuder in, lagar mat, bäddar, men ni kräver vårt sovrum och hotar med skvaller. Om sovrum är så viktigt för er, då är ni nog på fel plats.
Då drar vi! skrek Birgitta och nästan sprang till hallen. Packa, Astrid! Ungarna ska med!
Mamma, vart ska vi nu? Tåget går ju knappt! Astrid försökte bluffa sig till sovrummet, men Elin var bergfast.
Taxi till Malin, vi åker dit. Hon bor på Söder i etta, men har hjärta nog. Ni kan ha erat trams, vi går.
Allt blev kaos. Astrid, ilsken, packade samman kläder, Birgitta gick runt och beklagade sig högljutt. I hallen kom Birgitta plötsligt ihåg:
Ge mig mina handdukar, linne! Ni är inte värda dem. Dem får Malin. Och svampburken, glöm inte!
Elin hämtade handdukar (raspiga, ingen av oss ville ha dem) och satte burken i påsen.
Ta dem. Och julgodiset till barnen också, sa Elin.
Jag lutade mig mot dörren, skamsen för vuxna som betedde sig sämre än barn.
Allt packades på femton minuter, Birgitta klagade oavbrutet, nämnde tjugo år gamla oförrätter och förbannade oss till evig ensamhet.
Har ni bokat taxi? frågade jag, när de stod där redo.
Gör det själva! muttrade Astrid, djupt inne i mobilen. Kom, mamma, bilen är här om fem.
De rusade ut på trappan, smällde vår alldeles nya dörr så att lite puts föll från taket.
Det blev tyst i lägenheten. Bara kylskåpet brummade och klockan tickade. Matsalsbordet var översållat med räksallad och spilld juice.
Elin sjönk ner på en stol och gömde ansiktet i händerna axlarna ryckte.
Jag gick fram, lade armarna om henne och kysste hennes hår.
Nu är de borta, Elin. Slappna av.
Elin lyfte huvudet, skrattade högt, nervöst men lättat.
Pär, hörde du? Hellre på stationen än här hos er! Vilken lättnad!
Ja, skönt. Vet du, de glömde ju sylta! Bunken står kvar på balkongen!
Hon brast ut i skratt.
Sylta! Deras dyraste skatt. Och Malin, hon har ju bara tolv kvadrat med en alkoholiserad man. Undra hur glad hon blir över deras nattbesök.
Inte vårt problem, sa jag och fyllde lite mer bubbel. När de började med din mamma ville jag kasta ut dem du var stark. Du är bäst.
Jag älskar vårt sovrum, och dig, och vår ro. Säkert blir det bästa nyåret bara du och jag, mat för en hel armé och inget tjat om riktig mat.
Vi började plocka undan. Elin slängde tallrikarna, jag körde igång diskmaskinen. Luften kändes ren igen. Inget gnäll och ingen avundsjuka.
Elin drog bort till fönstret. Ute singlade tjocka snöflingor över gatan mot stadens glitter. Någonstans där ute i natten färdades våra släktingar, med sin egen ilska och besvikelse som bagage. Jag kände nästan medlidande det måste vara tungt att leva så.
Pär, ska vi sätta på musik och tända stearinljus? Vi har ju faktiskt fest.
Självklart, svarade jag från köket. Och snart är det dags för huvudrätten den där ankan de vägrade smaka.
En timme senare satt vi vid nydukat bord med levande ljus och jazz på låg volym. Ankan var perfekt, frasig, saftig.
Skål för oss, sa jag. För vårt hem, att det bara är plats för dem som respekterar oss.
Och för gränser, sa Elin och höjde glaset. Som vi äntligen vågat dra.
Sent på natten, i vår älskade säng, på den dyra madrassen, låg Elin lycklig. Allt doftade fräscht, och ingen hade fyllt rummet med bekant parfym. Hon kunde inte ens känna skuld över släkten de fick klara sig själva.
Hon insåg äntligen: man kan inte vara snäll mot alla, särskilt inte på bekostnad av sig själv. Om priset för sinnesro är att trampa någon på tårna, är det värt det.
Morgonen därpå bombarderades Elins mobil av meddelanden andra släktingar hade redan fått höra en snedvriden historia om hur Elin kastat ut sin stackars moster i snöstormen. Men Elin svarade inte. Hon slog på flygplansläge, sträckte ut sig och log mot den nya dagen.
Och sylta-bunken? Vi gav den till gårdens hundar och på sitt sätt var de faktiskt mer tacksamma än vissa människor. Hundar kan verkligen uppskatta vänlighet.
