Släkten från landet skulle komma och hälsa på fem stycken i vår lilla etta. Jag tog emot dem prickig som en grön prickkorv “typ vattenkoppor”.
Min lördagsmorgon började inte med kaffe, utan med ett telefonsamtal. Skärmen lyste: Mosters Agneta (släkting)”.
Emma-lillan, gör dig redo! Mosters röst var så pigg och högljudd att väckarklockan kändes överflödig. Vi är på väg, imorgon bitti dyker vi upp hos er! Vi tänkte överraska: se Stockholm och hälsa på er. Vi är ju ändå släkt!
Jag satte mig i sängen och försökte förstå vad jag just hört. Det skrämmande i hennes mening var just ordet vi.
Vilka exakt är vi, moster Agneta? pep jag försiktigt och puttade till min man under täcket så han skulle vakna.
Men gumman, du vet! Jag, morbror Stig, Lina med sin man och vårt barnbarn. Och oroa dig inte, vi kräver inget bara en plats att sova! Vi är ändå ute hela dagarna!
Fem personer. Plus oss två. I vår lilla etta på trettiotre kvadrat, där ledigt utrymme betyder dörrmattan i hallen eller det smala mellanrummet mellan soffa och TV.
Jag la på luren och såg på min man. Hans blick utstrålade ren skräck och en hemlig önskan att direkt emigrera eller i alla fall gå och köpa mjölk i sju dagar.
Att vara vänlig är överskattat
Tankarna for till deras senaste besök för tre år sen. Då var de bara tre, och jag drömmer fortfarande mardrömmar om den veckan. Morbror Stig rökte på balkongen och askade rakt ner i mina krukväxer: Det är ju gödsel, Emma! Moster Agneta stod i det minimala köket och lärde mig koka ärtsoppa: Men gumman, så där kan man inte skära! Visa hur! Och vi sov på en uppblåsbar madrass som på morgonen gled mot platt fall, medan våra gäster med kunglig blick ockuperade soffan.
Och nu var de alltså fem. Lina och hennes man högljudda som startmotorer, och deras son Olle, sjuårs-tornado för vilken ordet nej mest är en utmaning.
Vi måste neka, sa min man bestämt, blicken upp i taket.
Hur, menar du? suckade jag. De sitter redan på tåget. Ska jag säga vänd om? Du vet ju hur Agneta är: då blir det värsta talet om blodsband och om hur hon vaktade mig när jag var liten och att vi blivit stockholmssnobbiga. Sen kommer hela byn att tycka att jag är hemsk, och mamma får magkatarr av skam.
När förhandling inte funkar
Vi satt i köket, drack kaffe och spånade lösningar en sämre än den andra. Hyra lägenhet åt dem? Inte aktuellt bilreparationen har redan kramat ur sparkontot. Låta dem bo här och vi flyr till kompisar? Vem vill ha två vuxna på soffan i en vecka? Låtsas vara bortresta? De skulle väl ringa Securitas till slut.
Då small idén ner: Vi behöver en ursäkt ingen vill bråka med. En sån där folk flyr ifrån själv.
Vattkoppor, viskade jag.
Va? sa min man.
Vattkoppor. Strikt karantän. För vuxna: feber, inflammation, ärr för livet.
Min man såg skeptisk ut:
Men om de redan haft det då?
Agneta och Stig har det INTE, det har mamma berättat. Lina vet jag inte, men vill de chansa, särskilt med barn?
Grön kamouflage
Fyra timmar kvar till tåget vi satte igång med operation utklädning. Jag rotade fram grönt färgmedel ur apotekslådan.
Kladda på nu beordrade jag, och höll fram ansiktet. Panna, kinder, hals, händer ju värre desto bättre.
Min man, stackarn, kämpade för att inte brista ut i skratt när han målade prickar stort som femkronor. Spegeln visade ett konstverk à la dagis. För att toppa det tog jag på mig en för lång morgonrock, halsduk, och rufsade till håret ordentligt.
Och jag då? undrade maken.
Du är smittad. Gående epidemi. Ännu värre.
Vi övade på storyn: Jag blev dålig i går kväll, 40 graders feber, läkaren har varit här och förbjudit kontakt, mardrömsvirus.
Kanske bara en fika ändå?
Dörrklockan ringde prick enligt tidtabell. Utanför hördes skrammel från påsar och Olles gnäll. Jag tog på mig min martyr-min, maken smög upp dörren och spärrade ingången.
Svärson! Var är välkomstkommittén? Stig försökte trycka sig in.
Stopp! röt min man. Gå inte närmare. Det är kris här.
Där gled jag fram, i tofflor, med ena handen mot väggen och flåsande andetag.
Hallå kraxade jag. Förlåt, jag har fått vattkoppor. Grov variant. Läkaren sa: smittsamt ända ut i trapphuset
Knäpptyst i trappan. Fem par ögon fast på de gröna prickarna i mitt fejs.
VATTKOPPOR?! Lina backade direkt och höll sitt barn bakom sig. Vid trettio?!
Svagt immunförsvar suckade jag. Feber, risk för komplikationer
Man riktigt såg hur Agnetas tankar vägde mellan gratis nattlogi och risken att få blåsor på kroppsdelar de inte visste fanns.
Stig, har du haft det?
Tror inte det Stig gled redan mot hissen.
Inte jag heller! pep Lina. Mamma, vi drar till hotell!
Och din man då? sneglade Agneta misstänksamt.
Jag är näst på tur, konstaterade min man. Vi sover ihop det är väl kört ändå.
Det räckte. Tanken att leva kollektiv i en sjuksal tog snabbt udden av deras Stockholmssemester.
Krya på dig, muttrade Stig och tryckte på hissknappen. Vi tar med oss godsakerna, dem äter vi på hotellet.
Hissen slöt sig om väskor, syltburkar och vårt problem.
Plötsligt friska igen
Vi stängde dörren och min man sjönk mot väggen, snubblade på skrattet. Jag såg mig själv i spegeln konstapel Prickig och gapskrattade jag med.
Ett hotell hittade de snabbt. Pengar fanns, visade det sig varför bränna sina sparpengar när man kan dra nytta av släkten?
Några dagar senare ringde mamma:
Emma, varför har du inte berättat? Agneta säger att du är grön och håller på att dö!
Mår mycket bättre redan, mamma, svarade jag glatt. Svensk sjukvård, du vet. Ett under.
Berätta sanningen? Nej då. Det är bättre att de tror min immunitet är svag än att min karaktär är elak.
Grönfärgen tvättades bort, och helgen firade vi med pizza och tystnad, värdefull som ett första dopp i en spegelblank insjö där ingen, absolut ingen, plötsligt vill trängas på din luftmadrass.
