Släkten från byn kom på oväntat besök fem personer som skulle stanna en vecka i vår lilla etta. Jag tog emot dem, täckt av gröna prickar typ vattkoppor.
Min lördagsmorgon började inte med kaffe, utan ett ringsignal. På skärmen stod Mostersamtal.
Malin lilla, nu får du ta emot oss! mosters röst var så entusiastisk att ingen väckarklocka behövdes. Vi har redan satt oss på tåget, imorgon bitti är vi i Stockholm! Ville överraska: titta på huvudstaden och hälsa på er. Vi är ju familj!
Jag satte mig upp i sängen och försökte smälta det jag just hört. Det läskigaste var ordet vi.
Men vilka är vi? frågade jag försiktigt och knuffade till min man under täcket för att få honom att vakna med detsamma.
Men gissa! Jag, morbror Lennart, Svante och hennes man och så vårt lilla barnbarn. Oroa dig inte, vi är inte kräsna vi behöver bara sova, annars ska vi mest ut på stan!
Fem personer. Plus vi två. I vår etta på trettiotre kvadrat, där enda fria ytan är hallmattan och en smal passage mellan soffan och TV:n.
Jag avslutade samtalet och tittade på min man. I hans ögon syntes ren panik och en hemlig önskan att genast lämna landet eller i alla fall gå och köpa mjölk i en vecka.
En olycka kommer sällan ensam
Jag mindes genast deras senaste besök, tre år tillbaka. Då var de bara tre, men hela veckan hemsöker mig fortfarande. Morbror Lennart stod på balkongen och rökte, askade rätt ner i mina krukväxter: Äsch, det gör dem gott. Moster visade hur man kokar ärtsoppa, mitt i trånga köket: Nej, men nu ska jag visa hur man gör!. Och jag och min man sov på en luftmadrass som tömdes under natten, så vi vaknade nästan på golvet medan gästerna bredde ut sig på soffan som kungligheter.
Och nu skulle de vara fem. Svante och hennes man högljudda som få, och lilla Erik en sjuårig virvelvind för vilken ordet nej är som en inbjudan.
Vi måste säga nej, sa min man bestämt, stirrandes i taket.
Hur då? suckade jag. De sitter ju redan på tåget. Vad ska jag säga vänd om? Du känner ju moster: då blir det prat om släktband, om hur hon skötte mig som liten, om hur stadens folk är så bortskämda. Och sedan pratar hela byn om hur jag vägrade släppa in släkten, och mamma skäms ihjäl.
När förhandlingar går bet
Vi satt länge i köket, drack kaffe och vände ut och in på alla möjliga lösningar den ena sämre än den andra. Hyra ut något åt dem? Nope efter bilreparationen gapar plånboken tom. Släppa in dem, själva fly till kompisar? Kul idé, men ingen vill ha oss en vecka. Låtsas vara borta? Nej, de skulle knacka tills räddningstjänsten kom.
Då slog det mig. Man behöver en orsak ingen kan argumentera mot. Något som får gäster att fly självmant.
Vattkoppor, viskade jag.
Vad sa du? undrade min man.
Vattkoppor! Karantän. Hemskt för vuxna: hög feber, ärr, komplikationer.
Min man tvekade:
Tänk om de haft det?
Moster och morbror har garanterat inte haft, det har mamma berättat. Svante vet jag inte säkert, men de vill garanterat inte riskera nåt speciellt inte med barn.
Grönt kamouflage
Tåget var framme om fyra timmar, så vi satte igång. Jag plockade fram en gammal flaska med grön antiseptisk färg (i brist på riktig grönsåpa blev det teatersmink).
Dutta ordentligt, kommenderade jag och sträckte fram ansiktet. Panna, kinder, hals, armar. Ju värre desto bättre.
Min man försökte hålla sig för skratt när han satte tjocka gröna prickar. I spegeln stirrade ett aningen obehagligt barnprogramsmonster tillbaka. För att fullända looken drog jag på mig en uttöjd morgonrock, halsduk och rufsade till håret.
Och jag då? frågade min man.
Du är exponerad, levande smitthärd. Det räcker.
Vi repeterade vår historia: jag insjuknade igår, nästan 40 graders feber, läkare beordrade sträng karantän och skrämde med muterad variant.
“Kanske bara en fika ändå?
Det ringde exakt enligt tidsschemat. Korridoren fylldes av väskor, röster och Eriks gnäll. Jag gestaltade döende svan, min man öppnade försiktigt och blockerade dörren.
Johan! Varför mötte du oss inte? morbror Lennart försökte redan tränga sig in.
Stopp! nästan ropade min man. Kom inte in. Vi har problem.
Fram trädde jag, släpande på tofflorna, stödd mot väggen och tungandad.
Hej viskade jag hest. Förlåt Jag har vattkoppor. Jättehård variant. Läkaren sa det är så smittsamt, sprids till och med genom ventilationen.
Fem par ögon spärrades upp och fixerade mina gröna prickar.
Vattkoppor?! Svante tog genast ett steg bak och tryckte Erik mot sig. Vid trettio?
Dåligt immunförsvar stönade jag. Feber komplikationer
Jag såg exakt hur mosters vilja att bo gratis kämpade mot skräcken för sjukdom.
Lennart, har du haft?
Vet inte tror inte det och han backade mot hissen.
Jag har inte haft! utropade Svante. Mamma, vi ska till hotell nu!
Och din man då? skeptiskt kisade moster.
Jag insjuknar när som helst, suckade min man. Sover ju ihop, det är bara en tidsfråga.
Det räckte. Tanken på att bo i en etta med smittohärd skrämde bort dem direkt.
Krya på dig, muttrade morbror Lennart och tryckte på hissknappen. Vi tar med maten, det kan komma till nytta på hotellet.
Hissen försvann, och med den våra bekymmer.
Oväntad lättnad
Vi stängde dörren och maken sjönk ihop längs väggen, kiknande av skratt. Jag fick syn på min spegelbild och började skratta jag med.
De hittade hotell snabbt. Pengar hade de, visade det sig varför använda sina egna när man kan bo gratis hos andra?
Efter någon dag ringde mamma:
Malin, varför har du inte sagt något? Moster säger att du är alldeles grön och döende!
Lugn mamma, svarade jag glatt. Medicinens underverk.
Den verkliga historien höll jag för mig själv. Det är bättre att folk tror att jag har dåligt immunförsvar än dålig karaktär.
Smejkret gick bort. Och vi firade helgen i lugn och ro, beställde pizza och njöt av varje centimeter i vår lilla men så fria lägenhet.
Ibland måste man vara lite kreativ för att skydda sitt hem och sin mentala hälsa. Familj är viktigt men ditt egna välmående är också värt att försvara.
