Mina släktingar dök upp när jag byggde mitt drömhus vid havet.
Jag föddes i en liten by i Uppland, en plats där granarna viskar om gamla sagor. Nu är jag tjugotvå år gammal. Mina föräldrar, Sten och Karin, lämnade jordens famn för bara en kort tid sedan, och därför kunde jag utan skuld lämna min lilla födelseort. Begravningarna var blygsamma, nästan tomma, för få släktingar dök upp, trots att mina föräldrar hade många syskon.
När ceremonierna var över hade alla släktingar bråttom med sina egna ärenden. Må Gud vaka över dem! Jag bestämde mig då för att ge mig av, för minnena krossade mig som glas.
I min hemby hade livet aldrig varit lätt. Redan på gymnasiet utnyttjades jag av klasskamraterna. Efter studierna och den första anställningen var jag en evig killen som får stå för svetten för mina chefer. Jag tänkte en stund och tog sedan chansen att söka lyckan någon annanstans. Jag sålde föräldrahemmet, packade ihop det gamla möblemanget och reste mot kusten i Skåne. Där köpte jag en liten tomt och reste ett hus på hundra femtio kvadratmeter, som en båt i ett stilla hav.
När huset stod klart tog jag bilder och postade dem på alla sociala nätverk. Under byggtiden ringde jag otaliga släktingar för råd, men de svarade bara att de inte visste något. Ingen hade något att säga till mig, ingen ens en liten vink om hur jag skulle lägga takpannorna.
När sommaren anlände började släktingarna ringa. De sa att de ville tillbringa semestern vid havet och frågade om de fick bo i mitt hus. Jag kunde ha sagt ja, men varför?
När mina föräldrar begravdes hann släktingarna inte fram, och ingen kunde hjälpa mig ekonomiskt de klagade på att de knappt klarade sig. Nu körde de med sina solstolar till mitt hus, vilket, ärligt talat, inte var en billig nöjdhet.
Den sommaren insåg jag att jag hade en stor familj som älskade mig och saknade mig. Även gamla skolkamrater började skriva, hylla mig, gnälla och be om besök.
Jag tröttnade på deras hyckleri. Jag skrev på sociala medier att det var min oskyldiga lögn eller dröm, hur man än vill kalla det. Sedan delade jag en bild på den gamla källaren och påstod att jag förlorat alla pengar på föräldrahemmet, därför kunde jag bara köpa den där lilla källaren. Jag skrev att jag längtade efter besökare som kanske kunde hjälpa mig reparera huset. När jag gjort det försvann släktingarna igen, med nya brådska. Alla var så fattiga som mus i en kyrkekällare.
Nu ligger jag på en solig strand, låter vågorna sjunga i mina öron och funderar på varför människor är så dubbla och världen så grym. Jag funderar på att lägga upp en bild på min riktiga villa nästa år, kanske för att se vad som händer i min familj. Men jag vill inte längre vifta med en röd duk framför tjurens nos och väcka avund.
