Alltså, du kommer inte tro vad som hände mig förra veckan! Fastrarna från Småland bestämde sig plötsligt: nu ska det semestras i Stockholm, och de dök upp hos oss, hela fem pers, allt packat och klart för en vecka i vår etta på trettiotre kvadrat. Och såklart var jag själv prickig som en grön prickikorv låtsas som att jag hade vattenkoppor.
Min lördag startade inte med doften av kaffe, utan med ett telefonterror-anrop på mobilen: FASTER BIRGITTA. Du vet, det sortens samtal då hjärtat slår volter redan innan man svarat.
Linnéa lilla, nu är vi på väg uppåt! ropar faster Birgitta så att öronen nästan får skavsår. Vi tänkte hälsa på, titta på storstan och förstås träffa er. Vi är ju ändå släkt, vet du!
Jag satte mig rakt upp i sängen. Det var ett ord som triggade stresspulsen: vi.
Vilka är vi nu igen, Birgitta? frågade jag, medan jag med foten började kicka på Simon under täcket för att han skulle fatta allvaret och vakna.
Ja, men vem annars? Jag, farbror Björn, Camilla med sin gubbe och lilla Axel. Men ta det lugnt vi behöver bara plats för natten. På dagarna ska vi mest spankulera runt på stan!
Fem stycken alltså. Plus jag och Simon. I vår minimala etta där ytorna mellan hallmattan och soffan är våra öppna ytor. Det enda som är generöst är väl trängseln
Jag la på och stirrade på Simon. Han såg ut som om han övervägde att söka asyl i Norge eller åtminstone gå och köpa mjölk och aldrig komma tillbaka.
Herregud, det var ju bara tre av dem senaste gången och DÅ drömde jag om den veckan i flera månader efter. Farbror Björn rökte på balkongen och askade rätt ner i mina krukväxter. Faster Birgitta stod tätt intill vid min köksbänk och visade exakt hur man egentligen kokar ärtsoppa och Camilla låg som en drottning i soffan, medan vi sov på en urpumpad luftmadrass som lämnade oss två centimeter ovanför golvet när vi vaknade. Nu skulle det plötsligt bli fem!
Vi måste säga nej, säger Simon bistert och stirrar i taket.
Men alltså, de sitter redan på tåget Vad ska jag säga vänd hem igen? Faster Birgitta håller snart föredrag om familjeband och att hon lagt hela sin ungdom på att passa mig när jag var liten. Och sen får morsan hjärtklappning av skam och hela byn börjar snacka
Vi satt i köket över varsin kaffekopp och räknade på men hyr man rum till dem spricker vår budget, vi har precis lagat bilen. Fly hemma? Vem vill ha två halvt traumatiserade nattgäster i en vecka? Inte ens med dörren låst är man säker de hade väl knackat tills någon ringde polisen.
DÅ kom jag på räddningen: man behöver en bortförklaring ingen vill ifrågasätta. Något som får folk att fly av sig själva.
Jag låtsas ha vattenkoppor, väste jag.
Eh, vadårå? undrade Simon.
Full karantän, smittsamt som tusan. Katastrof för vuxna: feber, prickar, ärr
Simon såg lite tveksam ut:
Vaddå om de redan haft det?
Aldrig haft, de där mamma har berättat. Och Camilla? Med barn?! Nej, no way att de vågar.
Fyra timmar kvar tills tåget skulle rulla in på Stockholm C dags för charadrep. Jag grävde fram vår gamla flaska med grön antiseptisk färg.
Måla på ordentligt nu, sa jag och sträckte fram ansikte, hals och örsnibbar. Ju grönare och prickigare, desto bättre.
Simon försökte hålla sig för skratt medan han målade på. Jag såg ut som en experimentkanin. På med ett slitet nattlinne, håret på ända, inlindad i halsduk. Allt för att se riktigt miserabel ut.
Vad ska jag göra då, frågade Simon.
Du är kontaktperson. En klockren smittbärare. Livsfarlig.
Vi repade storyn: akut insjuknande i förrgår, skyhög feber, läkare har varit här och beordrat TOTAL ISOLERING (milt sagt livsfarligt och typ muterat virus).
I exakt rätt tid ringde porttelefonen. Jag hörde både packning och tjatter. Och lilla Axel gnällde redan om glass. Jag såg ut som dramatikens drottning, Simon ställde sig i dörrhålet som en bouncer.
Björn! Varför möter ni inte upp? ropade farbror redan på väg in i trapphuset.
Stopp! Kom INTE för nära, sa Simon allvarligt. Vi har otur
Då släpade jag mig fram, med tofflorna släpandes och ett döende uttryck.
Hej ursäkta men jag har fått vattenkoppor, kraxade jag med hes röst. Läkarna sade att det är superläskigt, kan smitta genom ventilationen.
Det blev knäpptyst i trappen. Fem ansikten glodde på mina gröna prickar.
VATTENKOPPOR?! Camilla tryckte nästan reflexmässigt sonen bakom ryggen. Som vuxen?
Inget immunförsvar kvar komplikationer feber pep jag.
Jag såg på fastern hur viljan att bo gratis bråkade med paniken över att bli sjuk.
Björn, har du haft vattenkoppor?
Näe, tror inte det, sa Björn och backade synligt.
Och jag absolut inte! pep Camilla. Mamma, vi MÅSTE ta hotell!
Och Simon då? misstänkte faster Birgitta.
Jag är antagligen nästa, suckade Simon. Delar säng och allt
Det räckte. Perspektivet av att trängas sju personer i en smittohärd var mer än de mäktade med.
Krya på dig, muttrade Björn och tryckte på hissknappen. Vi tar med lite fika behövs säkert på hotellet.
Och så försvann både släkten och deras oändliga matkassar och burkar.
Vi stängde dörren och Simon sjönk ner mot väggen, gapskrattandes. Jag såg mig själv i spegeln och kunde bara brista ut i skratt.
Självklart hade de råd att fixa hotell de var bara lite för förtjusta i gratiskäk och huvudstadsbarnets soffa. Några dagar senare ringer mamma:
Linnéa, varför sa du inget? Birgitta säger att du är svag och nästan döende!
Nu börjar det redan gå åt rätt håll, svarade jag glatt. Svensk sjukvård, du vet.
Sanningen fick de aldrig veta. Låt dem tro att mitt immunförsvar är känsligt, hellre det än att jag är en dålig släkting.
När grönfärgen var avsköljd och lägenheten tyst igen firade vi med pizza och andades ut över att varje centimeter av vår lilla, fria etta bara var vår.
